Stilla skrev:: Detta fantastiska budskap har funnits där i 2000 år och folk har bara helt missat det... Det gör mig ledsen...
Det är ju synd att så många människor har använt religion till att kriga och döda. I genom tiderna har massor av människor dött i nån Guds namn.
Jag är ateist och har såklart svårt att förstå religion rent känslomässigt, men jag kan tänka mig att det gör en ledsen att se hur ens tro används till något negativt.
Jag vill ABSOLUT inte klanka ner på religiösa, och anser att var och tror som den vill, men för mig ser det ut som att problemet ligger i att olika religioner delar upp människor i Vi och Dem. Man blir fiender p.g.a att man tror olika.
Jag tror på människor. Jag tror inte att Gud gör för mig vad jag inte kan göra själv, att min bön blir hörd. Därtemot tror jag att världens till stor del befolkas av vänliga empatiska människor som vill mig väl och kommer hjälpa mig när jag behöver det. Och jag finns till för att hjälpa dem också.
Sen om det skulle passa in i nån religion bryr jag mig ytterst lite om, eftersom det inte för mig finns någon Gud, ingen högre makt, inte "nånting".
För mig finns bara en spännande värld full av outforskade områden, en natur som vi knappt förstår oss på, en hjärna vi vet så lite om och ett universum som är större än vad vi kan föreställa oss. Det är spännande nog!
Det här skriver jag för att jag har stött på åsikter som att det skulle vara andefattigt och tråkigt att vara ateist och dessutom så tokig i vetenskap som jag. Det är det inte. Jag får enorma kickar av det, som säkert rent kemiskt i hjärnan kan liknas vid reigiösa upplevelser.
Tinis skrev:Jag har funderat en hel del på det där med affirmationer och lagen om attraktion. Det finns en individualism som jag tycker är osmaklig och ologisk, men en hel del tror jag absolut på. Att vi med våra tankar väljer känslotillstånd och därmed hur vi tar oss an saker och vad vi möter.
Jo, det där kan jag köpa. Att man slappnar av och därför blir mottaglig för andra saker, att man vågar lita på magkänslan, som egentligen är hjärnans snabba överläggning och beslut baserat på erfarenheter.
Egentligen är det ju strunt samma vad det kommer ifrån, bara det funkar. Det är bara jag som inte tror på att det skulle vara nån osynlig kraft som skötte det där åt mig.
Att jag tillbaka vad jag ger funkar ju, för att andra människor är gjorda av samma som mig, och hjälper jag dem vill de hjälpa mig. Är jag öppen och positiv mot dem får jag samma tillbaka. Kanske inte av alla, vissa kan ha med sig saker känslomässigt som gör dem osäkra och otrevliga.
Jag har ändrat min syn på folks om verkar otrevliga vid första anblicken. Ofta är de osäkra och tar på sig en mask. Så numera ser jag dem som en utmaning, jag ska bryta deras is och få kontakt! 9 av 10 gånger funkar det hur bra som helst. Eftersom jag har jobbat med turrridningar nu ett tag, så är det en suverän testbana för det här nya tankemönstret. Jag möter mkt folk och då och då kommer det nån sån där typ. Och faktum är att hitintills så har det funkat på alla. Istället för att bli kort och otrevlig tillbaka kopplar man på all charm man kan uppbåda och är trevlig och intresserad, försöker hitta nåt intresse de har och vips så ler de och är helt förändrade. De allra, allra flesta människor är BRA människor!
Och alla människor har nåt intressant att berätta från sitt liv. Vad man lär sig när man pratar med folk, och vilka grejer folk har gjort! Den tystaste musen på jobbet har garanterat nån enormt spännande grej de har gjort tidigare. Eller ett ovanligt intresse, nåt konstigt husdjur..
Jag har börjat försöka lyssna på dem, för de där som hörs så himla mycket och tar all plats är tyvärr ofta inte lika intressanta. Tomma tunnor skramlar mest, som bekant
Låång utläggning igen!
Kram