Blir så innerligt glad och tacksam över era inlägg 
De betyder mer än jag kan uttrycka. 
Är det bara jag som upplever att den första tiden hemma med ny bebis är en känslomässig berg- och dalbana 
Ena stunden sitter man hela nya familjen och cocoonar lyckligt Nästa stund tar hormonerna ifatt en och man gråter utan att få stopp på sig. Ytterligare en stund senare vaknar hondjävulen i en och man får lust att i förebyggande syfte ge familjen en rejäl utskällning för allt dumt de kan tänkas göra i framtiden... 
Man upplever att relationen till ens man inte är sådär rosenskimrande hela tiden. Man kämpar tillsammans och på varsitt håll för att få de känslomässiga pusselbitarna på plats och ibland blir det totalkrock. Fast det kanske bara är så för oss... Idag var en talande exempel på vilken omställning det är för hjärnan. Jag satt i soffan med Leia och Lussi och hade beslutat mig för att vara med och leka doktor med hjälp av Leias doktorsväska som hon fick strax innan vi åkte till BB.Jag var doktor, Lucine var "syster Lussi" i mitt knä med stetoskop runt halsen och Leia var patient med ont i armen.
Plötsligt tyckte jag att livet var så enkelt. Vadå två barn och nysnittad mor... Nysnittad ja...varför var jag det nu då :-k
Jo just det, LANI. Som var på väg till Östra med pappa för att göra obligatoriskt hörseltest. Lilla Lani som än så länge inte inneburit nån större arbetsbelastning men som i och med sin existens ökat den känslomässiga beredskapen nåt enormt 
Då hon plötligt var utom mitt ansvarsområde gjorde hjärnan en megaskutt tillbaks till innan förlossningen och kombinationen trotsande treåring och hejdlöst upptäcktslysten ettåring tycktes med ens som rena semestern.Nä nu skall jag ta sats och skriva vidare på vår historia. Ledsen Lani att det mest handlar om mor din...
Än så länge har du liksom inte gjort din röst hörd men vi antar att du behöver din sömn för att smälta upplevelsen av att ha fötts. Lani Elektra -a true story del 3Det är stor attitydskillnad gentemot att inte kunna amma och att inte vilja amma. Men om man väljer att inte för att man förmodligen inte kan, i vilket attitydläger hamnar man då
Amning:
Antikroppar
Närhet
Anknytning
Trygghet
Kärlek
Motsatsen då...
Sjukdom
Avstånd
Stöta ifrån
Otrygghet
Misär
Ingen RIKTIG mamma. Bröstmjölken är perfekt anpassad för just ditt lilla barn. Alla kan amma. Bröst är bäst. Jag är sämst.
Vi kan ju rutinen. Låååång väntan på att mjölken skall rinna till. Sen bröst à la utvikningsbrud nån dag eller två. Ett barn som blir allt mer förbannat. Vadå ångest, här snackar vi ilska inifrån märgen. En mor som gråter. Ett misslyckande att lägga till handlingarna.
Man kan alltså slippa skärselden innan man ens hunnit dit
Få ha sin kropp för sig själv och rädda sig från mentalt sammanbrott Bara ett lätt tryck på larmsignalen så kommer en sköterska med räddningen serverad på en silverbricka. Eller i en ful, gul medicinkopp.Leia hade inga preferenser. Hon matades genom sonden i näsan, 1 ml varannan minut.
Lucine var en naturbegåvning. Instinkt som få, rätt tag omedelbart och sen jäklar jobbade hon stenhårt. Ledsamt nog hade hon inget för det.
Lani en naturbegåvning hon med. Fast med flaskan...
Visst bör man som förälder uppmuntra sitt barn talanger...
Tryckte på knappen så att larmet ljöd i korridoren. Två panodil och ett ynka litet vitt piller beställt
Svalde och väntade. Trodde nästan att det slulle börja pirra i brösten eller nåt sånt. Lani, vad hade jag gjort Tror ni att ödet kan säga ifrån
Måste man i så fall lyssna
Några timmar senare var det dags att resa sig ur sängen tyckte jag. Vänta, var det inte något som ramlade ned på golvet
Böjde mig över sängkanten med stor möda. Ett ynka litet vitt piller... Klockan närmade sig 14.10.Om detta skett på film hade jag spolat ned pillret i toaletten och sen lyckats få igång amningen på heltid och i minst sex månader. Skrattat förtjust, slängt med håret och sett sådär lycklig ut.
Istället ringde jag på personalen, fick bekräftat att det var just det pillret, fick ett nytt av en sköterska med bacillskräck. sköljde ned med en halv kanna vatten just in case och andades ut då jag tittade på klockan.
Lättad
Ja.Ledsen
Nej.Med facit i hand och över en vecka senare: gråtit nån gång över detta
Svar Nej. Eller jo, EN gång i förrgår men då mest för att dra ut på en hormongråtattack så den räckte riktigt länge...* * *
Det började allt mer gå upp för mig vilken ljuvlig liten dockebebis som kommit till oss. Sov mest men åt nån gång däremellan och då låg jag eller maken och hade henne tätt intill oss i sängen. Hon kurade ihop sig, njutningsfullt och helt bedårande. Fortfarande hade jag inte bytt en enda blöja eller ett enda litet klädesplagg men det skötte maken med sådan bravur att sköterskorna nickade och sa att det "minsann inte var första gången det".
Jag var under slutet av dag 2 mest lycklig för tre ting:
1. Lani
2. Beslutet om att lägga ned amningen.
3. Att jag stup i kvarten fick ringa på personalen och be dem byta kateterpåse.
Jag var på väg att få mina ben tillbaka
* * *
När började det egentligen
Kom det krypande eller mer pang på Smärtorna.
Kommer inte ihåg. Minns bara att jag på onsdag kväll fick besök av svärföräldrar och far och att jag trots både kodein och morfin hade så ont att jag höll på att svimma.
Dag 3 kom med än värre smärtor. Jag började tappa fokus på min lilla dotter och istället räkna ned timmarna tills nästa omgång tabletter eller sprutor. Hjärnan gick på högvarv i syfte att lista ut vad det var som var fel och tids nog skulle även personalen börja undra.
fortsättning följer...
