Hur får jag henne att sluta äta sand?

[Gäst]

Mmm, jag börjar luta mot Sussanneethel här... Flera nävar sand Sväljer allt Slickar i sig

Jag tycker det börjar låta som "PICA."

http://en.wikipedia.org/wiki/Pica_(disorder)

[annawahlgren]

Jag har sagt "nej" tusen gånger men hon fullständigt ignorerar mig.

Förtrots, javisst - det tror jag absolut. Men frågan är om det här förtrotset går över av sig självt eller om det krävs ett helt annorlunda förhållningssätt från din sida (som bl a utesluter orden NEJ och INTE. Klarar du att testa en dag ).

Mig förefaller det som om lilla flickan driver en avvisningens kamp mot dig. Hon ser dig inte som den hennes bästa vän i världen som du skulle vara.

Jag ska försöka förklara hur jag menar.

Man kan välja olika förhållningssätt gentemot ett litet barn. Man kan
visa,
leda,
lära,
hjälpa,
vilket i praktiken ofta nog betyder att arbeta förebyggande.

Utgångspunkten är då att man inser att barnet - människan - föds för att utforska, behärska och småningom förändra verkligheten, villkoren, världen.

Eller man kan se barnet som en personlig partner, som visserligen inte genast kan gå eller prata men som förmodas veta av sig själv, på dunkla vägar, hur det går till här i världen och framförallt hur mamma / pappa vill att det ska gå till, det vill säga hurdant barnet ska vara och uppträda i relationen till först och främst dem, i andra hand andra.

Har man "tur", får man då ett så kallat snällt barn som sitter still i soffan med händerna i knäet (och kan vara rätt förvissad om att det barnet inte kommer att bidra till att förändra världen det bittersta). Har man inte den "turen", får man ett barn som tvingar sig, trots ens motstånd, att följa sin allmänmänskligt medfödda bestämning, som är just att utforska, behärska och så småningom förändra verkligeten, villkoren, världen.

Vore inte det människans bestämning, hängde vi säkerligen kvar i träden eller flöt omkring i vattenbrynet som ena andra små amöbor

När man hindrar ett litet barn med NEJ "tusen gånger" - eller försöker hindra, verkningslöst i det här fallet (eftersom vi INTE har att göra med en liten amöba som sitter still i soffan med händerna i knäet) - avvisar man barnet. Man ställer sig oförstående. Man tar avstånd. Man tar avstånd från barnet som person i relation till en själv: man sätter det ständigt i relation till sig själv (eller, om så är aktuellt, till andra).

Om man alltså, enligt modell två här ovan (den som tyvärr är den förhärskande i dag), tolkar världen som känslomässig och relationsbaserad, vilket inte små barn gör alls, är det inte svårt att uppfatta barnets mindre trevliga beteenden som personliga förolämpningar: "Hon vill inte lyda och det gör MIG arg, ledsen, besviken, upprörd" etc etc. Och så börjar klagandet, gnället och felsökeriet. Är ungen rent ut sagt elak, eller är det något fel i hjärnan på henne

Det här lilla barnet sysslar inte längre med att undersöka sand, gräs eller jord. Hon jäklas med mamma. Hon "lyssnar inte", det vill säga lyder inte. Hon rör sig inte heller lugnt och fint i allt vidare cirklar kring mamma, som sitter still på en bänk i parken. Hon springer ifrån mamma, allt vad tygen håller. Hon vet mycket väl att det nästan är omöjligt - eller ÄR omöjligt - för mamma att springa i fatt henne och fånga in henne (för att överösa henne med nya förebråelser, nya NEJ).

Här kan man - än en gång - välja väg. Små barn ger en ständigt nya chanser att bli den
ledare, kärleksfull och inlevelsefull
guide, saklig och praktisk
bästa vän i världen, i vått som i torrt,
som det är meningen att en god förälder ska vara.

Och tar vi inte på oss den uppgiften, på det sätt / de sätt som ligger i BARNETS intresse, så sätter vi barnet på pottan av två skäl eller på två vis:

1. Vi äventyrar barnets överlevnad. Små barn är mycket väl medvetna, djupt instinktivt medvetna, om att de inte kan överleva på egen hand. De är totalt beroende av att deras dagars ömma upphov verkligen tryggar livhanken åt dem. Ett övergivet barn är alltså utsatt för livsfara. Att avvisa sitt barn är att ta sin hand från barnet = att hota med att överge det (eller rentav överge det) = undergång. Och det är därför det fungerar så gräsligt effektivt att hota ungen med att "Nu går mamma och kommer ALDRIG mer tillbaka!" och se till att "mena allvar". (Förväntar sig folk att den vettskrämda ungen ska bli glatt överraskad när mamma sedan ändå kommer tillbaka? Tacksam, kanske )

2. Man försätter barnet i vanmakt, det tillstånd som är det farligaste för varje människa att hamna i. (Och där, som sagt, fogar sig en del barn - och blir sittande still i soffan, en gång för alla förvissade om att de ändå inte kan / får / ska göra någonting alls, annat än på order agera apatisk robot. Vuxenuttrycket är lydfolk.) Men friska, normala, starka barn - och människan ÄR stark annars hade hon dött ut för längesedan - värjer sig rättmätigt med näbbar och klor mot vanmakten. Den är nämligen lika livsfarlig den, om inte för den fysiska överlevnaden så för den psykiska.

Så när ditt lilla barn jäklas med dig, för att föga vackert säga som det är, använder hon dina egna metoder: hon avvisar dig. Hon säger, i handling, NEJ "tusen gånger". Hon försöker ta makten över vanmakten genom att vägra den. Därmed vägrar hon dig, som ständigt och på nytt försätter henne i den.

Olycklig blir hon garanterat på kuppen, därför att hon vet att hon inte klarar sig utan dig, men hon nöjer sig heller inte med pur överlevnad - erfarenheten har ju också lärt henne att du snällt, oavsett allt, fortsätter ge henne mat och kläder på kroppen och en säng att sova i - ty hon vill leva ett gott liv också, ett liv av glädje och samarbete (precis som du), där hon känner sig accepterad, vilket betyder mottagen, vilket är motsatsen till avvisad.

Det är de små barnen som är våra bästa pedagoger

Jag ber dig läsa och begrunda och se om någonting av allt detta landar i en känsla av ny insikt.

Har du Barnaboken, skulle jag vilja rekommendera den till läsning från och med halvårsbarnet - Forskaren, Arbetaren och Flörtisen - via Krypbarnet till och med "Gifta sig med barnet eller förbereda det för livet?" och sedan blocket om barnuppfostran i femte delen fram till och med Övertygelsens röst.



PS. Glöm psykologen. Felsökning, hinder och avvisanden har aldrig gjort någon människa glad.

[susanneethel]

Vad bra att du kom på det Päivi. Jag hade glömt att det fanns ett sådant syndrom. Det skulle ju kunna förklara det. :-k

[annawahlgren]

Ursäkta, men nu får ni väl ändå ge er:

"Pica is seen in all ages, particularly in pregnant women and small children, especially among children who are developmentally disabled, where it is the most common eating disorder."

LYSSNA INTE på sådan smörja

Gravida kvinnor och utvecklingsstörda barn - samma skrot och korn Jo, jag tackar. Vem skrev det, tror ni Vilket / vilka äss till forskare ligger bakom den här lilla syndromuppfinningen

Jag säger som Zeke Varg: "Bah, bah, dubbelt bah"

(Saknar en kräk-smiley. )

[susanneethel]

Anna, jag förstår inte vad det är du stör dig på eller varför. Du verkar nog ha missförstått texten rätt rejält.

[Gäst]

Sent hemkommen från Norge, försöker hålla tankarna på rätt bana:

Jag ser att du är arg, Anna.

Enligt texten ovan händer det alltså att gravida kvinnor får begär på saker som inte anses vara mat. Tydligen händer det att små barn får sådana "begär" också. Du har helt rätt i att det skrivs i texten att det är vanligt att små barn och speciellt barn med olika utvecklingsstörningar har PICA. Jag tänkte att ett barn som verkligen äter stora kvantiteter sand - som beskrivs ovan - äter flera nävar, slickar i sig etc. kanske då faktiskt har ett begär. Särskilt erfaren inom fältet "små barn med konstiga matbegär" är jag däremot inte. Jag har bara två barn. Och inte försöker jag insinuera något om "utvecklingsstörd" heller. Absolut inte.

Du däremot verkar tycka att hela tanken är absurd. Helt okej. Men varför blir du så arg?

Och skall man efter texten bunta ihop folk så skulle det väl vara: "gravida kvinnor, små barn samt barn med utvecklingsstörningar." Ingen direkt någon homogen grupp i mina ögon - men inte heller något som jag blir arg över

[annawahlgren]

Och skall man efter texten bunta ihop folk så skulle det väl vara: "gravida kvinnor, små barn samt barn med utvecklingsstörningar." :

Så står det ju inte. Jag citerade ju ordagrant.

Arg Inte då. Kräkfärdig bara för att jag är spytrött på alla dessa "syndrom". Vet du att det finns en bokstavssjukdom för barn som hamrar på pianot i stället för att klinka fint Ett "syndrom" som alltså bör medicineras

Tråden handlar, såvitt jag förstår, om en liten unge som ger mamma hennes utmanande avvisanden i retur, därför att hon vägrar gå med på den sortens negativa (icke)kommunikation.

Och det tycker jag hon gör väldigt rätt i.

Jag kan inte spåra minsta utvecklingsstörning eller mat"disorder" i detta för mig fullkomligt logiska beteende, där hon försöker ställa sin mamma mot väggen för att tvinga - lära - henne stå fram som barnets vän, ledare och guide här i världen, inte motkombattant.

Men visst, ska man gå på psykologens (och er ) linje, är ju ingenting enklare än att stämpla henne som dysfunctional och ge henne lite lagom doser av amfetamin.

Arg är jag inte, men äcklad. Och det är inget nytt. Att leta fel på små barn har aldrig varit mitt primära intresse, om man säger.

[Gäst]

Pica is seen in all ages, particularly in pregnant women and small children, especially among children who are developmentally disabled, where it is the most common eating disorder[2]. (Jag står för fetningen av texten.)

Det här översätter jag till:

Pica hittas i alla åldrar, specifict bland gravida kvinnor och små barn, speciellt barn som är hindrade i utvecklingen.

Alltså gravida kvinnor, små barn och bland de små barnen särskilt barn med funktionshinder.

Sedan över till själva argumentationen:

Nej, jag visste verkligen inte att det finns en syndrom för barn som inte spelar piano utan hamrar på den. Herre gud, what next?

Vad gäller PICA så är jag ingen expert men jag har aldrig hört talas om att det skulle medicineras, och absolut inte med amfetamin. Gör man

Så här har jag förstått PICA:

kroppen har sin egen röst och sin egen visdom. Om den är i allvarlig brist på något talar den om det för oss genom att skicka signaler som av oss tolkas som begär efter något specifikt. Gravida kvinnor känner till det här. I tider av brist och nöd har det hänt att den gravida kvinnan äter saker som inte anses vara mat, då kroppen skriker efter något som finns att få i exempelvis murbruk eller blomjord eller vad det nu är. Fenomenet kallas PICA.

Jag har under mina tre korta år som mamma lärt mig - med hjälp av bland annat det här stället - att små barn är kloka. De föds - precis som du och många andra säger - med tusen gåvor. I takt med att de växer ser de till oss vuxna. De ser att vi inte använder oss av mer än 50 av deras tusen gåvor. De andra 950 ignorerar vi. Barn gör som vi gör. I takt med att de växer lär de sig att sålla bort de av gåvorna som de inte ser att vuxenvärlden använder sig av. Men medan de är små kan de fortfarande en hel del. Som du själv så klokt har påpekat har vi vuxna mycket att lära av barnen, ifall vi vill vara nyfikna och öppna till sinnet.

PICA är alltså - om jag har fattat rätt - kroppens röst som talar om för oss att vi lider brist på något. Den kan få oss att leta reda på det vi behöver även från ställen som traditionellt inte anses som matkällor. Jag tycker det låter alldeles förnuftigt att påstå att det finns en del grupper bland oss som är bättre på att lyssna på kroppsvisdomen. Gravida kvinnor. Små barn. Barn, som inte har sållat bort "de 950" och som vi då anser vara "störda" i utvecklingen.

Sedan må det hända att det finns forskare som anser att det klokaste är att medicinera bort den här inre klokskapen. Det finns mycket tokigheter som forskarna hemskt gärna vill ha oss till att göra - ge amfetamin till små barn är ett utmärkt exempel.

Men i mina ögon måste det inte vara något fel alls med fenomenet i sig bara för att forskaren/läkaren/vetenskapsmannen hemskt gärna vill ha det till ett "fel" som skall "medicineras." Om någon skulle tala om för mig att mitt barn har PICA skulle jag försöka i första hand ta reda på vad det är för något som barnet får i sig av sanden/murbruket/blomjorden som kroppen så skriker efter. Sedan skulle jag införa det till barnets diet genom annan mat. Och se efter om inte barnets kropp slutar skrika efter sand/blomjord/murbruk eller vad det nu är.

Skulle beteendet stanna kvar - barnet äter stora kvantiteter av något som inte är mat fast jag har försett barnet med en ändrad kost - så skulle jag då glömma hela tanken om PICA och utgå ifrån att det här handlar om något annat.

Allt det här tycker inte jag är att söka fel på barnet. Jag tycker att det är att vilja förstå och med respekt utgå ifrån att barnet faktiskt vet - eller i fallet om PICA - barnets kropp vet - och jag har här att lyssna till och försöka förstå budskapet. Vad behöver mitt barn? Äter mitt barn stora kvantiteter sand för att den kräver svar på sin frågor i förtrotsmaner eller äter den stora kvantiteter sand därför att kroppen är i brist på något som jag bör införa i dieten?

Sannolikheten att barn i Sverige skulle få en så ensidig kost att de skulle söka reda på vad de behöver genom att äta saker som inte är mat är väl extremt liten precis som sannolikheten att en i Sverige gravid kvinna skulle behöva äta murbruk för att hon på inget annat vis får tag på det kroppen vill ha, måste jag tillägga.

Men riktigt så långt hade jag väl inte hunnit tankarna när jag första gången kom att tänka på att det finns ett fenomen som kallas PICA.

[Gäst]

Jo! En sak till!

Jag tycker - i vanlig ordning - att dina inlägg i tråden för mycket matnyttigt till tråden, Anna, som den annars skulle - ehm - lida brist av.

[annawahlgren]

All respekt, jag förstår dig på alla sätt och vis. Resonemanget är ödmjukt och jag är nojig, allergisk kan man säga.

"The condition's name comes from the Latin word for the magpie, a bird which is reputed to eat almost anything."

The condition Fenomenet Utvecklingsstöringen

Ett fågeskrälle,alltså, pickar i sig vad som helst. Det gör grisar också. Därför får inte muslimer äta griskött. Det är "orent". Bestämde Muhammed dels med den motiveringen - de äter ju vad som helst, urk - dels för att han hittade trikiner i sin grismiddag och blev så pass hysterisk att han förbjöd griskött för alla.

Så här skriver jag i BB:

"Att äta förnuftigt är lättare sagt än gjort, många gånger. Dessa gamla skämt om havande kvinnor som absolut måste ha just det och det nu genast på fläcken, har sitt gedigna verklighetsunderlag. Det finns de som försöker berättiga dessa vilda begär: kroppen behöver kalk, därför glufsar modern i sig krita... Och kanske är det så." Osv.

Men här har vi att göra med ett litet barn som alldeles uppenbarligen jäklas (tillbaka) med sin mamma - annars skulle hon inte (också) springa ifrån henne. Sätter vi då en fågelskrällestämpel på henne är vi ute på minerad mark, anser jag. Diagnosminerad. Mot alla dessa "syndrom" ges amfetaminbaserade såkallade läkemedel. Som verkar lugnande - passiviserande - på små barn (precis som sprit på sockerbiten förr i världen) men som, när lilla älsklingen kommer upp i åldrarna, öppnar dörren för livslångt beroende av det som då kallas knark. För då blir amfetaminet plötsligt uppåttjack och inte ett skvatt lugnande. Precis som alkoholen för fjortisar och äldre.

"Hon ignorerar mig fullständigt" är för mig en varningssignal som skriker med mycket stora bokstäver. Jag kan inte i det läget ens drömma om att se något fel på barnet, PICA eller annat som kräver psykologinsatser och medicinering (vilket följer som amen i kyrkan, tro mig). Jag ser en maktkamp där vänskapen och samarbetet gått förlorade, innan de kanske ens hann etableras.

Och det ser vi överallt i dag, överallt

[Gäst]

Jag tror på dig och din erfarenhet som ju är och måste var större än min. Det är säkert som du säger. Jag ville bara lyfta möjligheten. Att om det är sand hon äter kanske - kanske - kan det vara frågan om någon form av mineralbrist? Det borde man kunna råda bot på alldeles utan att blanda in amfetamin alkohol eller andra för barnet skadliga ämnen. Jag vill inte diagnostisera (vilket jag inte kan) eller medicinera. Jag ville öppna dörren till att se på problemet från många olika håll. Det har jag nu gjort, så fortsättningsvis håller jag truten.

[Siobhan]

Intressant det där med PICA. Har funderat på om det kanske är något i hennes kost som saknas.

Hur som helst, ska bara klargöra det jag försökt göra då det gäller sandätandet.

1. När det hela började flera månader tänkte jag "hon smakar på sanden, inget att hänga upp sig på" och jag gjorde ingenting utan fortsatte bara med att leka med henne på lekplatsen eller vart vi nu var.

2. Efter flera månader och då sandätandet bara ökade och ökade...ja då började jag försöka byta fokus. Dvs leka med henne i sandlådan, visa hur man fyller hinken, hur man gör sandslott osv. Detta hade ingen som helst effekt.

3. Efter ytterligare nån månad började jag oroa mig lite över det här. Trodde hon skulle ha slutat vid det här laget. Nu började jag gå ner i ögonhöjd med henne och vänligt och bestämt säga att "usch, sand är inte gott...tvi och blä" och visa henne hur man spottar ut sanden. Hon svalde bara.

4. Efter att ha "sagt nej tusen gånger" börjar tösen springa varje gång hon stoppar i sig en näve. Hon vet om att jag ogillar sandätandet. Hon tittar inte ens på mig längre när hon äter sand utan hon stoppar i sig en näve och börjar genast springa och stannar inte upp förrän näven med sand är helt färdigtuggad och svald.

5. Jag börjar ignorera sandätandet igen. Försöker avleda henne med annan lek...det fungerar inte. Och där är vi nu.

Praktiska råd mottages tacksamt

[Siobhan]

En annan sak jag provat är att ge henne ett kex eller en bit frukt istället. funkar ej. ibland doppar hon frukten i sanden och äter.

[Siobhan]

Ett tillägg....

Oftast tittar hon påmig när hon äter sanden så jag tror nog mer på att det är trotsbeteende än PICA. Det verkar onekligen ibland som hon "jävlas". Men ska ta och läsa barnaboken igen ikväll.

[cillus]

Min tjej liksom din bara tryckte i sig nävar med sand i ett par månader. Hon kunde också ligga på mage och lapa i sig...
Tom omgivningen reagerade på detta.
Det absolut värsta har nu klingat av, nu smakar hon bara emellanåt..

Hennes största sinne är Munnen. ALLT skall smakas på helt enkelt.
Och det har jag accepterat.

Mitt förhållningsätt till sandätande har varit och är:
Jag har aldrig någonsin sagt nej.
När hon fått banan eller annat som hon tappar i sanden har hon fått äta den.
Nappen brukar hon doppa i sanden och sedan stoppa i munnen.
Jag har visat och visat och återigen visat vad man kan göra. Känna på sanden, gräva i sanden, baka kakor, hälla i hink, krossa sandkakor mm. Jag har ignorerat när hon smakar lite, men när hon tar stora nävar har jag bara gjort en "urkelmin" och sagt urk och man känner på sanden.
MEN utan att göra någon större affär utav det. Ibland har jag låtsats pyssla med något, för att hon inte skall känna sig "övervakad". Då jag sett i ögonvrån att hon äter sand, har jag inte gjort något ,eftersom jag då inte sett det...När jag återkommer till henne låtsas jag som ingenting. Tuggar hon på något frågar jag bara nyfiket vad hon har i munnnen. Då brukar hon visa. Är det stenar eller annat så plockar hon ut det, så lägger vi det där det skall vara. Apropå stenar så tryckte hon i sig det med i början, jag fick verkligen stålsätta mig för att inte börja kallsvettas eller nåt.
Där körde jag "stenen i hinken" som jag fick tips om här.

Jag har aldrig pillat ut sanden ur munnen. Jag har resonerat att det är ju inte farligt trots allt.
Omgivningen har reagerat på mitt "slappa" sätt och det har jag bemött med att glatt säga att hon måste ju få utforska!
En mamma har tom sagt att nu måste jag börja sätta gränser.
Min tjej är 15 mån.


Jag har aldrig varit oroad över hennes kärlek för att äta sand, utan helt enkelt sett det som ett led i hennes utveckling på nåt sätt.
Kan det vara så att omgivningen har/brukar kommentera detta och kanske tom skrämt upp dig på något sätt?