Jag har ju som alla andra blivit matad med att man ej skall lägga sina bebisar på mage. Så det sitter ju i benmärgen så att säga. Jag har dock hela tiden trott att magläget är det bästa ur sömnsynpunkt. Jag kan själv absolut inte ligga på rygg, fosterställning är min grej
Min son som idag är 4 år vaknade mycket som bebis, flera ggr varje natt tills han var 1,5 år
Jag matar på enligt SM och hon bara växer och växer. Hon är 3 månader nu men visar inga tendenser till att vakna färre ggr per natt. (Jag har dock ej vagnat) Det är var 3:e timma som gäller, framåt morgonen kan det bara gå 2 timmar.
Inatt var dock ett framsteg, hon åt 23 sedan vaknade hon 2 och jag gungade på sängen så hon somnade om till 3. Sedan vaknade hon dock 5.30...
Åter till magläget. Jag har nu köpt ett Babysense2 som verkar funka som det skall. Nu ligger hon och sover på magen för första gången i sitt liv (om man bortser från på min bröstkorg). Är ändå lite nojig:
* Om hon mot all för modan skulle sluta andas och larmet tjuter; tänk om det är försent. Kan man verkligen få igång andningen i den panik man befinner sig, man har ju inte direkt någon tid att tänka? Okej om det räcker att lyfta upp barnet och ruska lite. Men troligtvis behövs väl hjärtoch lugnräddning? Någon kurs har jag inte gått, har bara den lilla lappen som följde med larmet...
* Min mormor är 87 år och följer således inte vad som sägs idag om rygg/magläge men hon sa till mig helt apropå för ett tag sedan att hon mindes hur bebisar gick bort på grund av magläget förr i tiden (hon jobbade inom vården). Det är väl ändå så att magläget ökar risken för PSD? Tar jag inte en risk nu genom att lägga min dotter så
Jag vet ju hur trygga ni alla är med larm+magläge och så vill jag också känna!
Är ju nojigare än vad som är nyttigt och kanske råder ni mig till att fortsätta med ryggläge just därför. Men jag vill känna att jag gör rätt med magläge för jag tror verkligen hon kommer sova bättre så. Men jag vill inte riskera att hon kan sluta andas, då får hon ju hellre sova dåligt...
Hoppas ni kan förstå min oro och kanske kan ni stilla den