Jag har en underbar son som de senaste månaderna inför/i vissa situationer börjat deklarera att han är blyg, och jag är lite rådvill ang. hur vi bäst ska bemöta detta. Han har en känslig men också frimodig personlighet, är ganska stolt och tycker inte om att göra fel. Har ett tag haft problem med stamning, men vi går sedan 4 månader hos logoped och det har blivit otroligt mycket bättre. Ibland tror jag att han säger att han är blyg för att komma undan att prata, eftersom han kanske är orolig för att stamma. Men samtidigt har ingen retat honom för det och både hemma och på förskolan hanterar vi detta bra. Oftast handlar blygheten om att träffa olika människor, nya och sådana han inte sett på länge, eller att göra saker i lite offentlighet.
När sonen säger att han är blyg så tror jag honom - det är ingen lek. Jag ser att han ibland verkligen inte vill, kan bli lite gråtfärdig och upprörd. Jag brukar bemöta det med ett Jahaaa, alltså ganska neutralt för jag känner att det varken blir bra att vifta bort hans känsla ("äsch! Dumheter! Här finns minsann inget att vara blyg för! Kom igen nu!) eller förstärka den (Jasså OJ! Men då slipper du hälsa/prata etc). Jag försöker också rätt neutralt säga att "Jaha, men det kanske går över sen? Du kan ju komma lite senare?" eller "vet du vad jag brukar tänka när jag var barn och lite blyg? Att alla här tycker om mig och vill höra vad jag har att säga". Oftast är blygheten övergående ska sägas, och detta är inget jätteproblem, men jag vill gärna mota Olle i grind och tar tacksamt emot BB-inspirerade tips!