Livet efter kuren - en uppmuntran!

[annawahlgren]

[annawahlgren]

Jag måste få dela med mig av ett mail som kom i dag

"Hej Anna och tack för en underbar promenad i ett soligt Sigtuna!

Vad nu undrar du, jag känner väl inte henne? Jo jag ska förklara för dig:

Jag fick världens underbaraste dotter i mars. Tyvärr lyckades jag och hennes pappa trassla till det ordentligt med hennes sömn. I mitten av augusti, när lilla älsklingen var 5,5 månad, var vi båda körda i botten. Vi kände oss båda deprimerade och bråkade om minstra struntsak. Det var verkligen som du skriver: vi stod på gränsen till skilsmässa och vi kände båda att vi skulle gått över lik (nåja nästan iaf) för att få SOVA.

Så blev jag tipsad om SHN. Jag hade läst om metoden tidigare men avfärdat den eftersom jag tyckte att det där med schema lät alldeles för knepigt. Men i augusti var läget alltså katastofalt. Min man föreslog 5mm, men jag fick ont i magen bara av att tänka på denna metod. Istället började jag läsa mer om SHN. Kanske skulle vi köra kuren ändå? Kanske kunde man stå ut med att ha ett schema om det innebar att man skulle få sova åtminstone några timmar i sträck - eller kanske till och med en hel natt då och då?

Visst lät kuren bra, men skulle den verkligen funka på vår dotter?

Och skulle jag klara av att höra henne skrika? Men... ju mer jag läste desto säkrare blev jag - funkade det på alla andra barn så skulle det nog funka på min dotter. Jag övertygade mig själv om att det skulle funka - det MÅSTE nämligen funka för vad skulle vi annars ta oss till?

Sagt och gjort. Vi beställde boken, jag läste den från pärm till pärm, ställde tusen frågor här på forumet och vi laddade upp med godis, cola osv. Visst var de första nätterna svåra - för att inte tala om dagarna - men resultatet märktes också direkt. Redan andra natten sov lilla Agnes 9 h i sträck. Det hade hon aldrig tidigare gjort i hela sitt lilla liv.

Livet efter kuren är... ett helt annat liv!! På kvällarna har vi ork att göra saker vi vill. Vi måste inte slänga oss i säng direkt för att försöka få åtminstone ett par timmars sammanhängande sömn - om vi är trötta på morgonen beror det (oftast) på att vi fastnat framför tv:n eller datorn. Någon enstaka gång är vi uppe och ramsar, men även om vi får bakslag ibland vet vi hur vi ska hantera situationen - vi har redskapen!

Ganska ofta får vi höra (från andra föräldrar) vilken tur vi har som har en sån "enkel" dotter (deras barn skulle aaaaldrig somna så enkelt). Jag brukar försöka förklara att Agnes är inte enklare än deras barn, att vi har fått jobba med henne och att de kan göra samma sak, men förbluffande få föräldrar är intresserade av att lyssna. De VILL stanna i sömnlöshetsträsket - för det är så det SKA vara ?!?

Schemat då? Är det så begränsande som jag trodde innan kuren? Tvärtom! Jag kan planera mina dagar, för jag vet när Agnes är vaken. Andra föräldrar kan säga att "vi kommer då och då om inte lilla älsklingen sover", men jag kan säga "vi kommer halv tre efter hennes långlur".

Och vad har Sigtuna med saken att göra? Jo det är just det som är det fina. Vi var bjudna till vänner från föräldragruppen som bor utanför Sigtuna. Bilturen hemifrån tar 45 min och vi skulle vara där kl 14. Agnes långlur slutar kl 14. Istället för att bli supersena tog jag bilen och vagnen till Sigtuna och lät henne ta långluren i vagnen medan jag njöt av ett höstigt Sigtuna och fick lite välbehövlig motion på kuppen!!

Tack Anna, du har förändrat vårt liv."

O:) TACK O:)

[NlNA]

Hej

Nu vill jag berätta om en vän som jag har hjälpt att kura

Arbetade länge och väl med min egen tös för att få till dagslurarna och kände efter ett tag med mycket läsning på forumet att jag var redo för att hjälpa andra i min närhet

Jag och denna vän träffades när vi gick på föräldrautbildningen för mer än ett år sedan. Det skiljer 8 dagar mellan våra barn och det har varit härligt att träffas under mammaledigheten

Jag hade tur som fick upp ögonen om SHN då tösens dagslurar började krångla vid 4 månaders ålder. Sova hela natten hade hon klarat sen 6 veckors ålder helt själv (jag var välsignad... O:) ).
Min vän var fortfarande uppe 2-3 gånger varje natt när hennes pojk var 9 månader Hon hade inte sovit en hel natt sen han föddes och hon gav honom fortfarande bröstet på natten...
Jag berättade givetvis om SHN och hur bra det till slut hade blivit
Min vän hade inga invändningar mot SHN men det var inget hon tog till sig direkt. Hon ville hellre avvakta och se.
Jag försökte så gott jag kunde förespråka SHN och berätta om hur underbart allt var och fördelarna med kuren utan att "tjata hål i huvudet" på dom, men än var dom inte redo (intalade jag mig... ).

En dag i september när vi var och hälsade på så "vägrade" pojken att somna till middagsluren Han grät, skrek och var arg om vartannat . Han hade ätit och fått allt han behövde så jag förstod att det var sömnen han ville ha
Min vän tog upp honom igen efter en halvtimmes försök och gav honom lite frukt - vilket han inte var speciellt intresserad av .
För min tös var det dags för sovtime och jag passade på att lägga henne medan det inte var skrik och gap
Min vän gjorde ett nytt försök och efter 20 min kom hon ut med gråten i halsen och började plocka fram lite välling.
-Jag vägrar att ge honom bröstet (vilket var ett säkert kort för att få honom att somna in), han får ta flaskan, sa hon.

Jag har aldrig lagt mig i någons sätt att hantera situationer förrut om dom inte bett om det givetvis, men nu kände jag mig "skyldig" för pojkens skull .
-Nej, svarade jag. Han är inte hungrig, det är sova han vill och det är det du måste hjälpa honom med
- Hur då
Och nu började jag i detalj berätta om magläge, buffning och solfjäder vilket var de enda verktygen som hon i nuläget kunde hjälpa honom med (han låg ju kvar därinne och skrek ).
En desperat vän frågade då:
-Kan inte du göra det
-Visst, men då får du inte ifrågasätta något medan vi är därinne om det så tar 45 minuter, svarade jag Det tar vi sen...

Min tös hade nu vaknat och vi satte henne på ett säkert ställe att leka på och så stegade vi in till pojken.
Bort med kudde och napp, magläge och en stabil solfjäder på det
-Ska du inte sätta i nappen kom en fråga.
-Nej ,den behövs inte, svarade jag.
Visste att man inte ska prata när man gör detta, men försökte viska de viktigaste sakerna i processen där vi stod så hon skulle kunna förstå och se vad jag gjorde. Tiden var ju lite knapp
Snart protesterade han mindre och jag kunde gå över till buffning.
På det hela taget svarade han omgående på verktygen och vi smög ut medan han fortfarande höll på att somna in.
Medvetet ramsade jag inte, eftersom jag visste att föräldrarna inte kunde sin teori och att läget inte alls var i närheten av en ramsning.
Vi fick lösa det akuta i första hand-
Blev själv förvånad för det tog 10 MINUTER Snacka om att vara mottaglig
Utanför dörren fick jag en hård och hjärtlig kram och en fråga:
-Vad gjorde du
Klart det måste kännts i en mammas hjärt att en "främmande" person lyckas på 10 minuter, när hon själv hade försökt i över en timme

Nu var vännen betydligt mer mottaglig för SHN
Jag babblade på och efter en kvart ställer sig vännen upp och säger:
-Nu går jag och sätter på datorn. Nu ska jag beställa den boken .
Jag blev varm i hela kroppen av glädje (framför allt för pojkens skull) samt att jag stolt kunde bevisa att det jag på ett "fint" sätt försökt förmedla i några månader äntligen kunde ske [-o< .

Lovade att hjälpa henne så mycket jag kunde, bara hon läste sin teori om och om igen
Innan boken kom buffade och solfjädrade dom pojken varje kväll och på nätterna. En glad vän sms:ade i flera dagar att läggningarna numer tog 10 minuter och att hon inte längre behövde amma på nätterna när han vaknade Han somnade nu om med buffning och solfjäder.
1½ vecka senare "körde" hon upp och nu skulle ramsan "sättas" in.
Jag "förhörde" henne och väntade på spänning till nästa dag.
Tidigt på morgonen kom ett sms
"Helt FANTASTISKT . Gossen har sovit i 10 timmar i sträck - första natten Däremot vakande jag flera gånger i undran över om han inte ska vakna snart".

Här hade vi en gosse som precis visste vad han behövde - som han hade väntat på beskedet om säkerheten . Och vilka otroliga föräldrar som direkt kunde ge honom de svaren han behövde :-({|= =D> Han köpte allt med hull och hår
Andra natten sov han 11 timmar och sen dess har han sovit 12 timmar varje natt Jag var otroligt imponerad av deras "arbete"
(Dom håller på att renoverar sitt hus nu och kan stå i rummet brevid och borra i väggen utan att pojken vaknar ) Så bra lyckas inte vi... . Tösen är lättväckt har vi märkt och vi vill inte utmana ödet för ofta, så större ljudprojekt sysslar vi med på dagarna... .

Vännen är överlycklig nu och har även hon på ett "fint" sätt berättat om SHN för andra. Några har lånat boken och jag har erbjudit mig att hjälpa till om det skulle behövas
Härligt när SHN blir ringar på vatten - igen

Häromdagen ringde vännen mig och berättade när dom skulle åka hem ifrån en stor shopping-runda.
Tanken var att dom skulle åka därifrån när det var dags för nattinatti.
Startar bilen - och inget händer
Bilen är fullkomligt död . Gav sig ut för att ragga upp en annan bil och folk som kunde hjälpa till att starta bilen. Mormor fick sköta nattslurken och pyjamasbytet
Efter ett tag får dom hjälp och nu har gossen hunnit att bli både trött och irriterad (marginalkvarten är redan utnyttjad).
Stressad över situationen samt att höra en ledsen och trött pojke ger ju alla oro .
Men då hade hon kommit ihåg en situation vi diskuterat om att sova i bil. Hon letade fram en filt som hon spände upp mellan instrumentbrädan och nackstödet till passagerarsätet för att dölja synintrycken för pojken och sen gett honom ramsan. Som hon själv sa:
-Jag var ju illa tvungen att testa
Han slocknade direkt . Hon blev förvånad över att det fungerade, men den som var mest förvånad var mormorn
-Vad gjorde du frågade mormor Nu kunde hon själv förklara...

Visst är det en underbar berättelse

Tack Anna \:D/

[Mippe]

Hejsan allihopa!

Jag vill skriva vår historia om hur vi lärde oss att sova för att det kanske kan peppa andra som står inför en kur.

Min lilla dam på 1,5 år som tidigare kunde vakna 7-8 gånger per natt och skrika efter mamma har nu i ca 2 månaders tid sovit 12 timmars nätter + dagssömnen som varierar mellan 1h och 1,5 h (hon har alltid möjlighet att sova 1,5h). Vi var trötta som bara den, min man trodde inte på kuren och alla var griniga. Övriga i omgivningen var också skeptiska. Var orolig om kuren kunde lyckas eftersom min sötnos går på dagis. Kanske det tog lite längre att få poletten att sjunka men sen har allt gått fint.

Idag har vi läggdags vid 19 och uppvak vid 7 för den yngre. Hon älskar att lägga sig och vet precis hur allt ska gå till på kvällen. Vi skrattar och busar utan att tänka på det mer som ett verktyg utan det är naturligt. På natten kan Amanda nog vakna (mardrömmar eller någon enstaka fråga) och ofta klarar hon det själv eller så en ramsa som tagit klockrent. På morgonen är A så glad att hon hoppar i sängen när klockan ringer, ja ibland vill hon nästan inte bort från sängen .

Dagslurarna tog lite längre tid att få och fungera men nu verkar det som om också det e lika trevligt för damen. Har nu flera gånger blivit tvungen att väcka henne som ju föder starka reaktioner i omgivningen... "Inte ska man väl väcka sovande barn?" eller "Det är väl nog ändå onödigt att väcka tösen?" Nja, tänker jag, inte när slutresultatet är så gott. OCH så är hon aldrig sur när hon blir väckt.

Min man har också blomstrat upp och är så säker i barnfostran nuförtiden. Han vet precis hur han ska göra. Och allt funkar precis lika bra, om det sen är han eller jag som nattar.

Igår var vi på en miniresa med bil och tidtabellen gick så att barnen måste somna i bilen på kvällen. Detta medförde att det visserligen tog en halv timme längre att somna Men sen var det inga problem att flytta i sängen och båda ungarna snusade sig igenom natten.
Julen kan bli en utmaning då vi ska sova borta mycket, men jag ser det som inlärning för framtiden då vi ju kommer att resa och hälsa på bekanta också i framtiden.

Jag vill också påpeka att på 1,5 års granskiningen hos BVC var personalen helt förundrade över Amandas fina utveckling (både motoriska och verbala) samt över att hon har så god aptit. Jag blev faktiskt förhörd om det är så att jag proppar i henne ohälsosamma saker eftersom hon väger ganska mycket... men hon är också lång... Men godis har hon ingen aning om vad det är utan älskar faktiskt vanlig mat! (Ja självklart skulle hon också äta glass och kex i oändlighet om hon bara fick) Hon är glad, trygg och verkar ha ett gott självförtroende. Inte grät hon när hon fick spruta heller... Hon vet vad hon vill på ett positivt sätt. O:) Och så älkar hon att hälpa till, då säger hon alltid "dukkig Manda".

Ja och så underbara storebror då? Hans tidtabell har vi inte kunnat hålla lika punktligt , men till den slutsatsen har vi tillsammans kommit att då han lägger sig i tid kommer sömnen också bättre och morgnarna går galant. Han ropar väldigt sällan på oss när lampan har släckts och vi har mycket mindre sura miner än tidigare. Visst kan vi ibland hitta honom i vår säng sovande ibland när vi ska lägga oss, men då är det inget problem att flytta honom i sin egen säng där han sedan sover vidare.

Vi njuter också av att sitta uppe tillsammans efter att barnen lagt sig och utan att känna "HJÄLP måste gå och lägga sig ifall någon vaknar snart". Vi kommer aldrig att ha det så igen tror jag!


Tusen tack för vårt nya liv! Och ha det nu så gott allihopa!

Kramar

Mippe

[TorpSara]

Åh, här ska man ju läsa oftare!

[Elle]

NINA, tack för att du delar med dig av en underbar historia och TACK för att ditt arbete med att sprida SHN =D>

Mippe, vilken gåva ni givit dottern! NJUT av det ni uppnått och vårda det ömt. TACK för att du delar med dig

Elle

[Netta]

Vilken underbar känsla att få skriva här. Jag har varit här och läst tidigare och nu är det min tur att dela med mig.

Vårt lilla sladdbarn kom in i vår familj med buller och bång. Vi hade ju barn sedan tidigare och tänkte att det här med barn, det kan vi. Trodde vi ja...

När den lille killen var 5 mån var jag totalt slut. Han vaknade ca 10 ggr/natt och åt lika många. Jag var så trött att jag mådde illa när jag klev upp på morgonen. När jag skulle hämta storasyrrorna från stallet och inte hittade dit, bestämde vi att det var dags att göra något.

Vi beställde boken, Casper sov en vecka med pappa och åt 1-2 ggr/natt för att jag skulle få sova och jag läste tills ögonen gick runt i huvudet. Vi spikade schema och körde.

Idag en månade efter kurstart har vi en liten kille som sover hela nätterna. Läggs på 1 min både på kvällen och vid dagslurarna.

Han är glad och nöjd, äter som en häst och mår jättebra.

Hans mamma är en människa igen. Glad och utsövd, hinner med det jag vill och orkar göra saker. (Och hittar till stallet. )

När allt var som värst ångrade jag nästan att vi skaffat ett barn till. Nu är han solstrålen i vårt liv.

Tack Anna för att du har lagt ner arbetet på att utarbeta SHN. Den har gjort underverk i vår familj. TACK!

Så ett ord till er som funderar på att kura eller som håller på och kurar. Kämpa på, det är så värt allt jobb, för visst är det jobbigt. Lycka till!

Stora kramar från en pigg och glad småbarnsmamma.

Netta

[annawahlgren]

Underbara berättelser TACK alla ni tre kära, kära

[NlNA]

Det är vi som ska tacka, Anna O:)

[Netta]

Instämmer med föregående talare

[TorsMamma]

Flyttad tråd hit

Hej!
Efter snart två år med barnaboken, shn-boken och detta forum känner jag att det är dags för en liten kludd i den här tråden.
Jag är så innerligt tacksam för den hjälp jag fått på forumet och av Annas böcker. Vilken fantastisk tur att jag hittade hit när det kändes som om vi var på väg att gå under av trötthet.

Nu sover våra barn fantastiskt och många är fascinerade över hur positiva och glada våra barn är.

Så här i efterhand kan jag känna att det var skönt att inte behöva ta ställning till magläge, eftersom min prins var runt året när vi började med kuren. Troligen/kanske hade jag kurat på rygg annars, vad vet jag.
Helt klart är att jag skulle köpt larm för psd om jag hittat hit tidigare. Tänk vad mycket oro jag sluppit då. Ingenting är ju 100%-igt, men chansen för att kunna rädda bebben måste ju öka ganska markant och det skulle räcka för mig.

Ni som vill följa vår shn-resa kan läsa tråden "Behöver lite hjälp med SHN".

[TorsMamma]

Flyttad hit

Hej på er alla tappra mammor och pappor som läser detta!
Tänkte berätta min historia för att liksom bevisa - att efter regn kommer solsken - även om det kanske regnat riktigt länge...

För nästan precis ett år sedan födde jag en underbar son - Tor. Han var så snäll och rejäl redan från början och sina första 4 månader i livet sov han gott - i synnerhet för att vara en liten bebis. Han somnade ungefär vid 21 och vaknade sedan mellan 4-5 på morgonen - ammade en gång och somnade sedan snällt om till 8-9 på morgonen. Jag tyckte att livet med en liten bebis var lätt! Vad visste jag om vaknätter!

Men så började det - Tor började vakna oftare - först kanske 2 istället för 1 gång per natt - men snart var det 3 ggr och sen 4 och sen 5... Jag ammade honom oftare och oftare - ibland verkade det som om han faktiskt var hungrig för han åt, men ibland blev han bara argare över att hamna vid bröstet. Snart kunde alltså inte bröstet söva om lillkillen och jag slutatde därmed att ge mat innan kl 04.30 på natten (men det skulle dröja tills han var 8 månader innan jag slutade helt)- istället strök jag ryggen, buffade gumpen - eller höll mina händer på honom och i regel fungerade detta bra - han somnade oftast om på 2-3 minuter - men när man gör detta 5-6 ggr per natt eller mer får man ju ingen sömn själv och nsart varade uppvaken också längre - istället för 2 minuter kunde det ta 10-15 minuter. Tor var glad om dagarna, åt som en häst och han var aldrig svår att få att sova - problemet var att han inte förblev sovandes- och att jag därmed var ett VRAK! Jag var hemsk att leva med! Min stackars man har berättat att han hade ont i magen när han steg ur bilen och gick vägen från den mot dörren - han undrade vilket humör jag skulle vara på - vad jag skulle skälla om idag... Det är fruktansvärt att han tänkte så och det gör mig så ledsen - men jag förstår honom - jag hittade fel även där de inte fanns. Jag kunde ju inte gärna ta ut min frustration på Tor så det blev mannen min som blev boxningsbollen.

En natt när Tor var 10,5 månader låg jag och grät i sängen. Jag kunde inte somna. Stressen över att jag säkert skulle behöva gå upp i samma ögonblick som sömnen fångade mig höll mig vaken och mycket riktigt - snart var det dags att gå in till Tor. Uppvaken hade blivit längre och längre under de sista veckorna och denna "omnattning" tog 25 minuter. När jag gick in i sängen igen hann jag precis somna innan det var dags igen och det liksom kröp i hela kroppen på mig - riktig ångest! Jag gick in - 10 minter senare sov han och jag gick in i sängen igen. Jag viskade då ut i mörkret att jag behövde hjälp och bad om hjälp - sa att nu måste jag få hjälp jag orkar snart inte längre och ni ska tro att jag grät. Det var som om varenda cell i kroppen skrek (jag kan inte beskriva känslan). Dagen efter hamnade denna boken i mina händer av en ren slump (eller inte om man tänker på att jag faktiskt bett om hjälp) och jag sträckläste och började kuren samma kväll. Från den 3 natten har Tor sovit mellan 11-12 timmar med bara ett fåtal undantag (det är nästan 2 månader sedan nu). Vargtimmen har strulat lite då och då och det händer fortfarande att det kan ta en stund för honom att somna om om han skulle råka vakna vid 5.30 - 6 tiden men oftast sover han till 06.45/7 och då är det dags att gå upp. Innan vargtimmen har det ALDRIG hänt att vi behövt gå in till honom och jag tror att jag ramsat från sängen 2 nätter i vars 2 omgångar. Han sover gott både dag och natt. En och annan daglur kan han vara lite sur vid läggningen, men i regel är han bara glad - ligger och pratar en stund för sig själv och somnar sedan. Jag har fått sova 8 timmar mer eller mindre varje natt sedan vi gjorde kuren och jag önksar verkligen att jag gjort kuren tidigare - tänk vad många tårare och gräl den hade sparat!

Jag trodde kanske att det inte skulle fungera på Tor eftersom han var så gammal och fysiksk, kunde ställa sig upp i sängen och skrika o.s.v. - buffa tänkte jag - hur ska det gå till han är ju hal som en ål! Men efter 3-4 brottningsmatcher så gick det och snart behövde jag inte brottas alls. Hade han ställt sig i sängen fick han vackert lägga sig själv. Jag körde stenhårt - och jag har fått belöningen. Det kommer ni också få! Om ni gör kuren - det går inte över av sig själv - jag väntade i 6 månader förgäves och allt blev bara värre - inte alls bättre.

Det enda jag kan sakna från tiden innan kuren är att man då kunde få ligga bredvid och myssova under t.ex. dagen - då fick man sitt mys, kunde ligga och dofta på honom - nu är det ju ensam sovning som gäller - men gudarna ska veta att det är ett litet pris att betala om man får sova hela natten och dessutom tyckte kanske inte Tor att det var riktigt lika mysigt som mamma...

Styrkekramar till er alla Det går om ni tror på det och vill!

Sofie

[Tröttmammavillblipigg]

Äntligen är det dags att skriva lite i denna tråden!
Jag vill med min historia peppa alla som har påbörjat kuren och känner sig lite osäkra, kanske t.o.m. är på väg att ge upp - gör inte det!! Vi fick kura om efter ett misslyckat försök (som berodde helt och hållet på oss föräldrar). Vi startade omkurningen i slutet av september och det tog ett bra tag innan strulet i vargtimmarna försvann, men så helt plötsligt så bara funkade det. I flera veckor behövde jag inte gå upp alls under natten. Vaknade hon så somnade hon snabbt om själv. Kunde knappt tro att det var sant! Sen fick hon vattenkoppor och det och julledigheten gjorde att vi började strula till det lite med sömnen. Men för ca 1 vecka sen så tog vi tag i det igen. Nytt schema med 12 timmars natt och två lurar under dagen, blev det bestämt. Och den tryggheten man känner nu är en helt annan sak än det man känner precis i början av kuren. Vi hör direkt om hon är ledsen eller arg, vi vet när vi ska gå in och buffa osv. Under senaste veckan har hon sovit 3 (eller är det 4 ) 12-timmarsnätter. Vi införde väckarklockan igen (fick henne inte att fatta den förrut så vi slutade med den) och nu vaknar vi alla av den kl 7! Vi är så glada att vi har använt oss av SHN-kuren! Visst, det har tagit sin lilla tid men vetskapen om att det är för ditt barns bästa (vilket inte 5mm är) så får det ta den tid det tar! Det är nog det som är det jobbigaste i början. Man vill att det ska gå så fort, man vill se resultat direkt och inga bakslag, tack! Men snälla, ge inte upp! Och har ni gjort det så är våran historia ett bevis för att man kan ta upp tråden igen och lyckas! Jag läste AW's beskrivning (någonstans) av skillnaden på 5mm och SHN och en skillnad var att när det kommer bakslag så får dom som kört 5mm börja om från ruta 1 igen, det behöver man inte med SHN! Fram med verktygen bara så man snart igen!

Tack Anna och alla som engagerar sig i detta forum! Ni är guld värda!

Kram
Tröttmammablevpigg 8)

[miar70]

Kram Tröttmammablevpigg 8)

:thumbsup:

[Malin Rosén]

Hej på er alla mammor och pappor som står inför en förmodligen stor förändring i ert liv; ert barn ska få sova gott och därmed också NI!!

Jag har varit i helvetet och tillbaka och kan inte tacka Anna Wahlgren nog för att hon finns och förmedlat hennes genialiska filosofi till oss andra. Och jag kan inte tacka alla på forumet nog för all OTROLIG hjälp vi fått & fortsätter att få!

Jag ska försöka göra min ganska långa historia så kort det går:
Min dotter föddes nästan 6 veckor för tidigt 23 oktober 2007. Hon mådde bra och åt bra men började sova sämre efter ca 1 månad och ville konstant ammas! Månader gick och jag blev tröttare och tröttare och hade dessutom min son att ta hand om under tiden. På BVC får man höra att allt är "normalt" och man vill bara skrika åt dem att stoppa upp det nånstans där solen inte skiner, haha! Jag blev mer och mer desperat och började så smått inse att min dotter INTE skulle börja sova på nätterna utan hjälp, vi var tvungna att göra något. Min man var tyvärr negativt inställd till SHN från början, han har naturligtvis insett sitt "vansinne", haha! Vi fick rådet på BVC och av en barnläkare att testa 5min-metoden (död åt den!!) i samband med neuroleptika (idiotiskt!!) då vi var totalt desperata! I ett totalt vansinnes-tillstånd kan jag MOTVILLIGT berätta att vi försökte detta hemska i 7 KVÄLLAR... det blev BARA VÄRRE! Jag mår så dåligt av att vi testade det och jag vet att Ester inte kommer att minnas något av det, MEN DET GÖR JAG! Det var det värsta jag har varit med om i hela mitt liv, jag mådde sämre än någonsin, men vi var SÅÅÅÅÅ desperata! Men, gjort är gjort och jag kan inget göra åt det nu.
Jag kan berätta att jag blev sjukskriven 3 ggr inom ett halvår, fick gå till en psykolog och samt kontaktade socialen för att få mina föräldrar som kontakt-familj för avlastning. Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt. Jag kände inte igen mig själv och kunde till slut inte kontrollera vad jag gjorde. Ester vaknade var eller varannan timme nätterna igenom och skrek som om hon hade ont. Vi trodde att hon var sjuk, att det var något fel på henne! Hon gnällde dagarna igenom kändes det som och var svårsövd även då, naturligtvis. Mitt annars så glada sinne var förvridet av all sömnbrist och jag visste till slut inte vad jag gjorde.. jag glömde henne på skötbordet en gång.. jag fick hemska vredesutbrott.. Jag var rent av alldeles för hårdhänt med sonen och även ibland min dotter. Ni ska veta att det sliter i mitt hjärta och jag gråter nu när jag tänker på alla de ggr som det helt enkelt blev för mycket för mig och jag föll ihop på golvet i en gråtande klump eller tog för hårt i min son och det tar emot att erkänna det för NÅN, man vill bara glömma att det nånsin hänt. Men.. det hade inte behövt hända tänker jag bara nu om jag hade fattat vad SHN handlade om och genomfört den för LÄNGE SEN.. men, jag visste inte, fick ju bl.a. ingen info på BVC. Bara genom en kompis, men jag fattade ju inte.. nu förstår jag. Om man bara läser på så är det ju enkelt och vad man får när den är genomförd är värd mer än alla pengar i världen!

Jag genomförde kuren på vår dotter den 12 september 2008 då hon var drygt 10,5 månad gammal och det var inte en sekund för tidigt!!!!
Redan andra natten sov hon nästan 12h och jag grät den morgonen de ljuvaste lyckotårar!

Idag lever vi ett helt annat liv. Våra två små ljuvliga gullungar sover som grisar och äter som hästar och är så lyckliga och självklart vi också!! Ester lägger vi 19.00 och hon somnar efter någon eller några minuter och brukar ligga och "lalla" lite för sig själv först, så nöjd med livet, så underbart är det att höra så det är obeskrivligt!!!! Melker lägger vi 19.30 och båda väcker vi 7.00! Och det är en obeskrivligt skön känsla att veta att ens barn har sovit tryggt och skönt i sina mysiga sängar hela natten lång och FÅTT den underbara sömn som de så innerligt BEHÖVER!! DET känns GOTT i en förälders hjärta!
Visst får de en och annan "fnurra på tråden" ibland, men det är SÅ LÄTT att styra tillbaka dem upp på den rätta "vägen" igen, nu när man har verktygen! Jag ger samma svar, samma betryggande besked på deras "frågor"! Så kom ihåg det om ni får en fnurra på tråden längre fram, kanske om en månad eller ett år.. ni kan verktygen - använd dem, ge dem samma besked så svarar de små liven, jag lovar!

Till er som precis påbörjat kuren och kämpar kanske med den nu: ni fixar detta och förstå att ni gör hela familjen en STOR tjänst och det är en GÅVA till ert barn att visa honom/henne hur man sover så gott & tryggt i sin säng hela natten lång. Tänk på det!
Till er som funderar på att genomföra kuren: FUNDERA INTE EN SEKUND TILL!! Det finns inget att tveka på; ni behöver sömnen och självklart ert barn också!! Det är för ALLAS bästa, men speciellt för barnen!

Sist men inte minst: Anna Wahlgren - du är ett geni, tack för att du finns och har förmedlat din filosofi till SÅ MÅNGA människor och ännu fler i framtiden!

Från en mamma som kan NJUTA NJUTA NJUTA av sina barn nu och så länge jag lever. En mamma som är sig själv igen och som kan fortsätta älska och njuta av livet!
Kram på er alla!
Malin.