Tidstjuvar

[Solhjorten]

Jag kanske försöker komma åt känslan att... alla behövs, visst, men... ingen känner sig tvingad. Eller så. Känslan är äkta och inget är.. ja, påhittat. Förstår du?

[blomman]

Jag hinner bara svara snabbt just nu.

Jag tänker tillbaka på när mina var två år..
De VILLE alltid vara med på allt, så det problemet kan jag ju inte referera till från mina egna erfarenheter. Men jag ska försöka tänka mig in i det här.

Nej, en tvååring, tycker jag, ska inte ha samma krav på att fullfölja något som ett äldre barn.
Därför tror jag på att minska uppgifterna, eller dela upp dem i delmoment.
Vi vuxna tycker ofta det är jobbigt när vi ser ett evighetsgöra framför oss.
Vi tar oss för pannan och suckar "När ska det här bli klart egentligen, om tio år?!"

Kan tänka mig att en tvååring kan tycka detsamma om en full diskmaskin.
Men om man fick den viktiga uppgiften att tömma bestickkorgen t.ex. Sortera rätt i bestickfacken, och sen var det klart. (medan man själv skyfflar in tallrikar och glas) Då blir uppgiftens slut synligt och allting enklare. (sen kan man gå vidare till en annan viktig uppgift såklart)

Och sen tycker jag man kan få byta uppgifter, vi har alltid haft schemabyte med kanske två månaders mellanrum, just för att det är kul med nya grejor, nya utmaningar.
Det här kan du ju använda om nåt halvår, när trotsen sätter in.
"Besticken eller glasen?" kan man få välja på när diskmaskinen ska plockas ur.

Vad gillar hon? De flesta barn gillar vatten. Har ni utemöbler, så kanske att skura dem inför sommaren vore en bra uppgift en dag, t.ex?
Stor affär av det givetvis "Men jösses, vad smutsiga stolarna ÄR, ser du (?), de kan vi ju INTE sitta på, de måste skuras!"

Jag tycker inte budskapet om att behövas blir konstlat om hon behövs i en syssla ena dagen, men en annan andra dagen. Om du går med in med Attityden att det här är JÄTTEVIKTIGT, oavsett pryl!
Hon vet ju fakltiskt inte vad som är det viktiga ännu, hon är barn och litar på din bedömningsförmåga när det gäller överlevnad.

Det viktiga tror jag är att man tänker igenom och tar ett beslut på hur man vill ha det. Sedan får man vara nöjd med det och inte irritera sig. Irritation känner barnet av och då är det orättvist när man själv tillåter situationen att vara sådan.

Så rätt Susanne! Vi måste planera och sen stå för det. Man kan bara förändra sig själv, ingen annan...

Ta t.ex bilbältet, det är nödvändigt och självklart. Barnen köper det, ingen diskussion liksom. Inte behöver det bli kamp heller. Det är klart att det kan kivas lite där ocksa i trotsen, men inte annars. Vuxna har ocksa pa bältet = självklarhet.

Mycket snyggt illustrerat! Ett lysande exempel! Får man sno till föreläsningen?

Kram Blomman

[annawahlgren]

Det kan ju vara så, med tanke på din rubrik, att lilla barnet luktar sig till mammas stresskänslighet och försöker hjälpa mamma att göra upp räkningen med den - att helt enkelt (inte så enkelt, nej) anamma den där Atityden av Självklarhet som underlättar livet kolossalt för varje litet barn.

Problemet med lååånga måltider är helt enkelt att hon äter riktigt riktigt långsamt. - - - Vi har därför valt att låta henne fortsätta äta tills hon anser sig färdig och vill gå från bordet. Därmed de inte så sällan 45-60 min långa måltiderna.

Där har du ju lösningen - ni tillämpar det enda raka men är inte nöjda ändå. Varför inte Hon kommer ju inte livet ut att äta "för" långsamt och det viktiga är ju att hon äter, nöjd och glad. Jag skulle resa mig när jag ätit klart med ett "Ät färdigt du älskling, så säger du till när du är klar". Detta för att vara med och avsluta när hon var klar (genom att ha henne att tacka för maten och duka undan efter sig). Efterrätten kan man ju sticka emellan med när hon meddelar att det är dags

Måste jag egentligen vara konsekvent med att hon ALLTID måste delta i diskmaskinstömningen, eller räcker det att hon är delaktig när jag sagt att vi ska göra det tillsammans? Det känns som om budskapet att hon behövs blir lite konstlat då

Nej, du behöver verkligen inte vara konsekvent SÅ. Varje dag är ny. När hon blir lite äldre får hon lämpligen en egen "jobblista" med återkommande uppgifter som varierar dag för dag. DIskmaskinen har blivit ett elände som gör dig missnöjd - stressad - och då är det dags att förändra. "Hm, idag behöver vi snabba oss", kan man säga, "du langar, så sätter jag in" t ex. Och så tar man emot pryl för pryl och kan göra en lek av det, om man känner sig glad och effektiv: "Fortare! Fortare! Jaaa! TACK! Och nästa! Fortare! JA! Tack!" osv. "För sedan ska vi gå UUUT!" Kul kul

Tänk kanske lite mindre schemalagd social delaktighet och lite mer HJÄLPAS ÅT Med vad det nu är som naturligtvis inte alltid måste betyda att du absolut inte KAN själv - det är hon stor nog att begripa att du visst kan - men att det går så oändligt mycket lättare och blir så oändligt mycket roligare, effektivare och tacksammare - och finare - om man hjälps åt. Glöm då aldrig att verkligen tacka för hjälpen också. Så får du snart höra "Tack själv, mamma!"

[miniz]

Jag tycker inte budskapet om att behövas blir konstlat om hon behövs i en syssla ena dagen, men en annan andra dagen. Om du går med in med Attityden att det här är JÄTTEVIKTIGT, oavsett pryl!
Hon vet ju fakltiskt inte vad som är det viktiga ännu, hon är barn och litar på din bedömningsförmåga när det gäller överlevnad.

Precis sa! Vad bra. Du är ju den vuxna och vet vad som gäller. I tillägg är du hennes mamma, som är allvetande manga ar ännu. (Jag minns när jag kom pa att min mamma bara var en vanlig människa...)

Läs gärna om Bekymmer, Sysselsättning i femte delen i Barnaboken. Som inspiration och motivation.
En klok mamma skrev om social delaktighet att det inte behöver vara sa stort; att halla i et paket paprika, medan de vuxna händerna är upptagna, är ocksa jätteviktigt, pa riktigt!

Ta t.ex bilbältet, det är nödvändigt och självklart. Barnen köper det, ingen diskussion liksom. Inte behöver det bli kamp heller. Det är klart att det kan kivas lite där ocksa i trotsen, men inte annars. Vuxna har ocksa pa bältet = självklarhet.

Mycket snyggt illustrerat! Ett lysande exempel! Får man sno till föreläsningen?

Sno pa du bara!
Har ett par vänner som inte kunde sätta fast barnet i bilen för han ville ju inte...

[Cyan]

Tack allihop för svar!

Solhjorten: Där satte du huvudet på spiken! Du har satt ord på det jag kanske har känt hela tiden, egentligen… jag har ju känt att jag varit fel ute eftersom saker och ting inte fungerar. Ja hur kul är det att bli tvingad? Givetvis inte och det är därför jag slutat.

Blomman: Där satte du nog huvudet på en spik till! Evighetslångt måste det ju vara... delmoment behövs helt klart! Inga krav.

Anna: Och en spik till! Problemet är inte att hon äter långsamt egentligen, utan att jag inte kan röja under tiden. Med det problemet ur världen kan hon sitta och äta hur länge hon vill, medan jag pysslar med sånt som ska göras. När hon är klar får hon vara med, så enkelt är det ju - egentligen! Då kan hon ju plocka undan efter sig – en nätt och trevlig uppgift om allt annat redan är röjt.

Jag har redan, i allt övrigt, inställningen att jag ju kan göra det skälv, men att det är så mycket roligare och trevligare och blir så mycket bättre om man hjälps åt! Lilla skrutten har börjat använda ordet ”tillsammans” minsann.

Miniz: Jag ska absolut läsa om sysselsättning i BB. Jag har precis införskaffat nyutgåvan och börjat läsa så smått. Kan ju alltid hoppa direkt dit!

Jag känner mig så oerhört glad och lättad nu!

Stora kramar till er allihop!


Förresten Anna! Jag satt och plitade lite igår på ett svar om Jesper Juul, men klockan blev för mycket så jag hann inte posta det. Kommer sen, lita på det!

[Cyan]

Ok, kära Anna, om du vill ha diskussionen här och nu kan vi väl ta den nu! Jag tycker bara att den är lite OT, men jag är ju TS så är det ju jag som bestämmer.

Jag CITERAR, refererar inte. (Sid 207 och 208, i ett svep, inte plockat här och där; från Ditt kompetenta barn

Jag skrev faktiskt ”citerade”, och inte någonstans ”refererade” i mitt inlägg. Det är klart att du citerar ordagrant, något annat tror jag verkligen inte om dig! Bra att jag fick veta varifrån det kom, för jag håller just nu på att läsa (om) Mitt kompetenta barn (MKB), just för att för mig själv kolla hur JJ:s idéer stämmer med Barnaboksfilosofin. Har dock bara kommit till s165, så sammanhanget varifrån du citerade hade jag inte klart för mig (förrän nu när jag kollat upp det).

Givetvis ska du ta ställning utifrån dina egna värderingar. Jag antar att du har väl underbyggda skäl för att såga konceptet med personligt språk. Det är bara det att jag inte tycker att de valda citaten (även om de är sammanhängande) ger en bra bild av vad personligt språk innebär. Jag håller helt med dig att de exemplen du tagit upp är saker som man inte borde säga till barn, hur sanna de än är. Men att utifrån det dra slutsatsen att det är fel att använda personligt språk tycker jag faktiskt är lite svartvitt/absurt. Alltså borde det finnas något mer skäl till att du sågar konceptet och som inte framgår av de exempel du gett. Berätta gärna om det!

att köra med "Jag vill" - jag begriper inte hur den taktiken kan inbjuda till annat än barnets "Men det vill inte jag!" Barnets vilja ska väl respekteras lika mycket som den vuxnas, säger väl då logiken?

Ja, och det är just det som är poängen. Att man lyssnar till och respekterar barnets vilja, känslor och reaktioner, dvs tar barnet på allvar. INTE att man låter barnet få som det vill hela tiden. Detta är en av de punkter där jag tycker MKB och BB går fullständigt hand i hand… Respekten för barnets känslor och reaktioner, riktigheten i att inte kränka, att föräldern har ledningen etc. Vem har jag missuppfattat om du inte håller med?

Vadå "så det är" Och "inte något fel på vare sig - - ilska, raseri eller irritation" - nej, inte från de vuxnas sida, förstår sig. Bara från BARNETS, kan tänka! För barnet ska ju snällt och respektfullt kravla ner från knät och flytta på sig, utan att uppvisa någn ilska, raseri eller irritation...

Här tycker jag det verkar som att du har missuppfattat någon oerhört väsentligt. En grundläggande tanke i hela MKB är just att både barnets och den vuxnes känslor och reaktioner ska tas på allvar. Barnet ska alltså inte alls snällt och respektfullt kravla ner från knäet, utan tvärtom är det helt ok att uttrycka ilska, raseri eller irritation.

Den sista delen du citerat från MKB:
”Det gör inget om barn ’känner sig avvisade’ om det är så det är”,
tror jag att jag tolkar annorlunda än du. Vad jag tror JJ menar är att om barnet inte får som det vill, kommer det att känna sig avvisat, eftersom det är avvisat. Och att den känslan är ok, liksom alla andra känslor.

"jag vill" ser jag som rena inviten till hela negativa skalan från i "bästa" fall likgiltighet till i sämsta fall ren och skär, destruktiv maktkamp mellan föräldrar och barn.

Det är din åsikt och den respekterar jag. Jag väljer att se det faktum att både du och JJ trycker väldigt hårt på att destruktiv maktkamp mellan föräldrar och barn är något negativt som inte bör förekomma. Personligen tror jag att era olika sätt att uppnå detta kompletterar varandra bra.

Några rader ner på s 208 skriver han:
”Det personliga språket – jag vill, jag vill inte – fungerar bara om det faktiskt är personligt. Om det reduceras till ett smart språkligt trick har det ingen effekt”.

Så länge man tar till det som ett knep i en viss situation så har det ingen effekt, och då tror jag till och med att det kan bli som du befarar – det blir värre och leder till maktkamp. Men om man är äkta dvs personlig på riktigt, fungerar det. Det upplever även jag här hemma, sedan jag började lära mig att vara personlig på riktigt och inte bara ta till det som ett trick. Jag har funderat riktigt mycket på det här, i synnerhet sedan jag var på Mammut Marias föreläsning om trots. Hon berättade bland annat om sin lögndetektordotter som inte lyssnar/samarbetar förrän Maria går till kärnan/är äkta – dvs personlig. Med den förståelse för personligt språk som jag hittills har fått tycker jag att många av JJ:s exempel faktiskt är rätt dåliga.

Det är alltså inte så att jag tolkar det du citerat speciellt annorlunda än du, men tolkningen av det totala budskapet i MKB blir uppenbarligen annorlunda genom mina läsglasögon!

[annawahlgren]

Respekt, för allt i världen! Så vackert förklarat :-({|=

Det är naturligtvis inte det personliga tilltalet, det personliga språket i sig jag vänder mig mot utan just detta "jag vill", som plötsligt ska respekteras så tjusigt när det kommer från en förälder men inte särskilt tjusigt, eller alls, när det kommer från ett barn

Och ett gott skratt fick jag mig:

Problemet är inte att hon äter långsamt egentligen, utan att jag inte kan röja under tiden.

Här behövs nog ingen Jesper Juul. Här behövs en husmor (Och DET är han inte!) En som planerar, organiserar och röjer i rättan tid, om man säger

om du vill ha diskussionen här och nu kan vi väl ta den nu! Jag tycker bara att den är lite OT.

Ja, du bjöd in mig till din Juul-tråd och visst kan jag gå in och tycka saker där, men för mig känns det liksom lite OF - Off Forum... Det förstår du säkert då! Om du vore Maria Montessori (utan alla jämförelser i övrigt), skulle det då kännas meningsfullt att på ditt eget föräldraforum, som lever och verkar i sann montessorianda, gå in och diskutera Waldorf i stor stil i en tråd som handlar om Waldorf För MIG är det alltså OF (läs ovidkommande), vilket inte betyder att folk inte skulle få prata om vad eller vem eller vilken skola de vill på mitt forum. Med all respekt för vegetarianer förväntar jag mig inte att de ska diskutera kött.

Att man - - tar barnet på allvar. INTE att man låter barnet få som det vill hela tiden.

Och här, precis här, går en stark skiljelinje mellan mig, dvs Barnaboksandan, och både JJ och resten av den gängse expertisen, vågar jag påstå. Precis här går jag längre och djupare än de och, vågar jag också påstå, kärleksfullare. Jag tror nämligen inte alls att det som vuxenvärlden behagar tolka som något "barnet vill" och som mer eller mindre per automatik skulle stå i motsättning till det de vuxna "vill", verkligen ÄR vad barnet vill. Jag vågar därmed påstå att jag tar små barn - och inte så små barn - på betydligt större allvar än de som mer eller mindre uttalat, och väl så ofta i handling (se citaten), kör med det jag kallar avvisandets politik.

Ett exempel på min syn, min absoluta uppfattning att de små barnen är våra bästa pedagoger, för VÅR utveckling till bättre människor , gav jag dig:

Det kan ju vara så, med tanke på din rubrik, att lilla barnet luktar sig till mammas stresskänslighet och försöker hjälpa mamma att göra upp räkningen med den - att helt enkelt (inte så enkelt, nej) anamma den där Attityden av Självklarhet som underlättar livet kolossalt för varje litet barn.

I "Övertygelsens röst" i Barnaboken (särskilt på sid 645 i den nya) utvecklar jag detta, liksom i trotskapitlet "Jag vill, jag vill inte!" Det är en syn på barnets goda vilja, som du inte hittar någon annanstans i dag än i Barnaboken, och det är inte minst det som gör den unik.

Barnen var mitt universitet, och jag läste med flit ingenting redan skrivet när jag skrev den, för att mina teorier skulle stå rena, direkt födda ur samlivet och samarbetet med barnen, inte hämtade från någon annans skrivbord. Efteråt har jag funnit samma anda, samma TRO på barnets goda vilja - hos just Montessori och några till, bl a Buber och Glenn Doman - på barnets förmåga att i handling just vilja, som jag uttrycker det, "söka FRIHET, inte bara för sig själv utan för dem /barnet/ har omkring sig, för alla dem som inte är ansiktslösa - - /barnet/ söker sin mor som ledare men som GOD ledare, fri ledare, sann och ärlig mot sig själv (och därmed mot barnet)."

Så varför skulle barnet INTE "få som det vill"

Som du ser kan man tugga på den frågan

Svaret förutsätter naturligtvis att man förstår - försöker förstå - ja, tar på verkligt allvar - vad barnet vill, på riktigt, innerst inne. Mycket enklare - och mer samhällsanpassat - är givetvis den ytliga motsättningens tolkning med ty åtföljande avvisande.

En fråga som Hem & Hyra bett mig besvara handlade om ifall föräldrarna borde anmälas för socialen:

"Grannens dotter, 2,5 år, skriker ständigt. Jag har frågat mamman om flickan är sjuk och fick svaret att hon skriker när hon inte får som hon vill. Ofta hör vi hur mamman härmar och skriker över flickan. Vi har också hört hur pappan hotade flickan när hon satt i trapphuset och vrålade. Han sa flera gånger: 'Om du inte kommer nu får du ligga där och ruttna.'"

Så vad VILL det barnet Vilka glasögon ska vi ha på oss Det verkliga allvarets, den djupa, sanna, egna insiktens - eller maktkampens glasögon, där de vuxna bevars ska sätta gränser kring sig själva

Den sista delen du citerat från MKB:
”Det gör inget om barn ’känner sig avvisade’ om det är så det är”,
tror jag att jag tolkar annorlunda än du. Vad jag tror JJ menar är att om barnet inte får som det vill, kommer det att känna sig avvisat, eftersom det är avvisat. Och att den känslan är ok, liksom alla andra känslor.

Det är alltså inte ett skvatt ok för mig. Och där är vi igen: "om barnet inte får som det vill" Som sagt, man kan tugga länge på den där lilla spiken

Jag HATAR avvisandets politik. Hur snyggt den än är förpackad. Så fick jag det sagt. Igen.

Men, som jag skriver i Barnaboken ("Vardagen ur led?"):

"Det är svårt för att inte säga omöjligt att inspirera och entusiasmera någon till förändring som inte vill ha den till stånd. Rör man vid förändring, rör man också vid rädsla.

Föräldrar kan tala i timmar om sitt helvete: de har inte fått sova en enda natt på två år, de har inte kommit utanför dörren, barnet har vänt upp och ner på allt, nu är skilsmässan nära; ingen ände syns på eländet, och allt är omöjligt.

Säger man då: 'Men om du gjorde så och så... om du försökte det och det...' sätter svaren punkt och konfirmerar sakernas tillstånd: 'Å, du känner inte Leo.' - 'Liam skulle aldrig gå med på det.' - 'Andra ungar kanske, men inte Amanda.' - 'Å nej, Alma är hopplös. Gudskelov har vi en tid hos psykologen på måndag.'

Det är verkningslöst att försöka övertyga dessa föräldrar, som söker och bevarar ett legitimt lidande, om att Leo inte VILL vakna tretton gånger per natt, att Liam inte VILL skrika, att Amanda inte VILL hänga på mamma hela dagarna och att lilla Alma inte VILL åsamka sina föräldrar ett helvete."

[-o<

Ska tillägga för säkerhets skull att jag verkligen inte dissar Jesper Juul Problemet med honom är att han är karl, och det kan han ju inte göra så mycket åt ("Nu har pappa kommit hem från arbetet och är TRÖTT. Pappa vill läsa tidningen i FRED.") JJ är utomordentligt trevlig att ha att göra med och skicklig på relationer - mellan vuxna - och trevlig är Grandelius också, som föreläser synnerligen framgångsrikt om just konsten att sätta gränser kring sig själv som förälder, och inte dissar jag Aktivt Föräldraskap heller ("båda vinner") som flera forumister - numera föredetta forumister - här anammat till viss yrkesverksamhet. Nej då. Live and let live =D>

Men tro mig, det blir inte Juul, hur älskvärd han än är, som går till eftervärlden. Det blir AW

Barnaboken överlever både mig och herrarna, därför att människor söker och VILL se kärleken i barnen, liksom barnen söker och VILL se kärleken i oss. Inte minst kärleken till oss själva söker de (Läs gärna "Kärlekens gåva".)

Att BB så ofta omnämns som en "bibel" betyder inte att människor följer mina råd eller anammar mina åsikter slaviskt - vi följer ju knappast Bibelns alla dekret särskilt slaviskt heller - utan visar bara på att de känner igen kärleken i den, kärleken till och från barnen. (Ingen kallar MKB, som, om vi ska vara noga, du borde benämna DKB, för en "bibel".)

Den kärleken, som VILL VÄL - och det är alltså vad jag är övertygad om att barnen VILL, innerst inne, liksom vi alla, innerst inne - låter sig aldrig i längden avvisas. Inte utan stor smärta. Den smärtan vill ingen ha, och den smärtan ska särskilt barnen, naturligtvis, förskonas ifrån.

Den smärtan är INTE "ok".

O:) O:)

[Mule]

Hej Cyan!

Jag vill bara säga att jag håller med Solhjorten. Jag har verkligen försökt att tänka på det där med 20 minuter två gånger om dagen, men jag tyckte inte att jag fick till det så bra. Så därför började jag att köra så att de fick hjälpa till när de vill under veckan. Det har utvecklat sig som så att de alltid vill vara med och göra frukost och vips har nästan tjugo minuter gått utan att man har hunnit blinka. Lägger in tvätten gör de också utan att jag behöver be dem. De är inte alltid med och lagar mat, men ofta. När vi storstädar på lördagen hela familjen har de sina sysslor som måste utföras. Eftersom det bara är en gång i veckan klarar jag av att hålla på kravet att de måste göra sitt då. Vad jag vill säga med detta är väl kanske att man kan prova att slappna av lite, men fortfarande ha ambitionen att de ska hjälpa till. Då kan det lösa sig ganska hyfsat av sig självt. Sen kan det såklart komma en period när man känner att man måste styra upp det igen.

Jag har också en dam som varit mycket långsam vid middagsbordet. Hon har också kunnat sitta i en timme. Jag har inte använt någon klocka eller så heller, men dukat av övriga tallrikar medan hon fortfarande mumsat. Har inte tagit bort frukten heller och det har gått bra. Nu äter hon ungefär lika länge som oss andra (är snart fem år nu).

Mule, mamma till snutta (04) och prins (06)

[blomman]

men fortfarande ha ambitionen att de ska hjälpa till.

Nu måste jag vara petig här.
Det heter hjälpas ÅT!

Det är en liten språkdetalj, men viktig i praktiken. Att hjälpa till är att gästspela, att hjälpas åt är att samarbeta.

[Cyan]

Tack Anna, för ditt långa utförliga svar, som jag ännu inte funnit tid att svara på av den enkla anledningen att jag vill tänka igenom ordentligt vad jag vill svara. Och nog läsa lite i BB och DKB (man kan undra om jag borde PUTSA mina läsglasögon något??) också. Så jag återkommer troligtvis när jag gjort det!

Tack Mule!

Blomman! Vill meddela att lilla skrutten minsann säger "Heppa fot"!

Kram på er alla!

[Mule]

Hjälpas åt. Ursäkta mig. Du har rätt, såklart. Fast vår stora snutta säger inte bara att man gör saker "tillsammans" (hon säger det också). Allra helst säger hon att hon har lagat middagen "själv", eller ställt fram frukost "själv", medan mamma eller pappa bara har hjälpt henne lite - vilket också är sant.

Mule