Fosterbarn

[susanneethel]

Och det här med vad du ska säga till flickan om att hennes mamma inte kan ta hand om henne... :-k kanske är det bästa att säga det, att mamman inte KAN ta hand om sina barn just nu! Det kanske räcker? Jättesvårt...

Ja, verkligen jättesvårt. Hon klarar inte av det, men det är INTE barnens fel. Du kan ju inte göra mer än att säga det, ofta, så kanske det väger upp lite vad hon får höra från mamman.
Ärligt talat så är det ju mammans och pappans fel. Man kan inte skylla på nån annan, även om man kan förstå att hon/dom mår skit/ inte har det bra etc. :-k

[sune33]

Vill bara säga att jag tycker ni gör ett fantastiskt jobb som ger er in i detta och delar med er av er själva så totalt! All lycka och tålamod åt er!!!!

[Värmlandstösen]

Hej och tack för era svar. Ville bara berätta/lätta mitt hjärta att jag pratade med tjejens mamma idag och att jag då började nästan lipa i telefon. Urjobbigt var det. Allting kändes så konstigt, jag fick dåligt samvete för att vi har tösen nu och för att jag ju har en överlägsen sits ( eller vad man ska kalla det gentemot mamman). Jag är ju den som blivit utvald som mamma istället för henne, hon är ju ratad som förälder, det är ju en fruktansvärd situation för henne även om hon skapat den själv. Jag är ju en bättre mamma än henne, jag har det bättre materiellt sett, socialt sett,ja på alla sätt och vis har jag det bättre och har haft helt andra förutsättningar än henne att få det som jag har det också. Allt detta fick jag så jävla dåligt samvete för när jag pratade med henne plus att hennes undergivna och ledsna tonfall också påverkade mig. Fick skynda på samtalet lite för att inte börja gråta fast jag egentligen hade velat prata längre. Vi bestämde i alla fall en telefontid när tjejen kunde ringa henne och jag ville prata med mamman först och presentera mig för henne eftersom vi aldrig träffats. Sen checkade jag av att de tänkte komma på den inplanerade besökstiden nästa vecka också. Sen när tjejen ringde sin mamma började jag gråta igen. Och nu ikväll när jag berättade för min sambo om alla telefonsamtal och känslomässiga urladdningar så kom gråten igen. Puhhh, vilken dag. Måste lägga mig och läsa nåt roligt/upplyftande nu känner jag. Vårt bonusbarn var inte märkbart påverkad av samtalet, hon har stängt av den biten, tyvärr, eller också är det hennes räddning, jag vet inte. Normalt är det inte i alla fall eller också är det normalt för den här situationen kanske? Men någon gång måste ju reaktionen komma.
Hur som helst, tack för era klädråd. Jag lägger ner den biten nu och överlåter den till henne så länge det är inom rimliga gränser. Inget linne på vintern eller så
Godnatt på er allihop

[Värmlandstösen]

Hej på er allihop, tänkte bara avlägga en lägesrapport om vårt lilla bonusbarn. Hon har "acklimatiserat" sig bra hos oss nu. I början hade hon många utbrott och det var jobbigt men nu har hon lugnat sig lite. Hon har inte träffat sin mamma på snart två månader vilket gör att hon är lite lugnare. 8 ( Trist men så funkar det) Men hon längtar väldigt mycket efter henne och jag har nu slitit som ett djur för att få till ett umgänge med en helt igenom ovillig mamma. Idag hade hon mage att skälla ut mig också för att jag ska lasta över allt ansvar för hennes flicka på henne. Och då har jag ringt till soc och fixat bussbiljettpengar till henne och kollat busstider och andra möjligheter för henne att kunna ta sig till sin dotter. Sen har jag nu försökt få henne att ta emot sin dotter hemma hos sig. Det handlar om att hon skulle ha sin dotter 2 dagar i månaden. Men det var tydligen på tok för mycket nu. Då "lastar" jag över allt ansvar på henne. Jag flippade ur totalt och skällde ut henne att det var för fan hennes dotter det handlade om och hade det varit min unge så hade jag fotvandrat de 15 milen det är frågan om för att få träffa henne. Herregud vilket spel jag fick. Jag har hållit på nu i två veckor och ordnat med olika arrangemang som inte passat för att hon ska få träffa sin dotter, så jag är lite less på alltihop. Hon har inte ens ids att svara mig på mail. Om några månader kan läget vara helt annorlunda igen. Då kanske hon ligger på som bara den för att få träffa dottern men nu är det helt dött från hennes sida. Vad gör man? Tösen går sönder här över att jag inte kan svara på frågan om när hon får träffa sin mamma igen. Det hade varit så bra om jag hade kunnat skriva in i almanackan när hon får träffa mamma igen och att vi hade alla umgängesdagar bokade för att halvår framåt för då ser hon att mamma finns där och att det blir en träff vid ett visst datum och att det är det som gäller. Just nu hänger hennes mamma i luften litegrann och hon vet inte var mamma bor eller när de ska träffas igen. Men efter utskällningen idag sa jag att nu hör du av dig via mail ikväll men mailen var tom. Jag blir så irriterad, förbannad, frustrerad. Har lust att åka upp till henne och lämna tösen där och säga här är din unge, väx upp och ta lite ansvar för helvete. Hon kräver pengar nu för att kunna ta dottern två dar. Får hon inga pengar kan hon inte ha henne. Jag har t.o.m ordnat med norska pengar som jag ska överlämna till henne om hon nu orkar höra av sig igen. Vad gör jag?

[Siobhan]

Jag tycker det är ohyggligt grymt att sära på syskonen. Antingen ta emot alla eller låta flickan stanna kvar på barnhemmet med sina syskon. Hon har ryckts ifrån sina föräldrar, och nu kommer hon ryckas ifrån sina syskon...dem som hon känner tillhörighet med. Jag kan inte se hur detta skulle vara "bra" för henne.

[Ewa]

Om du läst hela tråden, Siobhan, så ser du att de övriga syskonen inte heller är kvar på barnhemmet. Visst, i den bästa av världar håller jag till 110 % med dig. Men går inte det att ordna tycker jag Värmlandstösen är värd all heder och respekt för att hon och hennes familj gör vad de kan för att ge den här flickan ett värdigt liv och gör också vad de kan för att hålla kontakten syskonen emellan.

[Siobhan]

Om du läst hela tråden, Siobhan, så ser du att de övriga syskonen inte heller är kvar på barnhemmet. Visst, i den bästa av världar håller jag till 110 % med dig. Men går inte det att ordna tycker jag Värmlandstösen är värd all heder och respekt för att hon och hennes familj gör vad de kan för att ge den här flickan ett värdigt liv och gör också vad de kan för att hålla kontakten syskonen emellan.

Det kvittar var de övriga syskonen befinner sig....oavsett omde är i familj eller på barnhem så borde de vara tillsammans. Jag skyller inte på Värmlandstösen, hon vill ju bara göra väl...fast i detta fallet tycker jag att hon gör helt fel som tar sig an en flicka var syskon är någonannanstans. Det är staten eller kommunen eller socialen eller vem det nu är som har ansvaret, som borde se till att syskonen får vara tillsammans. Jag är tex också helt emot adoption där paret tar ett barn från en syskonskara. Jag tycker det är oehört själviskt att adoptera ett barn som har syskon och inte ta sig an syskonen. Då tänker man inte på barnets bästa,utan bara på sig själv. Känner ett par som adopterade tre familjelösa flickor, tre syskon. All heder till dem! De gjorde verkligen vad som var bäst för dessa flickor. Men par som bryter upp syskonskaror har jag ingen som helst förståelse för.

[kiki]

Om du läst hela tråden, Siobhan, så ser du att de övriga syskonen inte heller är kvar på barnhemmet. Visst, i den bästa av världar håller jag till 110 % med dig. Men går inte det att ordna tycker jag Värmlandstösen är värd all heder och respekt för att hon och hennes familj gör vad de kan för att ge den här flickan ett värdigt liv och gör också vad de kan för att hålla kontakten syskonen emellan.

Det kvittar var de övriga syskonen befinner sig....oavsett omde är i familj eller på barnhem så borde de vara tillsammans. Jag skyller inte på Värmlandstösen, hon vill ju bara göra väl...fast i detta fallet tycker jag att hon gör helt fel som tar sig an en flicka var syskon är någonannanstans. Det är staten eller kommunen eller socialen eller vem det nu är som har ansvaret, som borde se till att syskonen får vara tillsammans. Jag är tex också helt emot adoption där paret tar ett barn från en syskonskara. Jag tycker det är oehört själviskt att adoptera ett barn som har syskon och inte ta sig an syskonen. Då tänker man inte på barnets bästa,utan bara på sig själv. Känner ett par som adopterade tre familjelösa flickor, tre syskon. All heder till dem! De gjorde verkligen vad som var bäst för dessa flickor. Men par som bryter upp syskonskaror har jag ingen som helst förståelse för.

Jag tycker du har rätt att ha din åsikt, den är din, och du har säkert goda själ till att ha den. MEN vissa åsikter behöver man inte kasta ut hur som helst utan låta stanna hos sig själv. Skadar man andra människor med det man säger är det verkligen inte OK. Om jag varit värmlandstösen nu hade jag tagit väldigt illa vid mig och hon och hennes familj gör en hjälte insats och behöver din åsikt i frågan.


Kärlek till värmlanstösen och hela familjen

Kristina

[Ewa]

Tack kiki

Siobhan, precis som kiki skriver har du självklart rätt till din åsikt, men att uttrycka den på ett så oförsonligt sätt just i den här tråden, där den riktar sig mot en annan forummedlem tycker jag inte alls hör hemma i den anda som råder hör inne på forumet.

Läs gärna Ton och Vision:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=6

Vill någon sedan fortsätta debattera för- och nackdelar med fosterhem och adoptioner så görs det i så fall på Diskussionsforum. Och inte vidare i den här tråden, som är Värmlandstösens tråd för råd och stöttning i hennes roll som fostermor - och i den rollen har hon all min kärlek och respekt

[Siobhan]

Ok, så om jag hade kommit in och sagt i forumet att barn tar den sömn den behöver och min lilla dotter mår hur bra som helst av att bara sova sju timmar per dygn. Så hade ni alla sagt "all heder och åt som vill ditt barns bästa och låter henne vara vaken så mycket...vilken bra mamma!"...eller? Eller om jag hade sagt att jag smiskar mitt barn med ett bälte när hon inte uppför sig men att jag gör det utav kärlek och´att hon nu är så väluppfostrad och duktg...hade ni då sagt "vilken bra mamma du är som älskar ditt barn så mycket att du slår henne"....?

När ett barn far illa då reagerar jag,och att bryta upp en syskonskara är att göra ett barn illa. Värmlandstösen vill väl...men precis som en person som slår sitt barn eller inte ger barnet den sömn den behöver...så är det fel och INTE i barnets bästa intresse att bryta upp en syskonskara.

[Siobhan]

Kan tillägga att om jag som barn hade fått välja mellan misshandel eller att splittras från mina syskon...så hade jag valt misshandel alla gånger. Hade inte tvekat en sekund. Förmodligen hade jag sprungit iväg och hämtat bältet/piskan/vad det nu är folk slår barn med.

[Ewa]

Hej igen, Siobhan

Du får självfallet debattera ÄMNET fosterhemsplaceringar, precis hur mycket du vill. Och vill du fortsätta göra det, vilket jag tycker mig se att du vill , så gör du det på Diskussionsforum, som är till just för diskussioner. Dit är du hjärtligt välkommen.

Värmlandstösens tråd om just SIN situation ligger dock på Barnafostran - där hon har att förvänta och kräva att vi med respekt och kärlek ger de råd vi har och kan bidra med på hennes funderingar.

Jag ber dig respektera detta - och fortsätta eventuell diskussion på Diskussionsforum istället.

[annawahlgren]

Värmlandstösen - låt mig försöka uttrycka all min beundran Det är en strålande insats du gör. Du kan mycket väl vara i färd som bäst nu med att rädda livet på det här lilla barnet och inte "bara" livet utan också förståndet.

Så blev jag (någorlunda ) räddad på min tid: av att det fanns människor som faktiskt ville mig väl och visade det, om så bara med en klapp på kinden. Du gör så oändligt mycket mer. Du gör hela skillnaden. Jag har läst dina inlägg här och tar av mig både hatt och mössa i djupaste beundran och respekt.

Ingen vet ju hur framtiden ser ut eller vad som kommer att hända (eller inte hända), men utan tvekan har hon hamnat i rena himmelriket mot vad hon levt i förut, och barnhemmet har tydligen förberett för ett åtminstone nästan gott liv, där hon kan känna sitt eget gryende värde. Det som verkligen slår mig är hur du förstår och begriper, tolkar och lever dig in - i just djupaste empati. Och så lär du henne den saken... omsider. Genom att leva den "lektionen". Leva och vara empati, i vardagen och i verkligheten. Det är bästa skolan.

Jag ska inte lägga mig i: jag har uttryckt mina spontana synpunkter när du var på funderingsstadiet. Men naturligtvis skulle jag ha gjort samma sak, utifrån de förutsättningar som rådde / råder och som inte ens kan kallas ett val mellan pest och kolera utan som verkligen är pest. Klart hon skulle haft sina syskon under samma tak, klart hon skulle haft en mamma som åtminstone kunde bekväma sig till att göra upp ett besöksschema som var regelbundet om än aldrig så glest, och som kunde sluta med sitt skuldbelastande och sin mördande sabotageverksamhet. Men det är nu inte de bästa av världar som kommit i närheten av detta barn, eller tvärtom. Man kan inte annat än beundra dig enormt, inte "bara" för att du är tjusig och ställer upp utan för att du verkligen försöker - och uppenbarligen kan - ge henne det som kallas kärlek.

En kärlek mot alla odds.

Det är vackert, det är stort, och det är livsavgörande.



Kan man inte vara lite allmänt ovetande själv vad gäller mamma "Jag tror inte hon mår bra. Jag tror att hon är så trött så hon inte orkar någonting. Inte laga mat, inte duscha, inte gå till affären, ingenting... Så trött har jag också varit en gång, och då var jag lite sjuk, fast det visste jag inte för jag gick inte till doktorn. Jag var bara så trött så jag låg på sängen och inte ville träffa en enda människa. Inte ens mina barn ville jag träffa faktiskt, fast det ville jag ju inte säga för då hade de blivit jätteledsna.. Jag var också jätteledsen för att jag var så himla trött. Jag ville inte träffa NÅN. Jag ville bara dra ner rullgardinen och slippa allting. Inte ens se på himlen ville jag eller gå ut och mata fåglarna... " bla, bla, bla, konkret. "Men vet du - plötsligt en dag så gick det över! Och då blev jag glad igen! Du orkade jag allting och tyckte det var så roligt! Men när jag var så där trött... " bla, bla, bla.

Det är empati det också. Mammapakt (rys ). Som ju egentligen är en pakt med barnet.

Stor kram till dig, och styrka, kraft och glädje önskar jag dig i tontunga lass. Som blir till lätta vingar på skuldrorna.

[Ewa]

Empati var det, ja {|=

[kiki]

=D> =D> =D> {|= {|= {|=