Kalaskakan: Det är nästan som att få barn två gånger i ett. Först får man barnet och sen upptäcker man en vacker dag att man
njuter av det också

Skämt åsido är jag uppriktigt glad för de mammor som faktiskt njuter från första stund. Jag funderar på att prova det nästa gång
TorsMamma: Tack för respons och uppbackning
malin borin skrev:Stämmer det kanske att en lyckad SM-mamma måste vara ganska orädd för bebis-frågor

Eller finns det de som stått givakt vid vagnen i 3 månader och sen ändå hittar vägen till ROM

Ja du, här har du en som gjort bådadera. Med första barnet
Leia hade jag all tid i världen att stå i givakt bredvid vagnen men idag är hon den säkraste sovare jag känner. Vi bytte t.ex från 55 cm bred spjälsäng till 140 cm bred våningssäng och i nytt rum utan minsta knot.
”Lyckad” SM-mamma…(tror att du menar ordet med glimt i ögat

), ja lillaste
Lani sov hel natt vid 2,5 mån ålder på eget bevåg. Utan minsta vagning, buff eller solfjäder.
Att hon redan från start hellre sov än var vaken, ja det behöver jag ju inte påpeka hela tiden för det kanske förtar lite av min förträfflighet...
Jag tvingades ”bli orädd för bebisfrågor” (för att låna ditt uttryck) då
Lucine föddes. Det fanns liksom inget alternativ. Jag satt i rullstol och maken låg utslagen av körtelfeber. Jag tvingades lita på att jag tillgodosedde hennes behov och jag vill ju gärna tro att jag lyckades med detta. I alla fall upptäckte jag att om jag inte störde henne när hon skulle sova så blev stunden av eventuellt skrik mycket kort.
Det är lite svårt att berätta om detta i text för det kan nog låta som om jag lämnade henne åt sitt öde och lät henne skrika sig trött. För den som ev. tolkar det så vill jag kraftigt dementera. Den första tiden hade jag henne i vagnen nära mig och hade chans att lära mig lyssna av hennes reaktioner.
Jag märkte att de gånger jag provade att lyfta upp henne i famnen istället blev hon inte gladare för det. Jag hade nog gärna haft henne sovandes hos mig i famnen emellanåt men se det var inte alls populärt.
Om hon vaknade på tok för tidigt (ex. efter bara 45 min vilket är för kort sovpass dagtid för en liten nyfödd) skakade jag i handtaget som påminnelse. När hon blev ytterligare lite större och sov ute på altanen avvaktade jag och lät henne somna om själv. Vad jag minns var det aldrig så ledset/oroligt att hon inte snabbt fixade det på egen hand.
Sen när yngsta Lani föddes hade jag många fördelar i bagaget:
-Lucines nyföddhetsperiod i färskt minne
-mitt tredje barn på kort tid
-Leia och Lucine som naturliga bromsklossar mot överkoncentration
-att Lani tyckte om att äta på flaska så jag inte behövde fundera på matintag
Det är ju inte riktigt samma förutsättningar om man är förstagångsmamma eller har större ålderskillnad mellan sina barn.
Jag kan i efterhand se hur jag agerade med första barnet Leia och hur mycket oro/överkoncentration jag hade i onödan. Jag kunde läsa om SM tills jag blev snurrig och det var nog inte modellens tanke.
Med facit i hand ser jag hur onödigt det var att stressas över något som var avsett att vara till hjälp och stöd (SM).
Inlägget här är mitt sätt att försöka hitta ett
avstamp för de mammor som känner så.
Sen kan man läsa på i Barnaboken eller det utmärkta kompendiet här på forumet och finslipa så mycket man vill och orkar men om man känner sig ”misslyckad” eller att SM skulle vara komplicerat, ja då tror
jag att det är bra om man ger sig själv en liten paus där man skalar av allt förutom kärnan.
För mig är kärnan ”inget snuttätande och duttsovande” utan var sak på sin tid.

Varma hälsningar från Nancy