
Nu har jag börjat med det magiska "OJ:et", vid bitrisktillfällen. Vilken succé!

Det passar oss utmärkt, och som jag sa tidigare (?) så hade jag spontant redan börjat med en sådan variant. Måste väl betyda att det är smart?
De små vill så gärna göra rätt för sig, och detta är ett utmärkt sätt! Storasyster som är fem år, säger ordet förlåt automatiskt om hon råkar göra nåt galet, men nu får oxå hon visa det mera "aktivt" om man säger så.
När jag säger att storasyster "skvallrar" på lillebror, menar jag just som du säger Liw; hon talar om direkt om han gör eller säger något han inte får/bör. Ibland är det förstås bra att hon gör så, och då tackar jag för hjälpen. Andra gånger handlar det om småsaker (typ "han säger att det här är din kudde mamma, men det är det ju inte alls det, det är ju pappas!") och då tackar jag oxå för hjälpen

Jag ska erkänna

att jag någon gång sagt (vänligt) till henne att det räcker, att han oxå måste få vara liten och tro "fel", precis som hon fick vara.
Det kan vara knepigt ibland, man vill ju som sagt inte göra fel som mamma. Samtidigt måste jag lita på min egen magkänsla, och så länge man är lugn och förståndig med barnen känns det bra.
Hur skulle du bemöta detta med "skvallret" (lite fånigt ordval, jag vet...) Skulle vara kul att höra hur andra gör...