Livet efter kuren - en uppmuntran!

[Elle]

hiphopmamma, vilken UNDERBAR berättelse om er resa! Var STOLT över att ni hittade kraften att vända skutan. NJUT av varandra och ge charmören en puss på näsan.

Kif, jag RYSER när jag läser. Vilken glädje! TACK för att du delar med dig!

Elle

[annawahlgren]

Vilken underbar berättelse Här trillar glädjetårar för lilla barnet som får sova och för (ännu) en räddad familj

Pris och beröm {|= och TACK för det stöd och den inspiration du ger \:D/

Och hälsa mamma:

Jag skrek i princip nonstop mina första tre månader, berättade mamma, hennes självförtroende var på noll och självkänslan vacklade. Då fick hon Barnaboken i present. Det förändrade allt och plötsligt var livet med bebis en fröjd att leva!

[Gäst]

Nu känner jag mig också redo att berätta vår kurarhistoria!

Vår lille gosunge Teo sov till en början väldigt bra. För bra enligt BVC som ville att vi skulle väcka honom var tredje timme...Han var ju nämligen född några veckor för tidigt och då måste man ju äta jätteofta!! Det enda det resulterade i var att Teo inte åt alls bra, han ville ju sova mer...Vilket knäckte denna förstagångsmamma som fick en förlossningsdepression på köpet...men det är en annan historia.

Sen sov han bra ända till han var drygt ett år - började sova hela nätter när han var drygt tre månader. Han fick eget rum när han var sex månader ungefär. När han var drygt ett år började krånglet...vi satt alltid vid hans säng till han somnade, vilket såklart ledde till att han trodde att någon måste sitta där tills han somnade även när han vaknade på natten...Så vaknade han på natten, gick någon av oss upp och satt hos honom till han somnade... oftast hade han bara tappat nappen och somnade om så fort han fick den. Men ibland tog det en stund. Och den där stunden blev bara längre och längre...när han var knappt 1,5 kunde det ibland ta 1,5 h innan han somnade...och han vaknade flera ggr på natten för att han tappade nappen etc..Han åt också dåligt på dagarna och vi började tolka hans nattvaknanden som hunger - och började ge honom välling på natten!!

Så här i efterhand kan man bara skratta åt eländet, men det var verkligen ett elände...Stackars liten Teo!

Vi provade också den förhatliga femminutersmetoden som jag i och för sig gav upp efter en kväll! Det skar för mycket i mitt mamma -
Efter jul satte jag mig att surfa på - hör och häpna - sova hela natten! Och detta utan att veta att det finns en metod som heter just det! Och jag ramlade in på AW:s sida och kände direkt att JA - det är ju detta vi ska göra! Jag lyckades övertala min älskade man att vi skulle prova och nu har vi varit en nöjd och glad familj i ett halvår!

Vi kastade nappen - som Teo glömde bort redan dagen efter. Han frågade lite efter den första dagen och kunde inte sova under dagluren. Vi låtsades som ingenting och han accepterade det på en dag!!! Tänk om vi vetat att det skulle vara så enkelt...Kuren tog också väldigt bra, han verkade verkligen tycka att det var skönt att vi lämnade honom ifred... Det tog nog ett par månader innan daglurarna satt helt och fullt, men det är det verkligen värt!!!! Nu har vi en kille som kanske inte alltid sover sina timmar fullt ut, men som njuter av sin säng och av att sova!

Om han vaknar till ramsar han faktiskt sig själv! Det har vi hört när vi sovit borta och delat rum med honom Han ramsar även sin nalle och vår hund när han tycker att det är dags för dem att sova

Och nu har jag fått det ultimata beviset på att han är trygg i sig själv och i sin säng! Han har varit jätteförkyld och hostat sig halvt fördärvad om nätterna. Som förälder tror man sig då vara väldigt viktig och vill hjälpa honom i sitt lidande....Vi har några nätter gått in till honom när han hostat som värst för att erbjuda vatten. Ack vad vi bedrog oss! En klunk max ville han ha, sen sa han väldigt bestämt - "INTE - GÅ UT" Han vill inte ha hjälp! Han vill sova, så det så!! Jag gjorde också misstaget att gå in en gång när han blev ledsen vid en hostattack...han knuffade bort mig och blev riktigt arg Nästa gång provade jag med ramsan och då blev han tyst med en gång! Han vill ju sova - lämna mig ifred - liksom.

Tack AW och tack alla fina människor här på forumet! Tack särskilt till underbara Miar70 som följt vår resa med tips och stöd!

[Teos mamma]

Oj kom på att jag inte var inloggad. Men det var alltså jag - Teos mamma - som skrev föregående inlägg. Ni kan också följa vår resa på SHN-forumet för äldre barn. Rubriken på vår tråd är "1,5-åring som ska kuras".
Kram

[miar70]

Tack AW och tack alla fina människor här på forumet! Tack särskilt till underbara Miar70 som följt vår resa med tips och stöd!

Tack söta Teos mamma, det var ett sant nöje att få ta del av er kurar-resa! Jag är så glad över att läsa att ni mår bra och att allt funkar för er, och att Teo sover som en gris !
Och nu är ni till inspiration för andra som är i samma sits som ni varit

Många varma kramar och allt gott till er alla

Mia

[annawahlgren]

Tack, Teos mamma Vilken liten älskling. Som genom din underbara berättelse bekräftar det jag hela tiden försöker säga - små barn (liksom alla andra människor) inte bara behöver sova. De vill det också. Naturligtvis

Jag är så glad för din lille gosses skull och så tacksam för att du inspirerar andra

[myrra]

Min tjej är lite över året och sover gott hela nätterna (och lur på dagen) tack vara SHN. I helgen var min man och jag på minisemester och farmor och farfar tog hand om tösen. Vi stack ett papper i handen på dem med tösens schema med mattider och rutiner och poängterade att gör ni som vi gör så kommer allt gå galant. OCH det gjorde det såklart, hon åt och sov och var sitt glada jag som alltid. Min man och jag fick en härlig helg tillsammans och tösen och farmor och farfar fick umgås utan strul med mat och sovning.

[miar70]

Hej myrra och välkommen hit !

Så underbart för farmor och farfar att få rå om lilla tösen och allt bara funkar!

Tack för att du delar med dig!

Kram Mia

[kvacke]

Då var det dags för mig att berätta lite om vår resa och hur livet ser ut för oss efter kuren.

Under graviditeten med Oscar kände jag mig aldrig riktigt lugn. Det var en oro som gnagde i mig om att nåt skulle gå fel eller att barnet skulle vara sjukt på nåt sätt. Det kändes aldrig riktigt som att bebisen trivdes i magen och han växte dåligt. Efter många turer gick jag i alla fall en vecka över tiden. Förlossningen var en riktig drömförlossning och gick väldigt lätt. Jag andades mig genom värkarna och jag och min Mathias tog emot en välskapt pojke . Det hela gick kanske lite för lätt tänker jag så här i efterhand. Jag hade inte ens kämpat för att få ut honom och den stora kärleken som hade svämmat över mig efter första förlossningen slog mig inte direkt. Det dröjde dock inte så många dagar innan jag förälskade mig på riktigt i det nya lilla livet och livet var underbart.

Jag hade bestämt mig innan att jag skulle följa standradmodellen denna gång för att slippa kura. Det hela blev väldigt komplicerat eftersom lille mannen trilskades otroligt mycket vid bröstet och jag fann mig ofta sittandes pumpandes, gråtande i soffan med ungen i famnen på pappan. Många blev nätterna när jag låg sömnlös och funderade på amningens vara eller icke vara.Vissa nätter dök också andra hemska tankar upp om det lille gossebarnet, tankar som är förbjudna och som jag nu i efterhand inte kan förstå fanns där. Jag riktigt skäms när jag tänker tillbaka.

Efter 2 månader vände allt som genom magi och Oscar förstod på riktigt tjusningen med tuttemat. Det var en stor befrielse och jag såg en ljusning. Vi bestämde oss för att ta tag i det hela med Oscars nätter och vi började vagna. Och vi vagnade och vi vagnade och vi vagnade. Till slut var jag så trött på den där j - a vagnen och fick faktiskt till och med ont i handlederna . Snacka om att fastna i vagningsträsket. Det hela lönade sig så till vida att Oscar vissa nätter sov riktigt bra men jag visste aldrig när jag la mig hur natten skulle bli.

Sen följde nya bakslag. Dödsfall efter dödsfall drabbade vår släkt och våren var tung. Det blev liksom för mycket död och tankar om vad som skulle kunna hända barnen malde i mitt huvud. All mina tankar upptogs av detta och jag höll på att bli riktigt knäpp.

Många faktorer gjorde att jag började amma på nätterna igen och till slut var lille killen totalt förvirrad och hade ingen aning om när man sov eller åt. Många var nätterna då han vaknade varje timme och både han och jag var trötta, så trötta.

Så kom då efterlysningen på forumet som en skänk från ovan. Jag hade svårt att släppa prestigen och erkänna att jag verkligen behövde hjälp men efter enorm stöttning från personer på forumet satt jag till slut på planet till Östersund med bebis i knät.

Dagarna i Gastsjön var fantastiska! Jag lärde mig så mycket av så många enormt duktiga kvinnor. Jag inspirerades, skrattade och jag grät. Jag kramades, pratade och utbytte tankar. Oscar var inte helt lätt att övertyga om tjusningen med att sova men tredje natten ryckte Anna in och fjärde natten sov ungen! Annas händer är magiska och hon har lärt mig vad det innebär att ramsa med magstöd 8) !

Vi kom hem och min energi var nu helt utbytt. Jag hade ändrat fokus nåt enormt och redan från första dagen hemma hittade familjen tillbaka till det glada igen. Vi började skratta igen. Och Oscar sov och han åt och så har det fortsatt.

Nu är det snart 1 månad sen Oscar kurades och livet är helt fantastiskt . Livsglädjen har återvänt och kärleken jag känner inför den här lille mannen går inte att beskriva. Tänk att en sån liten person kan få en att känna så mycket.

Oscar och Wilma delar rum numer och det går hur bra som helst. Jag var lite orolig första natten men Wilma visade att mamma inte behöver oroa sig. Hon pangramsade lillebror på morgonkvisten och han somnade om. Underbart! Gissa om det fnittrades under mitt och Mathias täcke. Gullunge.

Folk i min omgivning som till en början var skeptiska till att det verkligen går att få två ungar att sova gott om nätterna står nu fullkomligt överväldigade och vill ge Anna nobelpriset. Det är magiskt när vi lägger båda barnen kl 19 i deras lilla rum och sen hör vi inte ett pip. Det är ett mirakel!

Oscar är numer helt outtröttlig och det gnäll som hörde till vardagen innan är bortblåst. Han är verkligen en helt ny bebis och han är stark som en oxe. Kryper och pratar hela dagarna. Han har temperament och nära till känslor. Han skrattar så han kiknar och det bubblar i hela lilla kroppen .

Visst finns mirakel...

Anna du är min idol och hjälte! Tack än en gång för att du räddat min familj!

Kärlek!

Åsa

[miar70]

Så himla fint du skriver, kvacke, jag blir så rörd...

Det var så roligt att se lille Oscar bli en riktig sov-bebis!

Kram på er

[annawahlgren]

TACK för en alldeles underbar berättelse

Stort stöd ger du åt alla dem som med andra barnet bestämt sig för att den här gången ska det minsann bli rätt från början - och så blir det inte det, eller det blir ett litet tag men inte sedan - därför att saker händer som ställer världen på ända och dränerar en på all glädje, all kraft, all beslutsamhet i vardagen. På själva livsglädjen

Du svalde prestigen och kom, kurade barnet (jag är mycket stolt över att ha fått och kunnat hjälpa till ) och livet återvände, det värt namnet O:)

Tack, kvacke, och tack, lille Oscar, alls vår (numera) fullfjädrade solstråle

[Fjällfolket]

åh kvacke! TACK för din vackra berättelse! Jag sitter här rörd till tårar av dina ord...

Stor kram, länge!

/Fjällmor

[ulrikaj]

Vad underbart Kvacke
Ta nu hand om er och njuuut.

Kram från ulrika

[NlNA]

Här kommer min historia
Även om det har dröjt sen jag fick uppmaningen med att skriva ner den 8) .

Tösen har skött sig exemplariskt med att sova gott på nätterna sen hon var 6 veckor gammal .
Vi behövde aldrig oroa oss för natten för det har hon klarat helt själv utan vår hjälp.
Så jag har ingen aning om hur det känns att ständigt vara uppe på nätterna och inte få sova gott .
Jag beundrar er enormt som orkat och stått ut i flera månader och som sen har haft styrkan att genomföra kuren {|= . Det är beundransvärt .

Vårt problem dök upp när tösen var ca 4 månader och hon började sova så lite på dagarna. Kanske 2-3 timmar totalt och då ca 11 timmar natt .
Jag visste inget om buffning, ramsor eller attityder men jag hade Barnaboken och fick upp ögonen om sömnbristen där.
Läste in mig på forumet och efter ett tag beslutade jag mig för att genomföra "dags"-kuren .

Hade pepping av AW den första tiden och jag gjorde en hel del felsteg och fick smäll på fingrarna... .
Idag vet jag bättre och skulle givetvis köpt och läst in mig på SHN-boken direkt tills ögonen glödde . Det är verkligen A och O

Attityden sviktade och ramsandet behövdes bättra på, men efter pepping och inläsning så blev allt bara bättre .
Förutom att tösen inte sov... .
Hon vaknade ständigt efter 45 min och ibland kunde hon sova 1,5 timme men inte mer.
För det mesta var hon nöjd när hon vaknade men jag blev helt galen efter alla dess uppvak och för att hon inte sov mer
Jag blev till slut fixerad av att få henne att somna om, så jag gjorde allt för att hjälpa henne med det .
Så fel jag gjorde .
Jag ramsade, buffade och solfjädrade en glad och nöjd tös i min desperation.
Det där med att "vad barnen gör på sin sovtid är inte din ensak" var för mig som bortblåst. Jag hade snarare en stor portion överkoncentration .

Överkoncentrationen märktes också vid ett tillfälle när hon plötsligt inte ville somna till kvällen (vilket aldrig varit något problem för oss förr ).
Då kunde jag gå in till henne för att solfjädra när hon satte igång och inte tystnade med ramsan . Tog det som kris när det i själva verket rörde sig om att tösen var arg
Och arga barn ska ju inte tystas med en ramsa - då kunde jag ramsa mig blå utan att det blev något bättre...
Nej, här var det igen samma problem - jag litade inte på henne, gav inte henne förtroendet att klara det själv.
När jag blev upplyst av att hamnat i överkoncentration-träslet så föll äntligen poletten ner . Fastän man läst och läst så fanns det fortfarande saker man missat.
Och jag är så tacksam för alla på forumet som hjälpt och engagerat sig O:) som verkligen kunnat vägleda en när man själv står där helt blind för allt .

Det är av största vikt att kunna sin teori innan man kör upp och jag uppmanar verkligen alla att läsa på tills ögonen glöder, som sagt...

Nu när tösen vaknar inom utsatt tid är hon nöjd och glad och kan ligga kvar i sängen och göra sitt utan att bli arg. Men att ta tillfället att somna om igen händer ytterst, ytterst sällan .
Därför har det blivit så att hon nu har 3 sovpass om dagen för att o h t orka vara pigg och alert till kvällen utan gnäll, trots att hon är 8.5 månad.
Har försökt att dra ner till 2 sovpass med längre vakentid men hon sover inte mer för det... så nu fick vi gå tillbaka till 3 sovpass igen.

Har så länge försökt med att få henne att sova ett långpass (flera månader) men vet nu att hon inte tar tillfället när hon får det (får dock alltid förutsättningarna ). Hon "älskar" att sova 45 min .
Vi gör så här istället och det fungerar alldeles utmärkt för oss - ingen utav oss får gråa hår och det är väl det som är meningen . Barn ska ju njuta - och njutas . Och det gör vi varje dag

Är helt "frälst" av SHN och rekommenderar den till alla jag kommer över Synd bara att det är så få som tar tillfället att hjälpa sin barn att sova gott om nätterna .
Men nu har faktiskt flera hört av sig och vill ha vägledning och tips för att få barnen att sova (dom inser nu vid 8-9 månader att det inte kommer att gå över - är vi förvånade )
Jätteroligt att få förtroendet och helt underbart för barnen

Jag brukar säga:
Jag kan bara visa er dörren, öppna den måste ni göra själva. När ni sen beslutar er för att gå igenom, så står jag där och vägleder er .

Det är som bekant av misstagen man lär sig och jag tycker nog själv att jag är expert på det... men se - även det är en erfarenhet rikare 8) .

AW metod är den självklara att genomföra och den ger så otroligt mycket när man väl har gått igenom den. Hela vår familj känner oss så säkra och starka med hjälp av den. Vi vet hur, när, var och varför vi ska agera och vet att vår älskade tös så gärna vill känna tryggheten vi förmedlar.
Visst finns det dagar då inte allt går på räls men då har vi ett förhållningssätt som vi alltid kan ta hjälp av.
SHN ska bli ringar på vattnet och jag känner att det är vår skyldighet för våra och framtidens barn att förmedla det O:) .

Stort tack till ANNA och alla ni andra kloka gummor och gubbar

[TinasDag]

Sitter här ikväll och undrar vad som hade hänt om vi inte läst Internationella Sova hela natten, surfat in på Annas forum och fått chansen att åka till Gastsjön? Hualigen...
Dag sover gott i rummet intill sen tre timmar tillbaka och jag vet med säkerhet att han kommer fortsätta med det till klockan 07 imorgon. Det vet jag eftersom jag har kurat Här följer vår historia:

Dag föddes i november förra året och jag höll på att bli utsparkad ur MVC-gruppen eftersom jag insisterade på att fråga "jamen, hur gör man när dom väl är födda och man kommer hem från BB?! Vad skall dom ha på sig, hur mycket och hur ofta skall dom äta? När skall dom sova? Hur ofta byter man blöja?"... Ja, ni fattar kanske att Dag är första barnet och att jag inte hade småsyskon Men man fick ju inget svar! "Det lär du dig snart! Det ser du på barnet" Jaha. Eller inte? Att komma rätt från början var tydligen inte MVCs grej och jag visste verkligen inte hur man tog hand om ett spädbarn!

Dag sov jättebra den första veckan. Vi trodde vi dragit vinstlotten (självklart hade vi det!) för alla andra småbarnsföräldrar gnällde ju om att barnen inte sov? Men små barn får tydligen inte sova 7-8 timmar om dagen sa BVC och eftersom Dag inte gick upp så mycket i vikt så det var bara att ställa klockan och väcka var 3e timma.
När Dag blev 9 månader orkade jag inte mer. Då åt han fortfarande var 3e timma. Minst. De flesta nätter var det varje eller varannan timma. Han sov i vår säng och jag blev expert på att amma liggande för jag orkade helt enkelt inte gå upp flera gånger varje natt. Tre gånger under nio månade sov jag fem timmar i ett sträck. Annars bara två. Eller en. Martin och jag hade börjat glida isär och bråken duggade tätt. Jag flög i luften för minsta lilla och började undvika att träffa folk eftersom jag kände mig
så "hysterisk". Bad om ursäkt för allt, minsta lilla reaktion som "inte passade in i normen" för hur man skulle vara som nybliven mamma (i.e. lycklig, glad och tillfreds). Slängde på luren i örat på min svärfar som sa "försök att sova när barnet sover"...Javisst, det skall jag göra. Speciellt som han sover i vagnen under promenaden med våra två hundar. Jag lägger mig här på bänken ett tag. Ehh, va?!

Vid 7 månaderskontrollen på BVC frågade jag vår sköterska "om det var för barnets skull eller föräldrarnas som man körde en sömnkur?" Jag hade börjat ana att Dag inte mådde så bra och var orolig att sömnbristen påverkade även honom negativt. "Nejdå, han får den sömn han behöver men när du känner att det är dags för en kur, då gör du det." Att jag inte litade på magkänslan...

Sen kom juli och Martins semester började närma sig sitt slut och jag kände ångeste inför tanken på veckor av ensamhet när han reste i jobbet och jag hemma med hundar, barn och ingen sömn. Visst somnade han efter ca 10 min i mei taien (varje kväll, varje sovstund på dan samma visa) men vi vågade nästan inte andas när vi lade ner honom i spjälsängen eftersom han lätt vaknade och vi fick börja om igen. Martin brukade gå ut och gå med honom på magen ca 15 min för att vara säker på att han sov...

Via familjeliv.se hade jag fått kontakt med en grupp "novemberföräldrar" och följt hur en mamma hjälpt ytterliggare en annan att kura (Bea ). Deras liv verkade så harmoniska och mysiga. Som jag ville att vårat skulle vara men inte var. Köp boken och läs sa Bea och kolla sen in Annas forum. Jag hade ju faktiskt inget att förlora tänkte jag. Boken kom och vi läste, båda två. Dags kroniskt röda ögon fick äntligen en förklaring. Allt blev liksom klart och tydligt, äntligen någon som gav raka besked! Känslan när vi beslutade att kura kan jag inte beskriva på annat sätt än att jag fick ny livslust. Jag såg ett slut på eländet och det var verkligen som om en tyngd lyftes av mig. Klichéartat men faktiskt helt sant. Jag visste att det skulle bli bättre och då hade vi ännu inte börjat kura!

Vi bestämde en fredagkväll som start och på torsdagen loggade jag in här. Det första jag så var efterlysningen av "problembarn" till Gastsjön. Jag trodde faktiskt inte att vi skulle bli antagna, vet att jag skrev till Anna "om du har svårare fall så förstår jag det" men tydligen var vi kvalificerade och vår planerade kurstart blev uppskjuten med tre veckor. Den helgen grät jag av lycka samtidig som jag kraschade fullständigt. Eftersom jag visste att jag snart skulle få sova ut kunde jag tillåta mig själv att känna hur trött jag var, hur slutkörd jag var. Att kuren inte skulle funka fanns inte i min tankevärld. Det fick liksom bara inte hända. Det fanns inte. Så var det.

Jag vågade knappast berätta för folk att jag skulle "lämna bort" min son i två nätter till fullkomliga främlingar och hade "väl" lite ångest inför hela projektet innan jag träffade alla i Gastsjön. Första natten sov Dag 10h och 18 min med en läggning på 27 min. Andra natten 11h och 20 min. Tredje natten 11h 50min och fjärde natten 12h. Sen dess har han sovit 12h och har han vaknat har han somnat om själv eller med EN pangramsa. Visst har vi kämpat med ledsna läggningar, speciellt dagtid men efter fyra veckor med SHN välkomnar Dag sömnen med öppna armar!

I och med SHN & Gastsjön har vi även stiftat bekantskap med BB-filosofin och jag kan faktiskt inte säga vilket som haft störst inverkan på vårt nya familjeliv. Förmodligen bägge i kombination Dagarna präglas av lycklig ensamlek, social delaktighet och utvilade familjemedlemmar. Inte bara Dag har fått struktur på vardagen utan även Martin och jag som numera har schemalagda lediga kvällar (2 var) när den andra tar hand om kvällsritualer , disk, städ & hundar. Den bästa lyckan nu är att se min son må just så bra som han förtjänar och ha lust och energi att upptäcka hur härlig världen är!

En självklarhet för mig är nu att sprida Annas kunskap ut i världen och hjälpa så som jag har blivit hjälpt. Att hjälpa andra att komma rätt från början!

Tack alla som varit vårt stöd och bollplank under denna underbara fascinerande resa Utan er hade den varit oändligt mycket krokigare
Anna, tack för att du finns. Det finns inte ord nog att beskriva vad du betyder för oss
Många kramar Tina