Detta beteende varade nog från att hon var ett halvår till hon var ca 15 månader. Minns inte riktigt när det slutade men det tog lång tid. Nu är hon 23 månader och älskar fortfarande sand. Hon rullar i den och häller den över sig. Och ibland leker hon att sanden är kakor och då kan hon ibland inte hejda sig från att äta lite av den fortfarande.
Fast nu är hennes storebror så pass stor så han talar minsann om för henne att det är blä. Men jag säger inget. Som cillus skriver så är även min tjej väldigt orienterad kring detta med munnen. Men hon har aldrig någonsin stoppat något farligt i munnen, som fimpar t.ex.
Det här med att ditt barn bara springer iväg känner jag också igen. Min tjej sprang visserligen inte men hon gick ganska snabbt iväg utan att se sig om en enda gång. Jag tolkade det som att hon var så trygg i förvissningen att jag alltid fanns där att hon inte behövde se om jag var där eller inte. Och jag följde ju alltid efter henne också. Fanns inte så mycket annat att göra liksom.
Nu blir det ju extra besvärligt i och med att du har ont, men min fundering är ändå att du kanske ska ta en paus med alla dessa lekplatser ett tag. Och istället bara ta en långsam promenad runt kvarteret tillsammans. Om det enda hon gör på en lekplats är att äta sand och springa iväg... då är det nog dags att inse att hon inte är så intresserad av att vara där egentligen. Och du kanske inte får mer ont av att gå tillsammans med henne en liten sväng än du får av att konstant hämta henne? En 17-månaders har egentligen inte så stort behov av att vara på en lekplats, resten av världen är PRECIS lika intressant.
