Fosterbarn

[Värmlandstösen]

Hej
Jag har några funderingar och lite oro som jag skulle vilja ha råd och tips om. Vi har anmält oss som familjehem och vi kommer inom kort få en liten 6 årig tjej som kommer att bo hos oss på heltid. Våra egna barn är fyra och två år. Vi har känt den här tjejen i två år och nu varit och hälsat på henne på det "barnhem" ( litet HVB-hem med få barn) som hon nu bor på. Flickans bakgrund är sådan att en placering ifrån föräldrarna var rätt i det här fallet. Man hade jobbat med familjen i flera år utan att några förändringar skett. Det stora traumat som jag ser det är att hon nu också kommer att separeras ifrån sina syskon som hon ju levt med i hela sitt liv och som bor med henne nu på barnhemmet. Hon kommer att få träffa dem men bara var fjortonde dag ungefär. Trots sina hemförhållanden så längtar hon efter sina föräldrar som hon träffar en dag varannan helg. Föräldrarna är ju alltid föräldrar även om de är av det slaget att jag aldrig skulle anförtro dem att passa mina barn ens för en kvart. Det här är mycket svårt och jag går omkring och har ont i magen hela tiden nu när det närmar sig att hon ska komma. Men mitt magonda hjälper ju inte henne särskilt mycket. Så vad jag behöver är konkreta tips. Det handlar om ett övergivet barn med en mycket tung ryggsäck som kommer. Hon är iskall, blir aldrig arg eller ledsen. Och som jag ser det är mitt stora jobb att komma innanför skalet på henne så att hon vågar skrika bråka och framförallt gråta för hon måste ju nån gång få ut det som hon har inom sig. Men hur mycket ska man tillåta av det. ? Jag tycker att det är ett sundhetstecken att hon reagerar men samtidigt måste man ju dra en gräns för det nånstans. Mina barn ska ju inte behöva bli slagpåsar. Jag väntar mig en reaktion och hoppas på den men bävar för den samtidigt för hon har så mycket som hon kan vara ledsen över. Min andra fråga är; Vad svarar man när hon frågar när hon får komma hem igen? För det frågar hon ofta. Det var det första hon frågade socialsekreteraren när vi var där på besök på Barnhemmet. Det rätta svaret är aldrig. Men hur lindar man in det? Och vad svarar man när hon frågar varför hon inte får bo med sina syskon och sina föräldrar? Som sagt mycket funderingar och oro har jag men samtidigt ser vi förstås fram emot det. Vi känner henne ju lite sen innan också och mina barn tycker mycket om henne. Hoppas på kloka råd och tips.

[susanneethel]

Min andra fråga är; Vad svarar man när hon frågar när hon får komma hem igen? För det frågar hon ofta. Det var det första hon frågade socialsekreteraren när vi var där på besök på Barnhemmet. Det rätta svaret är aldrig. Men hur lindar man in det? Och vad svarar man när hon frågar varför hon inte får bo med sina syskon och sina föräldrar? Som sagt mycket funderingar och oro har jag men samtidigt ser vi förstås fram emot det. Vi känner henne ju lite sen innan också och mina barn tycker mycket om henne. Hoppas på kloka råd och tips.

Hej Värmlandstösen
Jag vet inte så mycket om så svåra problem, men det sista där tror jag att du ska svara precis som det är. Linda inte in, då kanske hon missförstår. Vill hon komma hem då? Eller frågar hon för att hon är orolig för att hon kanske måste tillbaka hem? Säg som det är i vilket fall, hon vet ju redan att hennes föräldrar inte har varit "bra" eller vad man ska säga. Kanske känns skönt om någon bekräftar det.

Ska syskonen till olika familjer?

[Värmlandstösen]

Ja alla syskonen hamnar tyvärr i olika familjer. Det finns inte någon familj som vill ta emot fem barn som det är fråga om här. Ett av hennes syskon kommer att hamna i en familj mycket nära oss och som vi känner bra så det syskonet kommer hon i alla fall att träffa så gott som varje dag. Men de andra vet vi inte vart de tar vägen än. Det finns inte så många som vill vara familjehem tyvärr. Tack för ditt svar!

[miar70]

Hej!
Vilken insats ni gör, som öppnar ert hem! Jag vill själv nång gång i framtiden ha fosterbarn eller vara stödfamilj, för jag vet hur viktigt det är!

När jag var liten hade vi både fosterbarn och sommarbarn, och det var hur kul som helst för en tjej som växte upp på landet utan så många kompisar!

Fosterflickan som kom till oss var fem år, och stannade hos oss tills hon blev vuxen. Helt ärligt var det inte lätt alla gånger, vare sig för oss eller henne, och precis som i ert fall så hade hon många syskon som var spridda, men en bror i samma by, och de träffades varje dag i skolan osv, så de hade stort stöd av varandra.
Men min fostersyster gick hos psykolog i alla år, och det hoppas jag er flicka också får göra. Vi visste alla också att hon aldrig skulle få flytta hem, det var en helt ohållbar situation för barn, och vi var ärliga med det från dag ett - att hon skulle bo hos oss, och vi förklarade att hennes föräldrar var så sjuka att de inte kunde ta hand om sina barn själva.
Det tog nog nåt år innan hon ens träffade sina bio-föräldrar, och det var inte många gånger, men hon fick alltid skriva julkort och födelsedags-kort/brev till dem.
Och var beredd på att det tar tid, men gör ingen skillnad på barnen! Att ställa krav är också att visa kärlek, att särbehandla gör ingen glad, inte henne heller!

Men som sagt, förtvivla inte när hon vänder taggarna utåt, ha tålamod och förklara för henne att hennes mamma och pappa är sjuka, och ni längtat jättemycket efter henne! Och uppmuntra henne att ringa och hålla kontakten med sina syskon! (Det finns ingen möjlighet för er att ta två av barnen? Jag önskar att mina föräldrar hade gjort så, idag förstår jag hur hemskt det måste varit att BÅDE mista hem OCH syskon )

All lycka till, och tänk på vilken skillnad ni gör

Kram Mia

[ilindstrom]

Hej värmlandstösen och välkommen hit

Vilken spännande utmaning du står inför och vilken varm människa du är som öppnar ditt hem för ett fruset barn. Vad bra att hon kan träffa ett av sina syskon ivarjefall nästan dagligen.

Jag tror att du kommer få bättre svar på dina frågor och funderingar om du istället skriver under barnafostran. Här få man mest hjälp med spädbarnsvård och standardmodellen, och tösen är ju sex år.

En tanke som slog mig var att Anna skriver i nya barnaboken på s 198 om det förlösande skrattet. Handlar om ett mycket mindre barn men kanske ändå nått du kan ha användning av.

Jag önskar er lycka till och ser fram emot att få läsa mer om er resa tillsamans under barnafostran

Ida

[Värmlandstösen]

Tack så hemskt mycket för era svar. De värmde mycket. Och stort tack för dina erfarenheter som styvsyskon till ett fosterbarn Mia. Tyvärr orkar vi inte ta hand om mer än ett barn även om vi skulle vilja. Våra hjärtan blöder för det syskon som ännu inte fått ett familjehem utan som kanske ensam blir kvar på barnhemmet. Men min man jobbar väldigt mycket och har ingen möjlighet att trappa ner just nu eftersom han är egen företagare. Sen ska man tänka sig för så att man verkligen orkar med. Hjärtat vill, visst, då skulle jag kunna ta hand om alla syskon, men fysiskt och psykiskt orkar vi nog inte. De här barnen kräver en del också eftersom de har så mycket att ta igen. Det barn som ännu inte fått ett familjehem har t.ex. inget språk och han är mycket utagerande. Men vi kommer hålla vårt hem öppet för de andra syskonen så att de kan komma hit och sova över och så. Jag kommer också att jobba för att hålla en bra kontakt med hennes föräldrar.

[TorsMamma]

Hej Värmlandstösen,

Jag har bett någon av våra admin att flytta denna tråden till "barnafostran" så om du inte hittar den här vid senare tillfälle får du gärna söka efter den där. Du har fått så många fina och bra svar att jag tycker det vore synd om du fick starta en ny tråd.

Lycka till med er fantastiska resa ni har framför er!

[miar70]

Det ligger väldigt mycket i det AW skriver här, och att sära på syskon är aldrig bra, det tror jag alla vi skriver under på - MEN om det inte finns andra alternativ, då måste man ändå få det att funka!

Jag vet att min fostersyster kände sig halv i alla år, och det var till allra största delen för att hon inte hade sina biologiska syskon med sig (de var nio stycken totalt...) och hon var dessutom äldst och kände ett stort ansvar för dem. Flera av dem hade hon heller ingen nämnvärd kontakt med, medans hon hade tät kontakt med några - och det hjälpte dem alla såklart!

Fortfarande är hon i många avseenden en trasig människa, men jag tror att om hon inte haft oss, trots att vi inte hade blodsbanden, så hade hon inte funntis idag!

Det krävs väldigt, väldigt mycket av en familj som tar emot ett barn i den här åldern, under de trista förutsättningar som den här flickan har, men jag tror att om ni är medvetna om att detta är ett (nästan) livslångt projekt, så går det! För vad är alternativet för denna tjej? Finns det nåt alternativ?

Kramar och varmt lycka till

[Värmlandstösen]

Tack för era svar. Mitt svar till Anna: Jag tror inte att vi kan ersätta hennes tidigare familj, det kan ingen och inte ersätta hennes syskon heller. Men vi kan bli ett nytt stöd att luta sig mot, någon som ger henne struktur i vardagen och kärlek och tid. Hennes grundtrygghet är förstörd för alltid det kan inte repareras, men vi kanske kan laga revorna lite grann.

Sen är det djupt tragiskt med syskonen men jag har flera kompisar som växte upp så på 70-talet när deras föräldrar separerade. De träffade kanske bara sin pappa varannan helg/en gång i månaden, och sina halvsyskon eller helsyskon lika sällan. Något av helsyskonen, oftast brorsan, följde med pappa medan systern stannade med mamma. Jag har frågat dem hur de upplevde det. Skillnaden här är att det inte finns ett centrum eftersom detta upplösts. Och om hon hade varit kvar i detta "kaos"-centrum skulle hon lida större skada än om hon flyttade. Så illa var det. Men vad är då alternativet för denna lilla tjej? Som jag skrev finns det ingen som vill/orkar ta emot fem barn, inte vi heller. Barnen har så stora problem att det krävs en enorm insats som inte en vanlig familj klarar av. Ett av barnen som är över tio år har t.ex. vattenskräck eftersom det knappt varit i närheten av vatten tidigare. Man har luskat och letat med lupp ifall det finns någon i föräldrarnas nära omgivning, släkten, som kan ta hand om dem men det gör det inte. Det finns inget annat alternativ, tyvärr. Om vi inte tar emot henne kommer hon att hamna i en helt ny familj som hon inte känner. Oss känner hon i alla fall sen tidigare. Och hon kommer att ha sin lillebror i huset mittemot så de kommer att träffas så gott som varje dag. Det är femtio meter mellan husen. Så för henne är det här ett bättre alternativ än om vi skulle säga nej till henne. Då skulle hon inte ha något av sina syskon i närheten eftersom hon skulle hamna i en helt annan familj som hon dessutom inte kände sedan tidigare.

Familjen splittrades redan innan de här barnen blev omhändertagna, det finns fler syskon än de här fem som bor på olika ställen som vi inte vet var och som knappt hennes mamma håller reda på var de är. Så tyvärr av det onda,onda så är det här den lösning som kan erbjudas henne. Alla ville ju att barnen skulle kunna bo kvar i familjen men det gick inte, de fick all tänkbar hjälp, heltidsdagis, hemterapeuter och stödfamilj men den lilla, lilla tid som de skulle ta hand om barnen själva brakade allt ihop.
I våra önsketänkanden så skulle hon bo hos oss under veckorna och hos sina föräldrar under helgen tillsammans med sina syskon så att hon kunde ha de banden kvar, men det kommer nog aldrig att bli så, tyvärr.
Vi är medvetna om problemen som förestår, min man har växt upp i en familj som har tagit hand om både fosterbarn och sommarbarn och han tyckte att det mesta var positivt ändå.
Tack för era svar och tack Miar för dina värmande ord och erfarenheter som styvsyskon. Det gav mig styrka och hopp.

[miar70]

[ulrikaj]

Hej
Läste den här tråden om fosterbarn och tänkte direkt på en händelse som en kompis berättade nyligen för mig.
(Vill bara först ge en aloge till alla som åtar sig det svåra att försöka ge trygghet och kärlek till en liten trasig människa.Och jag tycker att du Värmladstösen gör en underbar insats fast jag är mer inne på vad AnnaW skriver.Det måste vara så oerhört svårt att bli ensam.Är man två syskon iallafall så har dom varandra att luta sig mot.)
Iallafall så berättade hon att hennes kompis kompis har haft hand om en kille som idag är 6år.Dom har haft honom sedan han var året gammal.Själv har dom 2egna barn oxå.
Nu skulle föräldrarna som har den här killen skiljas och dom ska slussa honom vidare.Pga att dom inte orkar med honom mera.
Så nu alltså ska den här 6åringen få ett nytt hem pga skilsmässa.Jag undrar hur det kommer att gå för den här killen som kanske har fått en slags trygghet i tillvaron och nu ska ryckas upp igen för att hans föräldrar eller vårdare eller vad det heter ska skiljas!!!!Får det verkligen gå till så här undrar jag.Jag blir så otroligt upprörd när jag tänker på vilket egoistiskt tänkande det är.Han har bott hos dom i 5år och sedan ska han lämnas bort till ett nytt främmande hem.
Fy och bläää säger jag bara!!!!!!!

Ville bara ventilera mig lite.


Ulrika

[miar70]

Får det verkligen gå till så här undrar jag.Jag blir så otroligt upprörd när jag tänker på vilket egoistiskt tänkande det är.Han har bott hos dom i 5år och sedan ska han lämnas bort till ett nytt främmande hem.

Jodå, ulrikaj, så går det till
ALLA av min fostersysters biologiska syskon, utom hon själv, blev omplacerade, flera gånger t o m!!!
Och många, många av fosterbarnen slängs runt, de barnen som vekligen behöver en fast punkt och lugn och ro...

Sorgligt men sant

[ulrikaj]

[Värmlandstösen]

Hej Ulrikaj
Jo, tyvärr är det rätt vanligt att fosterbarn blir omplacerade men det beror inte alltid på familjehemsföräldrarna. Ibland är det socialen som omplacerar barnen också på grund av olika omständigheter mot familjehemsföräldrarnas vilja. Därför känns det lite osäkert om vi kommer att få ha henne så länge. Jag vet att soc i den här stan helst såg att en annan kommun tog över ärendet men den kommunen vill än så länge inte göra det. Så vi vet inte hur länge hon kommer att stanna hos oss. Får soc som de vill ska hon slussas vidare till ett annat familjehem i den kommunen hur tragiskt och jobbigt det än kommer att bli för henne. Som familjehemsförälder har man inte så mycket att säga till om utan det ska man bara hacka i sig tydligen. Det är en ganska jobbig situation även för oss att få ett barn som man fäster sig vid och som man sen inte vet hur länge hon kommer att bo hos oss. Och jag håller givetvis också med om att alla syskonen borde få växa upp tillsammans. Och i den bästa av världar borde de givetvis även få ha sina föräldrar kvar. Men nu är det som det är och det finns inget familjehem som orkar ta hand om alla syskonen. De har så stora individuella problem. Det finns inte ens tillräckligt med familjehem som vill ta emot ett barn. Det råder en otrolig brist på familjehem. Och till vårt försvar ( konstigt nog känns det lite som jag måste försvara det här beslutet) kan jag säga att ett av hennes syskon kommer att hamna i en familj i huset mittemot oss. Och eftersom vi bor på landet och det inte finns några andra barnfamiljer än just vi och grannen så kommer det sig rätt naturligt att grannbarnen är mycket hos oss och leker och våra barn är nere hos dem och leker. Vi är dessutom nära släkt med varandra. Så ett syskon kan man ju i alla fall säga att hon kommer att så gott som växa upp med. Mina barn inkluderar alltid grannfamiljen i våran familj och säger ibland att det vore bättre om vi alla bodde i samma hus!!!!
Men är det någon som är intresserad av att bli familjehem så finns det många bra sajter här på nätet. Bl.a. familjehemmet.se. Familjehemspoolen har också en egen hemsida där man kan anmäla sitt intresse för att bli familjehem. Men det vanligaste är nog att anmäla sig till kommunens socialtjänst och sen sätta sig och vänta och vänta och vänta för det tar en himla tid. Det är snart ett år sen vi anmälde oss. Och vi väntar som sagt fortfarande.

[Värmlandstösen]

Tack Tinis för dina kloka ord. Jo, kommuner i Sverige ska samarbeta enligt lagen. Problemet här är att det finns en landgräns emellan kommunerna. Och då är det svårt. Det verkar stå en hel Berlinmur emellan faktiskt. Sen är det ekonomi som spelar in också. Vår kommun tycker givetvis inte om att betala för ett importerat problem så att säga. Och tyvärr verkar det som om ekonomin ibland är viktigare än empatin. Jag har haft många funderingar kring det här och vill veta hur länge hon ska stanna hos oss men de kan inte ge några garantier för någonting. Man är ganska utlämnad till socialnämndens goda vilja.
Många kramar