Jag har problem med att vissa saker tar en sådan evinnerlig tid att vi inte hinner med utevistelser och annat kul i den mån jag skulle önska. Dotterns sömn strular och jag skulle vilja ge henne ordentligt med utevistelse för att se om det skulle hjälpa. Jag vill därför ventilera två saker som jag inte tycker fungerar bra hos oss och som tillsammans blir väldiga tidstjuvar.
Den ena saken är att lillan tar evigheter på sig att äta nu för tiden. Hon har alltid varit liten i maten – även om hon har ätardagar. Vi har t.o.m. varit hos dietist och läkare för att hon är så liten (allt väl dock!). Vi äter på fasta tider (frukost, lunch, mellis, middag och välling strax efter middagen inför natten) och försöker i görligaste mån undvika småätande mellan målen. Det är upp till henne hur mycket eller vad hon äter av det som serveras. Hon får inget annat om inget av det som serveras passar. I övrigt är vi inte alls ”strikta”.
Normalt sett sätter hon sig vid bordet när vi gör det, men vi ställer inte krav på att hon ska sitta vid bordet medan vi äter. Dels är hon för stor för att tvinga och dels blir hon om vi försöker på så dåligt humör att hon inte äter av den anledningen. Hon kommer i princip alltid efter en stund ändå. Det har hänt att hon hoppat över måltider helt, men speciellt hungrig till nästa mål blir hon inte ändå. Det leks mycket med maten mellan tuggorna och vi har alltid låtit henne hållas – maten åker oftast ner tids nog. Då hon deklarerar sig färdig tar vi fram efterrätten (frukt). Detta förutsatt att måltiden inte tagit fööör lång tid. På senare tid gör den det ofta och därför blir det efterrätt mer och mer sällan. Hon kan lätt sitta och pilla i sig mat i en hel timme. Och detta ibland efter att ha väntat en kvart med att komma till bordet. Hur bör vi agera för att stävja detta
Matglädje har hon och den vill vi för allt i världen inte spoliera – hon verkar äta mest för att det är trevligt, gott och kul – inte för att hon är hungrig. Den andra saken är att diskmaskinstömningen blivit en riktig bromskloss i hushållet. Det är en konsekvens av mitt eget beslut runt social delaktighet och därför vill jag höra vad ni tycker om mitt arrangemang och dess följder.
Min dotter är oerhört självgående och tycker om att pyssla med sitt långa stunder. Om jag föreslår att vi ska göra något tillsammans säger hon ofta ”Nehe!” eller ”Göra annat!”, vänder på klacken och går. Jag är noga med hur jag uttrycker mig och väljer ofta ”det personliga språket”, dvs ”Jag vill att vi plockar ut diskmaskinen tillsammans nu!” istället för ”Nu plockar vi ur diskmaskinen!” eller något liknande.
Just för att hon pysslar med sitt så mycket blir det inte speciellt mycket social delaktighet även om jag tar med henne i det jag gör när hon väl kommer till mig. Ofta frågar jag henne om hon vill vara med och göra ditten och datten, t.ex. delta i matlagningen. För att hon ska känna sig behövd har jag bestämt mig för två hushållssysslor som jag absolut inte klarar att göra ensam. Det ena är tömning av diskmaskinen och det andra är att dra ur blöt tvätt ur tvättmaskinen. Den senare sysslan ställer inte till några problem, men den förra gör det om än inte på samma sätt som tidigare. Jag hade en tråd om problem med diskmaskinstömningen (http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... highlight=), men det löste sig med de eminenta råd jag fick.
Jag får välja tillfälle noga för att det inte ska bli en kamp och det blir det inte heller – dock blir tömningen därmed mycket på hennes villkor. Det är normalt sett kö till diskmaskinen, så att när vi väl tömmer är diskbänken så full att vi fyller och kör igång nästa direkt. Tömningen kan ta evigheter, för även om hon inte längre springer iväg, ska det grejas med hur mycket som helst under tiden… staplas tallrikar, flyttas runt burkar, sättas ihop burkar med lock, pillas på snurrvattenduschen inuti maskinen, flyttas på stolen (som hon står på)… allt medan jag tålmodigt försöker få det hela att skrida framåt. Tillslut är den tömd och då har jag inget ”krav” på att hon ska vara med och fylla – det är hon dock alltid ändå. Måste tillägga att vi har väldigt trevligt under tiden, busar och skrattar mycket – ofta får favoritgosedjuret också vara med. Jag tycker att jag lyckas behålla ledningen rätt bra utan att bli tjatig.
För mig är det verkligen inte smidigt att ha det så här, men jag är väldigt rädd för att släppa på denna ”tradition”. Om jag gjorde det skulle all social delaktighet (utom tvättmaskinstömningen då) vara helt på hennes initiativ och hur behövd blir hon då? Då klarar jag mig ju utmärkt utan henne… Eller
Hur ska jag annars göra Jag brukar ofta nämna hur bra/lätt/smidigt det går och hur trevligt det är att jobba tillsammans när vi väl gör det. Sammanfattning… Det faktum att det alltid är kö till diskmaskinen leder till att det alltid är fullt på diskbänken. Då måste all disk som produceras staplas och hanteras extra, vilket givetvis tar extra tid. Sen tar det längre tid att laga mat om inte ytorna är fria. Detta tillsammans med de evighetslånga måltiderna gör att dagarna bara försvinner. Vi hinner inte ut på förmiddagen om vi ska röja köket för att kunna laga lunch när vi kommer in. Vi hinner inte ut på eftermiddagen om vi ska röja köket för att kunna laga middag när vi kommer in. Vi lagar inte mat varje mål. Men vi går inte heller ut varje dag, och i synnerhet inte två gånger varje dag, vilket jag verkligen tror att min dotter skulle behöva. Jag blir superstressad över att jag vill ut när allt tar sådan tid. Enda sättet att slippa stressen är att skippa utevistelsen, stanna inne och låta allt ta den tid det tar. Vill inte ha det så! Jo ett annat sätt finns, och det är att spendera kvällarna med att röja och städa så att vi ska slippa på dagtid… men det känns inte speciellt barnaboksmässigt!
Jag vill alltså ha hjälp med två punkter: Hur vi ska stävja de långa måltiderna och hur vi ska komma till rätta med bromsklossen för att på så sätt frigöra tid för utevistelse.
Hälsningar Cyan
Med prinsessa -04 och prins -06 
). Eller så blir du fullkomligt urbota dum och vet ingenting. "Var ska nu disken vara?!" 
Sitta tillsammans rimligt länge och sedan får hon sitta kvar ensam om hon vill äta mer, medan ni dukar undan etc. Jag tycker ändå att det är bra att lära barnen att duka av sin tallrik själva. Ett bra avslut på maten samt en grundläggande självklarhet att man inte bara går och lämnar saker efter sig. 
).