- jag har ju haft två sådana, och de är rätt söta faktiskt. Även om man tycker att de väl borde kunna orka vara med liiiiite längre ibland, otålig som man är. Men så småningom så piggnar de ju på sig, tröttisarna också.Stor varm kram rara Nancy
Nancyfamiljen på nya äventyr
Stort GRATTIS till er hela familjen och välkomna hem. Så underbart härligt med sådana syrror och en sådan farsa, som precis vet hur en slipsten ska dras. Och en liten tröttegosa - jag har ju haft två sådana, och de är rätt söta faktiskt. Även om man tycker att de väl borde kunna orka vara med liiiiite längre ibland, otålig som man är. Men så småningom så piggnar de ju på sig, tröttisarna också.
Stor varm kram rara Nancy
- jag har ju haft två sådana, och de är rätt söta faktiskt. Även om man tycker att de väl borde kunna orka vara med liiiiite längre ibland, otålig som man är. Men så småningom så piggnar de ju på sig, tröttisarna också.Stor varm kram rara Nancy
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 -
Nancy
-
blivandemamma
- Rådgivare/advisor
- Inlägg: 1573
- Blev medlem: tor 14 dec 2006, 21:03
-
Nancy
-
Nancy
”Ärligt talat, efter att ha läst om dina tidigare förlossningar och sen hört om denna idag så måste jag säga att detta med att föda barn nog inte är din grej” (sagt av en sköterska efter förlossningen).
Och vad var det som föregick detta då? Och menade hon att jag inte är lämplig som mor? Nä, förhoppningsvis inte. Hon syftade på de en smula udda omständigheter som alltid tycks omgärda våra barns ankomst till världen. Lani var inget undantag. Så håll i er, ta en kopp kaffe till och läs om ni orkar och vill.
Lani Elektra –a true story del 1
Det regnade på morgonen. Grått och trist väder. Vi körde på motorvägen mot Gbg och hade precis kramat och pussat våra små töser adjö. Köerna på vägen gjorde att jag blev nervös för att vi skulle komma försent. Vi var ”snitt 2” den dagen och skulle infinna oss 08.30.
Då vi sommaren innan varit på Mölndal för planerat snitt hade vi kommit två minuter försent vilket fått sköterskan att svettas lite nervöst och be oss snabba på.
Plötsligt högg det till i övre delen av magen. Det kändes inte gravidrelaterat men gjorde tillräckligt ont för att jag skulle ringa förlossningen och berätta. Ville inte behöva ha så ont då jag träffade vår lilla dotter för första gången.
Vi kom fem minuter försent. Och fick vänta fem timmar…
Under tiden hann jag bli ganska darrig av brist på mat och dryck så jag fick dropp med både salt och socker i. Höll många ggr på att brista i gråt för det kändes som att snubbla på målsnöret. Lång, lång väntan och sen ingen bebis. För jag började nästan tro att universum lurat mig och att det aldrig skulle bli någon tösabit nr 3 i Nancyfamiljen. Antar att de som går över tiden känner på samma sätt.
Det onda i magen jag upplevt på ditresan var antagligen bara en släng av magkatarr och efter dubbel dos Losec kände jag inget av det.
Kampen mot klockan blev till slut kampen mot barnmorskans arbetstid. Hade vi ordentligt med otur skulle den underbara barnmorska som hade hand om oss inte hinna stanna till förlossningen.
13.30 var det dock äntligen vår tur att förberedas för operation. Jag hade hunnit bli rejält nervös och började gråta och skaka där på den smala britsen. Trots att det egentligen är mot rutinerna gav de mig en liten dos lugnande.
Ryggmärgsbedövningen kändes mindre denna gång men redan där och då fick jag en känsla av att något var fel.
De nöp med tänger och tvättade med kall sprit. Ok, jag kände ingen smärta och ingen kyla men ändå… Beröringen kändes liksom för mycket och för tydligt för att jag skulle känna mig lugn. Blev orolig igen, mer gråt, mer skakningar även om jag försökte gråta lite tyst och elegant för att inte störa. Mer lugnande. Hjälpte inte ett dugg. Maken gjorde sitt bästa för att trösta men hela situationen började bli riktigt obehaglig.
De började skära i mig. Och gräva sig igenom lager efter lager. Det var något som inte stämde, det visste jag efter att ha varit med om det förut. Ingen olidlig smärta men en obehagligt snabbt tilltagande sådan. Jag att något var fel, att jag inte skulle ha så ont. Det dröjde två sekunder sedan lutade en sköterska sig mot mig och sa: ”Nu skall du få sova en stund”. Sen minns jag inget mer.
fortsättning följer...
Och vad var det som föregick detta då? Och menade hon att jag inte är lämplig som mor? Nä, förhoppningsvis inte. Hon syftade på de en smula udda omständigheter som alltid tycks omgärda våra barns ankomst till världen. Lani var inget undantag. Så håll i er, ta en kopp kaffe till och läs om ni orkar och vill.
Lani Elektra –a true story del 1 Det regnade på morgonen. Grått och trist väder. Vi körde på motorvägen mot Gbg och hade precis kramat och pussat våra små töser adjö. Köerna på vägen gjorde att jag blev nervös för att vi skulle komma försent. Vi var ”snitt 2” den dagen och skulle infinna oss 08.30.
Då vi sommaren innan varit på Mölndal för planerat snitt hade vi kommit två minuter försent vilket fått sköterskan att svettas lite nervöst och be oss snabba på.
Plötsligt högg det till i övre delen av magen. Det kändes inte gravidrelaterat men gjorde tillräckligt ont för att jag skulle ringa förlossningen och berätta. Ville inte behöva ha så ont då jag träffade vår lilla dotter för första gången.
Vi kom fem minuter försent. Och fick vänta fem timmar…
Under tiden hann jag bli ganska darrig av brist på mat och dryck så jag fick dropp med både salt och socker i. Höll många ggr på att brista i gråt för det kändes som att snubbla på målsnöret. Lång, lång väntan och sen ingen bebis. För jag började nästan tro att universum lurat mig och att det aldrig skulle bli någon tösabit nr 3 i Nancyfamiljen. Antar att de som går över tiden känner på samma sätt.Det onda i magen jag upplevt på ditresan var antagligen bara en släng av magkatarr och efter dubbel dos Losec kände jag inget av det.
Kampen mot klockan blev till slut kampen mot barnmorskans arbetstid. Hade vi ordentligt med otur skulle den underbara barnmorska som hade hand om oss inte hinna stanna till förlossningen.
13.30 var det dock äntligen vår tur att förberedas för operation. Jag hade hunnit bli rejält nervös och började gråta och skaka där på den smala britsen. Trots att det egentligen är mot rutinerna gav de mig en liten dos lugnande.
Ryggmärgsbedövningen kändes mindre denna gång men redan där och då fick jag en känsla av att något var fel.
De nöp med tänger och tvättade med kall sprit. Ok, jag kände ingen smärta och ingen kyla men ändå… Beröringen kändes liksom för mycket och för tydligt för att jag skulle känna mig lugn. Blev orolig igen, mer gråt, mer skakningar även om jag försökte gråta lite tyst och elegant för att inte störa. Mer lugnande. Hjälpte inte ett dugg. Maken gjorde sitt bästa för att trösta men hela situationen började bli riktigt obehaglig.De började skära i mig. Och gräva sig igenom lager efter lager. Det var något som inte stämde, det visste jag efter att ha varit med om det förut. Ingen olidlig smärta men en obehagligt snabbt tilltagande sådan. Jag att något var fel, att jag inte skulle ha så ont. Det dröjde två sekunder sedan lutade en sköterska sig mot mig och sa: ”Nu skall du få sova en stund”. Sen minns jag inget mer.
fortsättning följer...
ooooooo vilken rysare, väntar med spänning på fortsättningen.Mamma till Felix född januari 92, och Mio augusti 06
Social delaktighet
http://www.facebook.com/home.php?ref=ho ... 1060030067
Social delaktighet
http://www.facebook.com/home.php?ref=ho ... 1060030067
. Du kan det där med cliffhangers... -
Gäst
