KING MARY skrev:Enligt personalen lyfter de bort Theo så fort han bits (och antagligen fyar de också) men jag tror inte att han får var med och plåstra om eller att man visar hur han skall göra.
Precis, jag tror att det är det allra, allra vanligaste. Och vad lär man sig på det

Nada. Eller hur.
KING MARY skrev:Samtidigt är jag rädd att trampa personalen på tårna men får väl ta det lite försiktigt.

Men de kanske blir glada över att jag inte bara ryckte på axlarna och tyckte att det är ju deras problem
Trampa någon på tårna, ja, det får man nog försöka sätta sig över. Om du är med. För det här är ju ert gemensamma problem och en bra lösning ligger ju i bådas intresse. Var jag du skulle jag skriva ut den andra tråden (eller åtminstone de delar av den som du tycker stämmer in) med de verktyg som där anges. Eller så skriver du ut de som ett eget papper med verktyg på hur NI tycker att man bör bemöta bitandet för att han ska LÄRA sig HUR han ska göra istället. Det jobbet KAN ni inte göra själva hemma, eftersom han inte bits där. Därför måste ni jobba tillsammans. Deras "lösning" - dvs lyfta bort honom har ju inte hjälpt hittills, vilket ni förstås inte behöver poängtera, men ni måste ändå kunna vara med och påverka hur de ska agera för att hjälpa honom och de andra barnen i den uppkomna situationen. Det tycker jag man måste kunna kräva. Och det tror jag ni också tycker. Fråga också kring hur strukturen ser ut. Har de planerade aktiviteter? Är det en vuxen närvarande i de olika smågrupperna när de har fri lek? Kan de förekomma hans bitande? Det behövs ett konstruktivt handlingssätt, helt enkelt. Och jag tycker det finns en hel del i den andra tråden som skulle kunna användas rakt av.
KING MARY skrev:Jag tycker nästan det är konstigt att han inte biter hemma för vi myser ju här också men han har väl kanske lärt sig att här hemma kramas man istället för att bitas. Men varför börjar han då bitas på dagis
Oavsett om det är ett sätt för honom att visa ömhet på, eller leka/väcka reaktion, eller freda sig när det blir för närgånget - och det kan vara vilken som eller flera på samma gång, skulle jag tro - så tar man till vad man har. Har man inte så mycket språk ännu så pratar man med kroppen istället. På olika sätt. Somliga nyps, andra puttas, några bits. Ingendera är önskvärt, förstås. Men när små barn, utan språk, ska umgås många i grupp - särskilt när de är mer eller mindre hänvisade till varandra - så tar man till det språk man har. Tills man ändrar strukturen och visar och leder fram mot ett annat sätt att "prata" på.
Kram Ewa
