Eftersom detta är ett forum där man uppenbarligen får snabb, god och engagerad hjälp, benar jag vidare i mina familjeproblem sedan jag insett att kvällskaoset suger musten ur mig och måste åtgärdas.
Frågan är: var börjar jag? Har fyra barn, och de två äldsta - sex och åtta - går ju och lägger sig utan att knorra (nåja, nästan alltid
) när man säger till. Men så kommer vi till det knivigia: bebisen (fyra månader) och treåringen. Minstingen sover ju hela natten, det inga problem. Efter morgonslurk vid sextiden sover han också gärna vidare till åtta. Men treåringen - jisses. Jag har nu, efter många goda råd på klagomuren, börjat göra honom delaktig på allvar och försökt vara glad och positiv, inte skälla på honom, och visst har han haft sina attacker idag också men inte behövt bli utskälld av mig för det. Lite effekt tycker jag mig märka! Det spårade inte ur lika mycket, och de äldre barnen tog nog efter mig i tonen och skällde inte heller lika mycket på honom som de brukar.Glad i hågen tänkte jag då, att dags att ta itu med nattandet. För sedan någon månad tillbaka somnar han inte alls snabbt och fint i sin säng som han gjort innan, utan det är ett väldigt springande och hoppande och det ena med det andra, helt i linje med all annan trots och ilska. Inser att jag måste läsa in mig på detta, för efter kvällens kaos (natta treåringen när de andra var vakna, och med en ledsen bebis på armen) insåg jag att jag inte har verktygen. Så jag behöver er kunskap och era råd, alla kloka mammor!
Visst är det väl rimligt att treåringen somnar vid halv nio när han varit vaken i tolv timmar, utan middagssömn - och med massor av utevistelse, arbete och lek? Hur kurar jag en treåring, som inte vill ligga kvar i sin säng när jag nattat honom? I kväll lyfte jag tillbaka tjugo gånger och drog min ramsa vid sängen och vid dörren. Sedan började bebisen vråla och då tog jag upp honom på armen, varvid treåringen insåg att jag inte hade samma möjligheter att återbörda honom till sängen och utnyttjade det till max. (Kan ju inte låta bli att le åt hans påhittighet: "Nä mamma. Du ligga sängen. Jag titta teve" 
) Det slutade med att jag befann mig i den absurda rollen av något slags målvakt, som försökte hindra honom från att passera ut genom sovrumsdörren, medan jag balanserade bebisen över axeln. Under tiden fick de två stora för sig att gå och lägga sig och blev helt försummade när jag inte kunde gå upp och säga godnatt till dem (vilket jag åtgärdade efteråt, och naturligtvis förklarade vad jag höll på med eftersom det säkert såg mycket märkligt ut). Kvällen slutade med förhandling: jag sitter på sängkanten om du ligger still i sängen. annars går jag. Och efter ytterligare fyrtio vändor till dörren gav han sig. Det här är förstås inte rätt metod. Det jag själv känner mig nöjd med att jag inte blev arg alls (
det har varit mitt stora problem innan, jag har nog haft likadana raseriutbrott som han) och att jag inte gav mig, utan tänkte att jag ska vara lika envis, nu är det jag som bestämmer och han kommer att fortsätta fråga tills han inser att något annat alternativ inte dyker upp) Hur löser ni sådant här, ni andra flerbarnsmammor? De flesta har väl kurat sina barn i tur och ordning och behöver inte börja i fel ända, som jag nu får göra... I mitt huvud är det ju den yngste som ska lägga sig först, tycker jag - och därefter i åldersordning. Men minsting har ju sovit på dagen flera gånger, han somnar alltid någon gång mellan nio och tio och det är absolut för sent för treåringen, som nu dock glider in i överaktivitet vid sjutiden och alltså vägrar lägga sig. Om jag inte gör någonting alls (vilket har hänt alltför ofta, ska jag villigt erkänna) är det han som är uppe sist av alla och somnar i mitt knä framför teven vid halv elva - och där rök min egentid... Kruxet är ju framför allt de 70% av gångerna då jag är ensam med barnen. När pappan är hemma brukar läggningen inte vara något större problem, och idag tog jag till en början hjälp av de två större att muntra upp bebisen medan jag försökte nattan Trean...Alla råd mottages tacksammast! Ett par timmars lugn och ro på kvällen är ett minimum för min överlevnad och återhämtning, eftersom jag oftast drar runt min fyrabarnsfamilj på egen hand och ibland är på gränsen till vad jag orkar med...
Kramar
Tina[/quote]
!
) och de kan behöva lite tid på sig