Vi bor idag på landet. Riktigt på landet! Tre km in till byn (som också är ganska liten men har både dagis, skola och affärer).
Vi har ett underbart gammalt hus som vi rustat under några år. Ett stort, härligt lantkök, stort vardagsrum och fyra sovrum. Tvättsuga på 30 kvadrat och en tomt på 5000 kvadrat. Huset ligger vackert på en höjd, med både ängar och skog runt om. MEN här finns inga barn. Dessutom är vägen in till byn tungt tafikerad. Minst 20 timmerbilar passerar varje dag och de saktar inte in för att det står två barn (med mamma) vid vägen
Nu finns det ett hus till salu inne i byn, på ett kvarter med mycket barn. Min bästa vän bor där med sin familj och vi umgås flera gånger i veckan. Skulle tycka att det vore underbart skönt att ha nära till allt! Och framförallt att barnen skulle ha nära till komisar. Alldeles bredvid det huset finns en fin lekpark som vi ofta besöker i nuläget.
Vi har varit på husvisning två gånger i det huset. Ett enplanshus med tre sovrum, rätt litet kök och vardagsrum i jämförelse med vårt nuvarande hus och med en tomt på bara lite drygt 1000 kvadrat. Fast huset ligger "centralt" så är det ändå nära till skog, ängar och vatten. Och underbara promenadvägar.
Praktiskt och lättskött, tänker jag. I dagsläget har vi inte den tid som behövs för att sköta vår tomt. Bara att klippa gräset tar minst en halv dag. Det ska röjas gräs och sly och mycket spring i trappor blir det när man bor på tre plan.
Jag är född och uppvuxen på landet och har tidigare aldrig kunnat tänka mig att bo på kvarter. Men varje morgon säger vår 3-åring "ska vi hälsa på nån", "ska vi ringa till nån"... Hon är jättesocial och har fina kompisar på just det kvarteret där huset finns. Och jag har nog också blivit mer social tror jag...
Hur göra