Hur får jag henne att sluta äta sand?

[Nancy]

Min storasyster sade inte stort mer än "yhyy, yhyy" tills hon var tre. Därefter började hon med hela meningar med huvudsats och bisats. 8) Hon skippade det där med "ampa" och "najje" helt. Det finns fler barn som har gjort det samma. Ville berätta detta för att ge dig lite perspektiv.

8) Smyger bara in för att bekräfta det Päivi skriver Min Leia sa bara "ba" tills hon var 2,5 år. Nu fyller hon 3 år om en månad och pratar nästan helt flytande och grammatiskt korrekt.

Nancy

[TorpSara]

Siobhan: Är det en barnpsykolog? (fö kan inte de så mycket om språkutveckling hos små barn... )

[Siobhan]

Ja hon går till en barnpsykolog varannan vecka. Vi var där idag igen och vi pratade om språket och att hon är så aktiv. Hon sa att Lucia är väldigt orolig (hon har alltid varit det) och att jag kanske borde avgränsa hennes springande istället för att låta henne springa på stora områden. Det som verkar skilja Lucia från andra barn i hennes ålder är att barn tenderar att hålla koll på mamman eller pappan när de springer iväg, och de brukar börja gå lite kortare turer ifrån mamma för att sedan gå lite längre...men om mamman eller pappan flyttar på sig när de är ute på en av sina rundor så blir barnet oroligt. Centralpunkten har flyttats. Men Lucia springer iväg direkt...riktigt riktigt långt och utan att titta efter mig. Det oroar mig lite.

Men ska sluta oroa mig över språket. Det jag har oroat mig mest över då det gäller språket är att hon inte verkar förstå vad jag säger. Men jag har försökt observera henne lite nogrannare nu och det verkar som om hon ändå förstår en del....det är bara det att det är mycket roligare att tömma strumplådan än att lyssna på mamma.

Jösses så många vargar som lurar i hörnen när man får barn!

Har funderat lite på att kanske det är för att Lucia sover och äter så bra som hon skiljer sig från de andra barnen på öppna förskolan? De sitter lugnt och stilla och ritar och lägger pussel...men å andra sidan så att döma av deras föräldrars uttalande så sover de betydligt mindre. Kan allt detta spring i benen helt enkelt vara ett tecken på att hon är helt frisk och kry och välmående?

[susanneethel]

Hej Siobhan
Tänkte bara säga att Karl var ungefär som din dotter när han var mindre, sprang iväg full fart utan att oroa sig för var mamma var, det gjorde han jämt, hoppade och klättrade, satt aldrig still utom när han åt, då hade han en rem runt magen så han satt still stolen. Han var inte intresserad av stillsamma aktiviteter alls, som att läsa, titta på tv eller pyssel. Men jag tänkte ungefär som du, att han var pigg för att han sov så bra. Och att han var en mindre ängslig typ helt enkelt. Han är allmänt ganska kavat.

Och faktiskt så började han tycka att stillsamma saker har sin plats i tillvaron också, strax innan han fyllde två. Då började han lyssna om jag läste, och började tycka att tv var något att titta på. Han är väldigt långt ifrån att ha koncentrationsproblem nu. Om det är något som intresserar kan han sysselsätta sig i timmar. Och inte springer han bort heller, det har gått fint att lära honom att man håller sig i närheten, nu när han förstår.

Så jag är rätt skeptisk till att det är något fel på din dotter. Tycker det låter som att psykologen letar fel. Vad menade han med att avgränsa springandet? Huvudsaken är väl att hon inte råkar illa ut?

[Siobhan]

Jag tror att vad hon menar är att det är jag som mamma som ska bestämma när vi går ut och begränsa området där hon får springa på. Och jag tror jag håller med henne. Precis som stadiga rutiner då det gäller sömn och vakentid skänker barnet trygghet, så tror jag att en viss begränsning gällande utomhuslek också kan ge barnet en viss trygghet. Som det har varit nu så har jag låtit henne springa hur som helst, och ifrån mig och ifrån lekplatsen. Jag har också låtit henne styra ganska mycket över när vi går ut. Hon har ofta dragit mig till ytterdörren när det egentligen är tid för social delaktighet och jag har gett efter och fallit för fällan" barnet vet nog bäst när det är dags att gå ut". Men nu när jag tänker efter så är det ju precis det jag hör från mammor vars barn inte sover ordentligt, dvs "barnet tar den sömn den behöver"...och det stämmer ju inte! För tillfället har vi mycket mycket mer utomhuslek än vad som egentligen är tänkt enligt shemat. Jag tror det var lite det psykologen menade, att jag borde styra utomhusaktiviteterna på samma sätt som jag styr maten och sömnen. Att jag borde sätta gränser. Att jag ska bestämma ett område som vi ska spendera en timme på tex och sen låta henne springa så mycket hon vill på det området, men inte låta henne gå utanför området som jag bestämt och på så sätt lära henne att stanna i närheten av mig så att jag ska slippa förstöra min rygg genom att springa efter henne. Problemet är bara att jag inte riktigt vet hur jag borde gå tillväga.

Vad tycker ni andra om det här med att begränsa utomhuslek?

[cissii]

Hej

Min dotter är 18 mån och låter väldigt väldigt lik din. Jag har aldrig tänkt i banor som att det skulle vara nått fel på henne. Hon säger inte några ord direkt, fast hon babblar ju hela tiden. Fast på sitt eget språk. Ibland om man lyssnar noga så hör man att det visst är ord, fast i en annan version bara. Jag tänker att orden måste "bakas" till i hjärnan innan dom kan komma ut genom munnen. Därför allt oää, yihh, yyy, gooo, gigig. Och hon sitter INTE och pysslar med saker speciellt länge. Åka bussar och sånt ät ju alltid en utmaning, eftersom hon inte vill sitta still i vagnen utan helst springa runt på bussen. Men det har jag bara sett som något positivt, upptäckarlust typ? Även ifall det är jobbigt för mig.

Det jag har oroat mig mest över då det gäller språket är att hon inte verkar förstå vad jag säger

Säg inte det, hon kanske bara inte har förstått sammanhanget ännu. Dvs att hon ska "lyda" det du säger.

Jag tycker det låter så svårt att begränsa uteleken. Finns det ingen möjlighet att gå till områden med lite mer terräng? Typ skog eller så? Då kan hon inte försvinna så snabbt tänker jag?
Ang fimpar, som det är smockat med där jag bor. Så har jag visat Celeste att det är det bästa mamma vet att få i handen . Så nu kommer hon larvande med alla fimpar hon hittar. Så det är bara för mig att tacka och ta emot. Tycker jag är ett bra sätt, fimpar kommer ju alltid att finnas om man säger så. Lika bra att vet vad man ska göra med dom.

Sen måste jag bara säga att jag inte hade blivit orolig om din dotter inte verkade bry sig så mycket om mig när vi var ute. Det had jag sett som ett tecken på att hon var en självsäker person som litar på att du har koll på henne ändå.

[cissii]

Sen måste jag bara säga att jag inte hade blivit orolig om din dotter inte verkade bry sig så mycket om mig när vi var ute.

Hahaha, nej så menade jag inte. Verkade bry sig så mycket om DIG menar jag ju.

[Siobhan]

Skönt att höra att det finns andra barn som är som min dotter. Ska försöka se hennes spring och upptäckarglädje som något positivt istället. Man oroar sig nog ganska mycket med första barnet. Led av förlossningsdepression så när någon säger något som kan uppfattas som kritiskt så kommer vargarna rusande och morrar i mitt huvud "hon beter sig annorlunda än andra barn eftersom du var deprimerad och därmed en dålig mor". Men nu får jag höra att det verkar vara helt normalt beteende för en tös i hennes ålder.

Känner mig lite trött idag på grund av sandätandet. Tog henne till ett område med mycket gräs...men där fanns också en lekplats som hon sprang till och vips kom en näve in i munnen...jag försökte ignorera henne men det var inte lätt när hon svalde hela näven, inte ett sandkorn spottade hon ut igen. Hur "farligt" är det att äta sand egentligen? Kan hon ta någon skada av det? Hennes blöja är full av småsten och sandkorn varje gång hon bajsar.

[Susanne*]

Hej igen
Tycker absolut att du ska se det som positivt - läs vad alla här skriver och ta till dig. Deras upptäckarglädje är en sann gåva och tillgång. Försök se vad hon ser och titta efter det tillsammans. Då har du större förstående för hennes tillvaro.

Gällande att begränsa utevistelsen så tror ju jag på att ge så mycket som det bara går. Om det fungerar rent praktiskt, och ni kan lägga den sociala delaktigheten till ett annat tillfälle, så passa på att vara ute. Sedan är det klart att annat måste göras och då får man beklaga och visa på annat.

Gällande att begränsa området så både förstår jag och förstår inte. Om ni är ute och leker, utan inhägnad, så hur ska hon veta vart gränsen går Om min lille raring ser något roligt så strosar han på. Jag är dock mån om att det inte ska bli upptrappning till en lek "jaga mig" så jag följer långsamt efter, bär tillbaka och visar på andra nöjen. Alternativt så får vi gå vidare om möjligt. Om det finns en naturlig gräns så gå efter, säg ojdå-här ska vi vara, och sätt igång med något projekt. Det är dock inte alltid (eller ofta alls) lekplatser som är så roligt - det är världen de vill åt.

Sand...här har vi tre som allt har smakat på sand och lille parveln äter fortfarande jord. Dock inte i någon stor omfattning. Jag har inte tagit något extra för det. Klart de kanske kan få mask eller liknande men det går att åtgärda. MEN om du inte ger någon uppmärksamhet så kommer hon nog på roligare saker att göra. Visa också på roliga saker att göra: lägga sand i hinken etc.

Många kramar
Susanne

[cillus]

Apropå mask....det får man INTE av att äta jord sand mm.
Det är en gammal osanning....
Det smittas såhär:

Klippt ur vårdguiden.se:

Fingerkontakt. Barn kliar sig i stjärten och sprider sedan äggen vidare.

Kontakt med föremål som en smittad person har använt, till exempel sängkläder, handdukar, underkläder och leksaker.

Husdjur, men de blir inte själva infekterade. Äggen kan finnas i pälsen och därifrån föras vidare.

[Susanne*]

Aha...där kan man bara se. Tack för det. Hade aldrig funderat i de banorna tidigare (på i natt 12 år - tänk vad stor hon blir ) men mina kära grannar är på mig lite vänligt hysteriskt varje dag och säger att deras systerdottern fått mask flera gånger av sand/jord. Ha

Kram

[Siobhan]

Jo jag vet om att det inte är sanden i sig som för med sig mask. Men djur har en tendens att göra sina behov i sandlådor och det är därför mask kan sprida sig till sandätande barn, eftersom de samtidigt får i sig spillning. Jag upprepar igen att det här inte är nån fråga om att "smaka" på sanden...vi talar om flera rejäla nävar och ibland sticker hon hela ansiktet ner i sandlådan och slickar i sig. Hon spottar inte ut utan hon sväljer allt. När jag lugnt och stilla försöker bära henne till en annan plats så skriker, slår, sparkar och biter hon. Idag när jag tog henne ifrån sandlådan hade hon ett utbrott på tio minuter då hon bara skrek ilsket och rev och bet och slog mig. Förtrots?

[Doris]

Hej Siobahn!

Jag skriver bara några korta reflekeringar på vad jag läst i den här tråden.

Det verkar ju onekligen som att hon äter en del sand... Mask eller inte, kan sandätandet påverka negativt på annat sätt? Är hon hård i magen? Verkar ha ont i magen? Blir hon jättetörstig efteråt eller nåt annat som oroar dig? Om inte, så kanske det inte finns ngt egentligt problem, om du fattar vad jag menar. Istället kanske det blir en kamp mellan er till ingen egentlig nytta, om du ska stoppa henne hela tiden? Om hon nu vill äta sand och det egentligen inte gör nån skada, så låt gå. Eller?

Springet i benen låter härligt tycker jag. Och det låter precis som min pojke. Han är också en ganska aktiv unge men med åldern kommer förmågan att fokusera på en sak i taget en längre stund. Först efter han fyllt två började han bekymra sig om var vi var. Tills dess sprang han dit nyfikenheten tog honom .

Din dotter verkar ha ålderasadekvat beteende. Jag tror att du bara får ta springet som ngt som kommer gå över men just nu måste få ta sin plats. Lite trist för dig som får jaga, men även det kommer ändra sig med tiden.

Angående talet och psykologens intresse för detta: jag tror att hon (han?) bara förhör sig om hennes beteende på olika områden för att få en helhetsbild. Ett försenat/outvecklat tal hänger ibland ihop med annan problematik. Nu är ju din dotter inte tillräcklig gammal för att man kan säga att hennes tal är dåligt för hennes ålder. Men som sagt, språk kan rent allmänt vara en indikator på annan problematik, så jag tror psykologen kollar upp det bara för att ha det i bakhuvudet liksom.

Kramar
Doris

[cissii]

Hej

Led av förlossningsdepression så när någon säger något som kan uppfattas som kritiskt så kommer vargarna rusande och morrar i mitt huvud "hon beter sig annorlunda än andra barn eftersom du var deprimerad och därmed en dålig mor".

Precis så känner jag med. Jag har oxå haft förlossningsdep. och jobbar fortfarande på det. Skuldkänslorna är ju enorma så det krävs verkligen väldigt lite för få vargarna på ingång. Ville bara säga det.

Kram

[susanneethel]

Jag undrar om inte du ska hindra henne från att äta sand. Det verkar ju ha gått överstyr på nåt vis. Det verkar ju inte handla om att utforska längre. Jag skulle inte ha gillat det där och det verkar inte du heller göra. Om man känner att man inte kan acceptera något ska man inte göra det heller, tror jag.

Du kan ju vara på henne hela tiden ett tag, hindra handen med dom där nävarna sand innan den når munnen, visa henne med handen om handen, lägga sanden i en hink eller något som är passande att göra med sanden.

Vad tror ni andra?

Angående att springa på ställen som är avgränsade på något vis tycker jag det låter jättebra. Jag förstod inte vad du menade först. Det är ju inget vidare om utevistelsen blir en plåga för mamma. Men finns det inget staket eller liknande så är det ju svårt. vi bor på en gård där husen står i fyrkant runt innergården, där finns det lekplats och gräsmatta. Kanske finns någon liknande gård där ni bor. Man kan säkert gå dit fast man inte bor där.