Här är det ganska mycket kaos just nu. Inte med barnen, men med allt annat. Min man blev uppsagd i november och slutar sitt arbete i mars. Hans jobb var anledningen till att vi flyttade ner till Blekinge. Vi har ett (för) stort hus och en jätteträdgård som vi har kämpat med i åtta år. Vi har trott att vi har trivts med det. Visst har vi gjort det till viss del. Somrarna här vid havet har varit härliga. Men vi har varit ensamma, helt utan någon släkt, med massor av jobb med huset. Hans jobb har inte heller varit bra. Vi har aldrig kunnat planera något på veckodagarna, eftersom han aldrig har vetat när han slutar på kvällen. Någor ersättning för all övertid har han inte heller fått, förutom en extra semestervecka på sommaren. Av åtta år där har han kanske trivts bra i ett år. Det vi brottas med nu är frågor som "varför flyttade vi hit?", "varför skulle vi köpa det här gamla, stora huset?" och "varför har vi stannat kvar så länge?". Och tänk om han inte blivit uppsagd - då hade ju allt bara rullat på! Nu vill vi flytta till min hemstad. Måste sälja huset och hitta nya jobb bara...
Jag har varit hemma på heltid med barnen i fyra år och det här året jobbar jag 40 % och han 80% (t. om. 19 mars). De går inte på dagis. Vi har kämpat med ekonomin för att de skulle få vara hemma i minst tre år. Huset är inte dyrt egentligen. Men - hur mycket lättare hade det ändå inte det varit om vi bott i en billig lägenhet?
Oj, nu skriver jag alldeles för mycket. Egentligen undrar jag bara om det finns någon som har två barn i en 3:a? Hur löser ni ensamleken i så fall? Våra barn har egenligen inte så mycket planerad ensamlek, men den stora går självmant undan på sitt rum varje dag och då leker den lille själv där nere.
Hälsningar Mule, mamma till snutta (04) och prins (06)