Jag behöver skriva av mig lite och kanske få lite tips. Ursäkta om det blir lite långt...
Min underbara dotter skall börja skolan till hösten och det har blivit strul:-(
Hon går på ett kooperativ och där har hon haft turen att hamna med två jämnåriga jätte gulliga ungar. De här tre har haft en skön stämning mellan sig som byggt på respekt och lust, min dotter har alltid haft lust att gå till dagis och trivs super med kompisarna. Dem hamnar liksom i "flew" med varann, speciellt med kompisen S som hon står väldigt nära. Till sak
Dem två kompisarna har sina syskon på en lite friene skola som ligger väldigt nära oss och där har också vår dotter stått uppsatt i kö sen hon var TVÅ år. Men detta räckte inte, hennes två kompisa skall börja där till hösten och min dotter får ingen plats. Alla platser är upptagna av syskonförtur och det är fyra andra före oss i kö, dem skrevs in i kön samma år dem föddes!
Egentligen tror jag att skolan har sina brister så det är inte först och främst skolan vi är ledsna för att vi missar, utan vännerna... Vi har ringt och tjatat, vi har åkt dit och tjatat, vi har bett våra vänner tjata och personalen på vårt kooperativ har till och med skrivit ett brev till skolan där de ber att denna grupp skall få fortsätta tillsammans. Så jag känner väll på sätt och vis att vi gjort vad vi kan. Ändå kan jag liksom inte ställa om huvdet. Jag tog förgivet att det var där hon skulle gå, eftersom hon varit uppsatt i kö så länge. Dem flesta av våra dagis barn går vidare till den skolan så det är inte heller bara hennes åldersgrupp utan mer eller mindre vår bekantskapskrets barn.
Min dotter är en ganska försiktig tjej och hon klagar inte i "onödan" så när vi berättade hur det var blev hon inte direkt ledsen utan slöt sig istället. Vi har försökt prata med henne, många gånger, men hon viftar bort det, säger att hon inte vill prata eller börjar prata om något annat.
Här om dagen hamnade hon och jag i en lite ordväxlig (om hur vida man får eller inte får hoppa i lille brors säng när han är nyvaken) då blev hon "opropetionerligt" ledsen och jag frågade varför hon blev så ledsen och då rann allt ur henne. "varför får jag inte gå på S och Ks skola?" "S säger att hon inte vet vilken skola hon skall gå på nu, går hon med K blir jag ensam, går hon med mig blir K ensam" också grät hon.
Det gör så ont, ont i mig. Men det hjälper ju inte henne.
Ja, livet måste ju vara tufft ibland med detta känns brutalt, hon har ju inte ens fyllt sex och så denna stora ofrivilligt total förändring i lilla livet.
om nån orkar läsa detta och kanske komma med tips blir jag väldigt glad!
Mvh, Mo mamma