Jag skulle naturligtvis fundera över alternativ om jag upplevde att mitt barn var ledset vid lämning på dagis
Jag menade inte att göra nåns dåliga samvete sämre men det här med dagis eller inte är ju en het potatis oavsett vilken hållning man intar. Ingen kan väl bli förvånad om jag som är hemma med våra barn tycker att det är ett bättre alternativ?
Och i det här fallet tror jag även för den här lillan som precis ramlat in i trotsåldern, fått en relativt färsk lillebror och inget hellre vill än vara hemma. Den här "separationsångesten" möter jag nästan varje morgon när vi lämnar samtidigt och så har det varit hela förra terminen. Och mamman lämnar enligt alla konstens regler.
Det är min tolkning, ingen sanning, men JAG får ont i hjärtat. Det tycker jag att jag kan få uttrycka utan att ge någon presumtiv dagisförälder dåligt samvete.
Innan jag mötte på mentalt motstånd från Anna var jag som dig Gotlandsmamman, jag tänkte göra så som normen föreskrev i vårt land. Jag såg inte ens något alternativ. Dagisstart vid 1,5-2 år. Det blev en rätt intensiv mejlväxling med vår forumstartare innan jag ens förmådde se saken ur något annat perspektiv. Vadå utvecklingsfaser? Vad visste jag om vilka behov en tvååring eller treåring hade? Jag hade inga så gamla barn än. Och jag har själv varit på dagis sen ettårsåldern. Det är som med könsrollerna, det är svårt att ställa sig utanför något som man själv är en del av.
Teorier i en bok är det svårt att ha något annat än en intellektuell hållning till innan de har fått krocka med verkligheten.
Jag lägger mig i annat fall ALDRIG i hur folk gör med dagis och annan barnomsorg men jag får många frågor om vårt sätt att tänka och då svarar jag såklart. Det här är första gången jag varit så rakt på sak.
Vi gör olika val. Ibland utifrån barnens behov, ibland utifrån våra egna. För min del behöver ingen försvara sitt val av dagis. Det är sällan svart-vitt, man får använda sin magkänsla som Gottis eller diskutera med folk som tänker annorlunda om man tycker att man har dåligt beslutsunderlag.
Jag slipper i alla fall helt det dåliga samvetet över att jag inte hinner vara med barnen (trots att jag har så mååånga!) och något dåligt samvete gentemot min arbetsplats har jag inte heller. Teorierna om att barn som inte får vara på dagis från tidig ålder missar social kompetens och kommer efter i inlärning ser jag inte heller hos mina ungar så jag tycker det är en win-win för vår del. Så har vi valt.
Live and let live.
Kram Jannika