Jag har funderingar kring min son Wille som är snart fyra år. Han är väldigt trotsig just nu och man ser verkligen hur jobbigt han har det med allt som händer. Han har vuxit mycket nu både psykiskt o fysiskt så det är massor som händer för honom. Det är naturligtvis påfrestande för oss alla, men värst för honom såklart.
Han går på dagis 15h/vecka, men han säger att han inte vill dit. Vi hade en jobbig inskolning och han har gråtit mycket vid lämningar, fast inte på senare tid. Vi har pratat med personalen o de märker inte nåt på honom, mer än att han inte är ett klassiskt dagisbarn, han skulle passa bättre hos dagmamma, men det finns ju inte sånt här. Han är helt enkelt lite lugnare o han störs om det är för stimmigt. Han har kompisar där som han leker med men han leker lika gärna själv, han leker mycket själv hemma. Vi har inte så många som vi umgås med som har barn i hans ålder, förutom hans kusin Stina som är ett år äldre, som vi träffar ofta o de leker bra. Går även på samma dagisavdelning fast där leker de inte med varandra så mycket nu.
Hemma är han oxå helt upp o ner, han säger nej till allt o bryter ihop för "minsta lilla grej" (i min värld alltså). Han har börjat vakna på natten o säger att han inte kan o vill sova, men vi har inte gjort nåt åt det, vi går dit, kollar läget o sen somnar han om, oftast utan nån längre gråt. Han vaknar ofta vid halv sju-kvart i sju (vi har morgon kl sju) o kan inte sova, enligt vad han hojtar.
Jag känner nu att jag blir lite orolig för hur han egentligen mår. Kan de vara olyckliga i den här åldern eller? Själv har jag problem med höstdepressioner o jag funderar kring om han oxå kan ha nån känning av sånt? Jag äter mediciner den här hösten o märker inte av det alls, så jag borde inte "föra över" det här på honom, tycker jag iallafall. Däremot kanske han märker av min oro....
Tacksam för svar! Som alltid...