skola...

[mo mamma]

Hej!

Jag behöver skriva av mig lite och kanske få lite tips. Ursäkta om det blir lite långt...
Min underbara dotter skall börja skolan till hösten och det har blivit strul:-(
Hon går på ett kooperativ och där har hon haft turen att hamna med två jämnåriga jätte gulliga ungar. De här tre har haft en skön stämning mellan sig som byggt på respekt och lust, min dotter har alltid haft lust att gå till dagis och trivs super med kompisarna. Dem hamnar liksom i "flew" med varann, speciellt med kompisen S som hon står väldigt nära. Till sak

Dem två kompisarna har sina syskon på en lite friene skola som ligger väldigt nära oss och där har också vår dotter stått uppsatt i kö sen hon var TVÅ år. Men detta räckte inte, hennes två kompisa skall börja där till hösten och min dotter får ingen plats. Alla platser är upptagna av syskonförtur och det är fyra andra före oss i kö, dem skrevs in i kön samma år dem föddes!
Egentligen tror jag att skolan har sina brister så det är inte först och främst skolan vi är ledsna för att vi missar, utan vännerna... Vi har ringt och tjatat, vi har åkt dit och tjatat, vi har bett våra vänner tjata och personalen på vårt kooperativ har till och med skrivit ett brev till skolan där de ber att denna grupp skall få fortsätta tillsammans. Så jag känner väll på sätt och vis att vi gjort vad vi kan. Ändå kan jag liksom inte ställa om huvdet. Jag tog förgivet att det var där hon skulle gå, eftersom hon varit uppsatt i kö så länge. Dem flesta av våra dagis barn går vidare till den skolan så det är inte heller bara hennes åldersgrupp utan mer eller mindre vår bekantskapskrets barn.

Min dotter är en ganska försiktig tjej och hon klagar inte i "onödan" så när vi berättade hur det var blev hon inte direkt ledsen utan slöt sig istället. Vi har försökt prata med henne, många gånger, men hon viftar bort det, säger att hon inte vill prata eller börjar prata om något annat.
Här om dagen hamnade hon och jag i en lite ordväxlig (om hur vida man får eller inte får hoppa i lille brors säng när han är nyvaken) då blev hon "opropetionerligt" ledsen och jag frågade varför hon blev så ledsen och då rann allt ur henne. "varför får jag inte gå på S och Ks skola?" "S säger att hon inte vet vilken skola hon skall gå på nu, går hon med K blir jag ensam, går hon med mig blir K ensam" också grät hon.

Det gör så ont, ont i mig. Men det hjälper ju inte henne.

Ja, livet måste ju vara tufft ibland med detta känns brutalt, hon har ju inte ens fyllt sex och så denna stora ofrivilligt total förändring i lilla livet.

om nån orkar läsa detta och kanske komma med tips blir jag väldigt glad!

Mvh, Mo mamma

[Lua]

Hej!

Usch, vilken jobbig situation! Jag flyttar den här tråden till Barnafostran så får du säker flera tips på hur du ska tänka och hjälpa din dotter.

Kram Lua.

[Susanne*]

Hej och varmt välkommen hit till Barnafostran.

Ja du. Det är INTE roligt. Jag vet precis för vi är i samma situation. Tillbringar sedan januari mängder med timmar varje vecka för att diskutera med alla skolor m.m. Raringen här får inte gå på samma skola som sina vänner, och heller inte på samma skola som sin storasyster. Också den skola som är närmast. Nope. Nya regler för olika gator och våra gator används som buffertzon varje år. Jag lyckas nog inte få en förändring iår, men väl en framtida förändring i struktur avseende detta.

Jag kan bara berätta hur jag tänker. Kanske ger det dig någon idé hur du vill göra.

För det första så paktar jag med lilla raringen när hon är ledsen. Ger henne förståelse för att hon är ledsen och att det är skit. MEN jag påvisar också på andra sidor så vi inte fastnar där och berättar om den fantastiska skola hon ska få gå på (japp, teater gäller ibland) och hur många nya kompisar hon kommer att få. De andra kompisarna har hon ju kvar. Berättar gärna om när jag bytte skola till där jag inte kände etc. Här tror jag det är mycket viktigt att skapa positiva tankar inför hösten och inför förändringen. Skapa en nyfikenhet och positiv förväntan.

Rent känslomässigt så håller jag helt med henne och detta är inte vad jag vill. Med kroppen. Dock är det ändå så att det är utbildningen som är en stor central bit med skola och att hitta den skola som ger henne bäst förutsättningar är ju ändå det allra viktigaste. Är egentligen inte alls nöjd med den rektorn och upplägg på närmaste skolan. Så. Har lagt massa tid på att gå igenom alla andra skolor som hon skulle kunna få gå på. Kommunala och friskolor. Jag vet av erfarenhet från stora tjejen att det kommer en massa nya barn, och stor uppblandning, i förskoleklasserna. Att det finns bra förutsättningar för att det ska bli bra på alla sätt. Nya barn och nya möjligheter.

En fördel att besöka massa skolor är att jag lär mig massa. Stora skillnader mellan atmosfär och val av metoder.

Så, mina tankar är som ovan. Bekräfta hennes sorg, skapa positiva förväntningar samt undersök alla möjliga alternativ. Jobba i det tysta och presentera ev. lösningar när du tycker det är lämpligt att hon får gå och titta m.m. Fortsätt jobba på den andra skolan - mycket kan hända och folk kan flytta. Men fastna inte i det nu, utan hantera besvikelsen och gå vidare.

Kom gärna tillbaka och berätta hur det går. Lycka till.

Varm kram
Susanne

[mo mamma]

Hej!

Tack lou för flytthjälp och tack sussane för dina tankar!
Tillochmed syskon kan dom alltså sära på usch och fy!
Jo, jag glömde skriva förrut att jag tidigare skrivit under signaturen mo, men det blev nått trassel så jag öppnade ett nytt konto men är samma person

Jag försöker gå i pakt med henne och det känns bra så länge hon pratar, då kan vi känna tillsammans och även prata om den nya skolan (än sådan finns, den kallas dessutom för "kungen" vilket har för enklat det hela något )
Det absolut svåraste är att hon inte är speciellt pratglad, detta gäller alltså bara svåra saker allt annat pratas det om, massor, just nu! Jag har märkt detta förrut med henne, hon tycker inte om att vara ledsen, eller "svag" tror jag. Men när det händer något lite trisst som en diskussion eller en tillsäjelse så brister det och hon blir jätte ledsen. Det blev en sådan situation igår. Vi tjafsade lite om vilka tallrikar hon skulle duka med (hon ville duka med dockservicen...) och plötsligt, tårar och skrik. "jag vill ha med mig en kompis när jag börjar skolan" "jag kommer aldrig få några nya vänner"osv. Jag önskar jag kunnde få prata med henne när hon va lite mindre i affekt.
Men kanske kan lura in henne i samtalet på nått sätt... jag får fundera ut nått.
Sen tror jag en svårighet är att vi inte riktigt kan tro att detta är sant heller, att det inte blev det som vi i flera år hade trott.

Ja, mer tankar gärna. Det är väldigt skönt att få prata om detta.

Mvh, Mo

[kiki]

Hej Mo

Jag känner igen mig i din historia även om jag inte kommer ihåg hur det var känslomässigt, det var över 10 år sen, men utgången blev så bra.

Felix gick på ett föräldrarkooperativ (inte så vanligt då, och inte populärt hos kommunen på den tiden) och de var 6 barn som till hösten skulle börja 6-års. EN skola fanns att välja då vi bodde på en liten ort. Rektorn på skolan splittrade "vår" grupp till molekyler separerade i olika klasser och sen huller om buller på två fritidsar Felix fick ingen fritids över huvud taget, det finns inte plats bara Jaha där stod jag ensamgående mamma med en unge utan fritids, kändes ju halvkul. Hur Felix hade det kommer jag inte riktigt ihåg men det är klart han var ledsen.

Hur som helst, jag hade hört om en nystartad friskola 3,5 halv mil bort, jag chansade och ringde rektorn, samma dag som jag ringde hade hon fått ok från kommunen att ta in några extra 6-åringar Det visade sig att skolans pedagogik var Freinet och passade oss perfekt, (mycket likt AW-tänk) där gick han sen i 10 år och jag är såååå tacksam över att den där rektorn var knäpp Vi flyttade efter ett år till stan där skolan ligger och bor kvar här ännu och jag har träffat min man här och fått Mio som när hon blir 6-år kommer att gå i samma skola, (om gud är god)

Idag går han på gymnasiet och bland de 2000 elever som går där så är åtminstone 3 från den där ursprungliga gruppen från dagis i samma program.

Lite hopp kanske jag kan bidra med i allt det mörka O:) Man vet inte vad livet har i sitt sköte man får bara hoppas och tro att det blir bra

Kram Kristina