1.napptips och 2.säga förlåt?

[Lisa Edin]

Jaa, det låter som en bra idé. Det händer inte alls ofta att han bits, men denna vecka har det hänt två gånger och då med besked! Dottern fick två stora blåmärken efter hans tänder.
Jag upplever honom som frustrerad över att inte vara lika bra på att prata (och därmed skvallra ) som hon är, att han till slut bara "tappar greppet" och hugger tag.
Någon mamma sa att jag skulle bita tillbaka, men vilken fullkomligt knäpp idé! Det skulle jag aldrig i mina vildaste (mar) drömmar göra!

[liw]

Bita tillbaka!? Det var det värsta jag hört. De använder ju bara sina nya fina tänder till precis det de är till för, bara på lite tokiga ställen ibland.

Frustration kan yttra sig på många olika sätt men försök ändå att inte analysera in för mycket vuxna känslor i hans betende, han prövar bara sina tänder . Lär honom hur han ska göra istället så ska du se att det ger med sig. Och tills det sitter så försök rädda storasyster emellanåt så att hon slipper bli full med blåmärken. Ser du att de hamnar i en risk-för-bit-sittuation så dyk upp som gubben i lådan och be lillebror (eller storasyster) om hjälp med något som just då är "väldigt viktigt"...

Sen skriver du ngt om skvaller som jag blir lite nyfiken på... skvallrar storasyster på lillebror när han gör ngt han inte får/bör? Hur bemöter du i så fall det?

[annawahlgren]

Absolut inget fel med ordet förlåt, tycker jag - men små barn använder det nog mest som engelskans "sorry" eller "excuse me". Ord, bra ord, nyttiga och nödvändiga ord, artiga ord, hyfsade ord, rätt ord

Men detta att man ska MENA det och ÅNGRA sig - det är en vuxenillusion, tycker jag, skuld- och skambelagd och faktiskt av noll och intet värde. För barnen.

Så praktisk, konkret, faktisk gottgörelse, i handling, är vad som gör nytta och ger barnet ledning om hur man hanterar det man möjligen ställt till, med eller utan ond avsikt (jag tror verkligen mestadels UTAN) Och då med eller utan ordet förlåt. (Som skulle kunna översättas med "hoppsan" lika gärna )

[Lisa Edin]

Nu har jag börjat med det magiska "OJ:et", vid bitrisktillfällen. Vilken succé! Det passar oss utmärkt, och som jag sa tidigare (?) så hade jag spontant redan börjat med en sådan variant. Måste väl betyda att det är smart?
De små vill så gärna göra rätt för sig, och detta är ett utmärkt sätt! Storasyster som är fem år, säger ordet förlåt automatiskt om hon råkar göra nåt galet, men nu får oxå hon visa det mera "aktivt" om man säger så.
När jag säger att storasyster "skvallrar" på lillebror, menar jag just som du säger Liw; hon talar om direkt om han gör eller säger något han inte får/bör. Ibland är det förstås bra att hon gör så, och då tackar jag för hjälpen. Andra gånger handlar det om småsaker (typ "han säger att det här är din kudde mamma, men det är det ju inte alls det, det är ju pappas!") och då tackar jag oxå för hjälpen
Jag ska erkänna att jag någon gång sagt (vänligt) till henne att det räcker, att han oxå måste få vara liten och tro "fel", precis som hon fick vara.
Det kan vara knepigt ibland, man vill ju som sagt inte göra fel som mamma. Samtidigt måste jag lita på min egen magkänsla, och så länge man är lugn och förståndig med barnen känns det bra.
Hur skulle du bemöta detta med "skvallret" (lite fånigt ordval, jag vet...) Skulle vara kul att höra hur andra gör...

[liw]

Jag vet inte riktigt eftersom jag inte riktigt är där än... men jag är inte mycket för sk skvaller. Är det ärligt och berättar om ngt farligt som lillebror gör så är det av godo och jag skulle tacka för hjälpen. Men skvaller a la "han slog mig" är svårt för jag har ju inte sett vad som har hänt och jag har heller ingen aning om vad som hände först. Den slagne kanske slog först... En sån sak skulle jag nog bemöta med "jaha och vad tänker du göra åt det då?", intresserat och sen låta barnen lösa det för egen maskin, men med mig på snegelavstånd så att jag kan förlja deras konflikt och ingripa om det behövs.

[Fru-Angelsmark]

När min stora dotter var runt 4 år hade hon ofta kompisar (som bodde i samma uppgång) hemma. Det var ett fasligt skvallrande från alla håll
En dag i juletid bad jag min dotter att inte skvallra så mycket på sina kompisar. Det gick ju bra i några dagar men sen kom hon in till mig i köket och sa:
-Nej mamma nu går det inte längre, Lena håller på att äta upp dörren .....
Det var dörren på vårat pepparkakshus, som vi hållt på med i timmar.

Sen dess har jag "sollat" istället. Jag har tagit så lite som möjligt på allvar. Berättat om det har varit "onödigt vetande" för mig. Gett beröm om det varit viktigt och riktigt.

[lilla morran]

Hej på er!
Läser med intresse om ordet förlåt och jag har en fundering när det gäller riktigt små barn. Vår dotter är snart 14 månader och hon har upptäckt att hon kan göra andra människor illa genom att nypas, rivas, dra i håret mm.
Hur får man stopp på sånt?
Om vi säger -AJ, och hon ser att vi blir arga, ledsna så börjar hon gråta. Men vad ska jag göra då ? Är hon för liten för tillrättavisning? Ska jag avleda henne? Jag vet inte hur jag skall göra så jag har kört med båda sätten.
Det är ju inte så lätt att förklara för henne då hon är så liten. Allra helst inte när hon slutar att gråta och gör samma sak igen...

[annawahlgren]

Tack, liw

OJ DÅ är verkligen magiskt, lilla morran. Det finns mycket skrivet här om bitande etc etc. Ord förslår väldigt litet eller ingenting. Det är handling som ska till och en "väg ut" Se det inte som att "hon har upptäckt att hon kan göra andra människor illa" utan som att hon reagerar på saker och ting. Visa henne bättre sätt att utagera, som inte drabbar andra.

Om skvaller står att läsa i Barnaboken i Syskon-blocket. Jag tycker det är ganska viktig läsning