Hennes schema ser ut på följande vis:
07.00 God morgon
07.30 Gröt och smörgås
9.30 Dagslur
11.00 Lunch
13.00-14.30 Dagslur
14.45 Mellanmål
17.00 Middag
19.00 Natt
Dagslur nr. 1 går jättebra. Det är inte alla gånger som hon sover igenom den, men hon är åtminstone tyst.
Dagslur nr. 2 är det sämre med. Sover hon inne så vaknar hon efter 45-60 minuter och verkar nöjd med det och vi måste ramsa henne för att få henne att "sova" tiden ut. Oftast får hon komma upp några minuter tidigare.
Ligger hon i vagnen så är vi alltid ute och går. Då lägger vi en filt över för om hon ser oss och omgivningen är det helt uteslutet att hon ska sova. Oftast så sover hon inte heller denna lur tiden ut.
Sen så kommer vi till de riktiga bekymmren och det är vi nattningen. Protesterna börjar redan vid tandborstningen, vilket hon inte tycker om. Men jag ger mig inte och borstar tänderna ändå, men redan här har vi gått in i "kamp" med varandra. Sedan märker hon på en gång, när det börjar närma sig sängen och det är för mig helt omöjligt att få henne att skratta. Det har ända sedan vi kurat varit svårt, men nu har vi kommit till det stadiet att det är hopplöst. Hon har en ganska lång tid tillbaka också gått igång på ramsan, liksom varit tvungen att protestera när vi lämnat rummet.
Men jag tycker att hela livet med henne ser ut så nu, en ändå stor protesterande tjej. Hon har alltid varit duktig på att äta och ändå bättre blev det efter kurningen. Men nu så ska hon ju äta själv. Vi får absolut inte hjälpa henne, vi får inte ens ta i tallriken för att putta upp mat på skeden åt henne. Detta tycker jag är hemskt. Jag är livrädd för att hon ska bli en gapande unge som alltid ska ha sin vilja igenom, det funkar inte för mig. Det är vi som bestämmar. Men frågan är hur man ska hantera detta med maten. Jag har funderat på att helt enkelt ta ner henne från stolen när hon håller på som värst för att markera att det inte accepteras. Kan man göra så eller är det för mycket "hundpsykologi" i mitt tänk?
Är hennes beteende typiskt för åldern? eller gör vi fel på alla plan?
Åter till sömnproblemen:
Ikväll lade jag ner en gallskrikande unge i sängen och tänkte buffa henne lugn. Men icke, jag gav upp, hon fortsatte att vråla och jag ramsade mig ut. Jag lika illa vrålande som hon. Förmedlade allt annat än ett lugn, möjligtvis en rejäl portion med frustration och aggression. Det har gått så pass långt att jag känner att vi lika väl kan kasta åt henne en nappflaska så hon kan somna med den, för det här går ta me f.n inte nå längre.
Hjälp!!! Måste vi kura om, eller ska pappa ta läggningar i några dagar? För honom går det mycket bättre, hon skrattar och är glad. Eventuellt blir det lite protester i samband med ramsan men det klingar snabbt av.
Snälla kan någon komma med lite goda råd, för jag orkar snart inte med något mer. Relationen mellan lilltjejen och mig är inte alltför bra just nu...
Emilia 071124 
Hej!
och hon brukar säga att vi föräldrar är snabba med att byta ut ungarnas garderob allteftersom de växer men att vi har svårare för allt det andra. 
