"Jag är för tjock"

[Sara76]

Min ljuvliga, vackra dotter har börjat med detta nu
Hon är helt inne på att gå ned i vikt, och hon är INTE tjock utan helt normal!
JO, hon har större kroppshydda än de andra tjejerna i klassen, och hon väger mer. J är en sann idrottstjej och har alltid varit. Träningsnarkoman blev hon på kuppen....
Hon håller på med innebandy och fotboll, och är mycket seriös med båda sporterna. Hon tränar varje dag+ har minst 2 matcher på helgen+ träningsmatcher i veckorna+ att hon tränar styrka och joggar.
Jag försöker förklara för J att hon har MUSKLER! MEN hon är en liten KVINNA och då har man lite underhudsfett TROTS att man är vältränad. Det är alltså inte konstigt att hon är "större" än andra tjejer.

J satsar hårt på att bli fotbollsproffs. Hon har dessutom alla möjligheter att bli det.
Hon har hittills haft bra självförtroende. Hon är duktig i skolan, social och omtyckt, VACKER och stark(även psykiskt). Och nu detta, varför

Visst "ska" tjejerna genom en period av kroppsfixering (manssamhälle ), men nu börjar jag bli orolig. J har alltid ätit mycket och näringsmedvetet (behövs ju då man tränar som hon gör), men nu märker jag att hon drar ned på kolhydrater och ALLT fett. Äter istället sallad.
Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Hur ska jag hjälpa min älskade unge att se det vansinniga i att unga tjejer "alltid ska" förstöra sin självkänsla i tonåren?

Ni som gått igenom detta, både själva och/eller genom era döttrar, hjälp mig att hjälpa [-o<

[Susanne*]

Hej
Min stora flicka är 2 år yngre än din. Också hon dock en mycket fysisk tjej som tränar och tävlar i truppgymnastik. Också vi har haft en hel del av de diskussionerna, men jag har hittills inte sett av någon förändring i kost.

Jag tycker själv detta är himla svårt och jag kan definitivt inte komma med ett enkelt svar, eller ens några bra råd. Men vi kan fundera tillsammans.

Egentligen tror jag tyvärr inte att det är en period som de ska igenom. Jag tror det är något som vi, och de, måste lära oss att leva med och hantera. För vissa blir det lättare, och för vissa svårare. Jag är själv en gammal (med betoning på gammal ) idrottare på elitnivå och har själv haft vissa former av ätstörning - om ej rikitgt allvarligt.

För ett tag sedan var jag på en föreläsning om just ätstörningar, då jag tycker det är något man måste förbereda sig på. Händer det inte min flicka så blir det kanske någon annan vän. De som oftast drabbas är just duktiga flickor och det kan vara något litet som utlöser det hela. Stress, kommentarer, tuff period m.m.

När min flicka sagt "jag är tjock" så har min tanke varit att inte vifta bort det med orden "det är du inte alls". Det är ju som att säga "det där gjorde väl inte ont". Jag har istället resonerat om vad hon hängt upp sig på, försökt verklighetsförankra det genom att påvisa vilken alldeles rimlig storlek hon bär samt sagt att vill du vara duktig i gymnastik så kommer du aldrig att få pinnben. Pratat om bilder/tjejer som är så smala och frågat om hon tycker det är finare...etc...etc. Också påtalat att vill hon fortsätta träna så är det viktigt att kosten är rätt för annars utarmas muskler, skelett m.m.

När nu din dotter tom har lagt om kosten så hade jag sett det som ett ytterligare steg och en allvarlig varningsklocka. Kanske är det läge att prata med skola eller annan personal som har större erfarenhet av att hantera detta Jag tror det är oerhört viktigt att göra det i tid.

Jag vet ju hur det är med träning och viljan till allt det. Dessutom hur de ofta drivs på. Jag ser dock att din dotter har enormt mycket träning och vill egentligen också bara påtala (som du säkert vet) vikten av att "bara vara" samt att finna en självkänsla som inte bara bottnar i prestationer. Där är den sociala delaktigheten mycket viktig - även om det blir gnäll till en början. Det är lätt som mamma att tänka "åh, du har så mycket ändå" iställer för att kräva deras delaktighet. Det kanske du redan gör men bara en reflektion.

Tacksam om du återkommer med din respons på ovanstående och att vi kan diskutera vidare. Vi kan då hjälpa varandra hjälpa, och alla andra som finns där ute.

Många kramar
Susanne

[Sara76]

Hej Susanne

Förlåt för att mitt svar dröjde så länge! Nej, det är inte lätt att veta hur man ska hantera detta.
Jag har också kommit i kontakt med en del ätstörningar genom min mamma, som arbetar med barn och ungdomar på glid...

Duktiga flickor... Jo, jag känner (tyvärr?) igen min dotter allt för väl i det. Den där pressen utifrån är inte heller ny Den största pressen har hon nog tyvärr från sin pappa och mig
Pappan är ju såååå stolt över hennes idrottsprestationer, medan jag ständigt pushar för skolan Att pappan varit framgångsrik i sin sport och att jag är högutbildad och nyligen studerat ytterligare gör säkert sitt till också.

Den sociala delaktigheten är i stort sett borta helt J lagar ibland mat själv eller tillsammans med mig, annars är den i princip noll. Att hjälpa till med V ser jag mer som att umgås med familjen.

J har nu beslutat att sluta i distriktslaget i innebandy (men fortsätta i klubblaget). Jag har länge påpekat att hon måste välja vilken sport hon vill satsa på, dels för att hon måste få tid att "bara vara", dels för att hon tränar mer än vad som nyttigt är för en så ung kropp!
Nu blir jag dock orolig att hon slutar pga att hon inte orkar i.o.m. att hon inte äter tillräckligt. Ska hur som helst nyttja en del av den tid hon nu får ledig till social delaktighet (det behövs verkligen här hemma också!)

Jag tog till mig det du skrev om att det inte är en period! Visst har du så rätt Det handlar nog egentligen mest om att se det värde som finns i det egna jaget. Att lära sig älska sig själv helt "enkelt" (svårt ).

Jag viftar inte heller bort det hon säger, utan jag vill veta VARFÖR hon tycker det. Svaret blir då att;
1, Hon har större lår och rumpa än de andra tjejerna i klassen.
2, Hon väger mer.
Hur ska jag få henne att inse att det är muskler, vilket det är! Bruden är som en sten att ta i hon var fysiskt starkare än mig då hon var 11 år

Enligt J kan hon ju inte vara såvärst stark. Då skulle hon inte ha problem att ta eller ge tacklingar på onsdagsträningen (med damlaget!)
Jag talar med min mama om det här, men jag behöver nog, som du säger, prata med någon utomstående nu. Tyvärr är inte kompetensen på J´s skola något att skryta med så jag får hitta andra vägar.

Skönt att ha någon att "skrivas" med i alla fall!

[Susanne*]

Hej igen
Ja, det är verkligen skönt att ha någon att skrivas med. Det är mycket att fundera över och orden "små barn, små bekymmer" blir alltid tydligare... Det har i alla fall fördelen att jag inte tycker det är särskilt "jobbigt" med trotsåldrar och annat som passerar. Energikrävande är det ju dock. Nu spårade jag helt ur...

Ja, ni får ju fundera över hur ni ska bemöta henne och fundera över hennes inre press - kontra den yttre pressen. I det läget är det verkligen nyttigt att rannsaka sig själv och varför man ev. pushar sina barn.

Pushar man dem för att man själv framstår som en duktig förälder (läs duktig flicka igen), eller för att man faktiskt tror det är bra för dem, eller för att de genomför det vi själva alltid önskade Jag tror faktiskt att man måste fundera igenom det noga för att sedan kunna bemöta dem på rätt sätt. Även om man då alltid bär med sig en bit av de "dåliga sidorna" så kan man i alla fall huvudsakligen kommunicera "rätt".

För mig är det viktigt att mina barn har ett intresse. Sport eller shack gör i grunden detsamma - men just lär sig att jobba efter sina mål och möta motgångar som man tar sig över. Så för ett inre växande och för att skapa sig en egen inre styrka. Så däri pushar jag dem att nå sina egna mål och, framför allt, tycka det är roligt. Också att inte bara lägga sig ner när det känns tungt. Jag tror dessutom det är av vikt att ha någon annan "gruppering" under de stormiga tonnåren och att ha folk att kommunicera med, samt minimera att de bara drar runt.

Jag är noga med att, då och då, poängtera för henne att jag är glad för hennes skull att det gick bra på tävlingen. Inte för min skull. Vi älskar inte henne varken mer eller mindre och jag är alltid lika stolt över henne. Jag har frågat "känner du att du gör detta för oss" och hon tittade på mig med frågande ögon och förstod inte alls frågan. Det känns bra.

Sedan kan jag absolut självkritiskt se på mig hur stolt jag ändå är när hon nu lyckats göra rondat, flickis, salto - bara 11 år. Jag själv älskar att vara i gymnastikhallar och är också aktiv i föreningen. En mycket svår balansgång med andra ord. Jag vet dock att jag skulle stötta henne i vilken idrott/aktivitet som helst och vara lika stolt ändå.

Japp svårt är det.

Men jag tycker absolut du ska ta professionell hjälp - inte din mamma. Någon utomstående. Gör det i tid för, vad jag förstår, så visar alla resultat att man har snabbare läkning ju snabbare det hanteras. Även om personalen i skolan inte är något vidare så skulle jag pratat med dem. De ser henne mycket och ser även matsituationerna. De ser också andra barn i samma ålder och hur de kanske påverkar varandra.

Gällande just vad man ska svara på "jag är tjock" så har jag bara det jag skrev att komma med men skulle gärna själv vilja ha stöd här. Det måste finnas massor av oss här på forumet som minns hur det var att vara tonåring

Kanske kan du låna böcker på biblioteket om kroppens fysik. Visa på skillnad hur det blir när man använder muskler etc. Också ifrågasätta typ "tror du man blir lyckligare av att vara perfekt" och "vad är perpekt för dig" etc. Resonera utifrån det och tvinga dem att tänka längre än vad de gör när de tittar sig i spegeln.

OCH

Oavsett träningstid etc. Gör ett schema med sysslor hemma. De känner en enorm stolthet av att kunna och vara behövda. Ett egenvärde som ju egentligen är det som ska lägga grunden till allt. Ha ett familjemöte och sätt upp ramarna. Hon ska vara behövd Inte värderas av sina prestationer.

Varm kram
Susanne

[Sara76]

Jo, jag resonerar som du... Då det gäller skolan är det för J´s skull helt och hållet som jag puschar på. Hon hade problem i mellanstadiet (pga den (in)kompetens personal och skolledning besitter, som nämnt ovan), och nu då hon pluggat upp sig rejält verkar det som om damen vill ha semester och blivit lite lat...

Men goda nyheter har jag iaf
Vi har tagit ett REJÄLT snack här. Inte (som annars) bara jag och J, utan även tillsammans med pappan, min man och pappans sambo. Jag talade först med J om hur orolig jag är, och sedan skrev vi gemensamt en agenda+ kallade(brevledes) till möte
Alltihop avlöpte väldigt väl. Väldigt djuplodade samtal blev det, och det tror jag behövdes. Inte minst fick J chansen att komma till tals ordentligt. Om jag ska vara ärlig så avbryter jag gärna annars , särskilt om det hon säger oroar mig...
Vi kom fram till en hel del som ska förbättras, både här och hos pappan, både vad det gäller J och oss andra. Om 3 månader har vi utvärdering

Tack för kramen, du ska veta att den värmer

[jaer]

Hej!!

Äntligen några som verkar ha samma bekymmer som jag med min dotter. Jag har sökt som bara den på Internet efter lite stöd och hjälp, men allt handlar bara om bantning. Det är sådan hysteri detta med bantning så man blir alldeles trött. De här stackarna som inte alla behöver banta förleds i det här spåret också och kan ju leda till katastrof för dem.

Min dotter är 13 år, nyss fyllda. Hon är en smalis, ca 160 cm lång och ca 45 kg tung. Hon har växt en hel del sista två åren, men stått stilla i vikt. Hon har väl inte direkt sagt att hon tycker hon är tjock, men jag märker att hennes sätt att äta har förändrats. Hon tar mindre portioner, ingen macka till maten, just inget mellanmål efter skolan, en riskaka möjligen. När vi äter godis och/eller glass på helgen, så märker jag att hon håller tillbaka. Förut unnade hon sig att småfrossa lite, men inte längre. Man har nästan dåligt samvete när man ställer fram godisskålen på bordet, då det känns som om hon sitter och håller sig medan vi andra frossar. Ibland har jag påpekat och frågat varför hon inte äter. Då säger hon bara att hon inte är hungrig/sugen och vad säger man då. Jag kan ju inte tvinga i henne.

Jag går och laddar för att ta ett ordentligt samtal med henne för att få henne att förstå att hon inte behöver banta som hon ser ut idag, men jag är så dödens rädd för att säga ngt fel, så att det blir ändå värre. Jag vill ju inte heller att hon ska känna sig bevakad vid matbordet. Hon äter alltid vid våra måltider som det är nu och vi serverar alltid frukost, lunch och middag, men hon äter i regel för lite, tycker jag.

Hur ska man lägga upp ett samtal med henne för att få fram varför hon minskar på maten och sedan få henne att förstå att det inte är bra för henna? Hon är ganska rädd för att dra på sig sjukdomar i övrigt, så ska man helt enkelt skrämma upp henne med att hon kan få anorexia i en förlängning om hon fortsätter minska på maten? Ska jag rent av strunta i det hela och låta tiden gå och se om det går över av sig självt?

Usch vad svårt det här är. Väldigt tacksam för lite goda råd på vägen!

[annawahlgren]

Tack, Susanne*

Välkommen är du, Sara76

Tyvärr är inte kompetensen på J´s skola något att skryta med så jag får hitta andra vägar.

Vill bara tassa in här med en enkel påminnelse: barn frågar i påståendets form. "Jag är tjock" kan alltså ledigt översättas med "Tycker du att jag är tjock?"

Och det tycker du ju inte. Vilket bara är att meddela. Med tillägget: "Bantar gör man inte förrän man har vuxit färdigt, och det har man när man är arton år, bara så du vet." Krånglas det med sallad i stället för "riktig" mat är det bara att ta till det gamla sakliga, sunda argumentet: "Du ska äta som folk, för du växer."

Det är farligt, anser jag, riktigt farligt att göra en massa väsen av barns frågor - vilket ju är precis vad det är - kring utseende, vikt, klädsel och gud vet allt. De är förödande att blanda in utomstående. Det är DIG hon frågar, inte skolan eller kompisarna eller än värre, lärarna och andra vuxna (vad skulle de svara / göra Skicka henne till BUP som problembarn )

Coola ner det hela, anser jag. Ta hennes bekymmer på allvar - "Jaså, TYCKER du det? Det tycker inte jag. Och om du visste hur JAG såg ut..." bla, bla, bla. Dvs pakta, men skjut därmed också på framtiden - hon är ju bara ett litet barn Ha i huvudet, och förmedla det: Var sak har sin tid.

Jag har skrivit om saken i "Bekymmer? Mat" i femte delen av Barnaboken.

[Sara76]

Hej Anna

Jag har inte barnaboken , får ta en shoppingtur på nätet nu

Jag håller med dig om att skolan allt som oftast vill "BUPa" eller stämpla ungarna på annat vis. Hela J´s klass var visst full av problemungar under mellanstadiet, för de pratade ALLDELES för mycket (enl. lärarna). Vi hade STORA föräldramöten om detta , då klassföreståndaren ville få "verktyg" av oss föräldrar att "tysta" barnen med eftersom skolaga är förbjudet

Men för min egen skull vill jag ha hjälp att hantera J´s nytillkomna nedtrappning av maten. Jag känner mig säker i min föräldraroll, det är inte problemet. Vad jag behöver är mer kunskap om olika ätstörningsproblematiker så att jag kan känna mig säker på att jag upptäcker om livsfara föreligger
Jag vill ju kunna mota vargarna på riktigt, inte bara för galleriet

Jag ska dock ha dina kloka ord i bakhuvudet då vi sitter vid matbordet...

jear;

Jag tycker ändå du ska ta upp detta med din dotter, för faktum är ju att du ÄR orolig.
Med J brukar det fungera bäst att börja en disskution med att pakta. Tex: "Då jag var 13..."
Hur brukar din dotter ge respons då du har ett djupare samtal med henne? Lyssnar hon?

[jaer]

Hej!
När det gäller att föra allvarliga samtal med min dotter, så har det inte behövts så ofta. De värsta har varit när vi var tvungna att tala om för henne att hon hade diabetes då hon var 9 år och att hon halvåret senare hade fått glutenintolerans också. Varje gång efter det som jag börjar prata med henne och låter allvarlig, så blir hon rädd att jag ska berätta att hon har fått ännu en sjukdom.
Jag ska avvakta lite nu faktiskt. Hon var på ridläger hela förra veckan och sedan hon kom hem har hon ätit ungefär som vanligt. De hade haft en föreläsning av SISU som hon berättade om. De hade bl.a. berättat om kost och hur man skulle äta före, under och efter idrottande och det hon återberättade lät sunt. Vem vet, hon kanske har tänkt till lite. Vi får väl se om det håller i sig.