Ni kacklar helt underbart!
Jag läser och njuter men hinner inte alltid vara med. Och orkar inte.
Jag orkar inte ens prata med mina vänner på telefon längre. Är det fler som har det så?
Jag vet ju hur himla trevligt det är egentligen, hur uppfriskad jag blir, nytankad, glad. Men ändå.
Dagarna går och snart har jag väl inga vänner kvar.
Och bryr jag mig om det? Öh, vet inte.
Det är sån total fokus på familjen just nu för mig och jag fattar inte hur andra gör för att hålla ÄNNU fler bollar i luften än vad jag redan gör.
Jag tror inte att jag kan!
Ja ja. You cant have it all.
Verkligen underbar syskonrelation Päivi, och återigen, Hugo visar en hel massa empati all the time.
Karla läser också av Allans behov, ibland en aning förhastat kanske...
Karla tänker: Ah, vikken fin babysitter, vill jag oxå sitta i!
Karla säger: Allan bajs. Blöja. Byta.
Eller Karla vill ligga i liggvagnen som Allan ligger i, föreslår en mjölkning.
Eller Karla lackar ur på pappa som är med skrik- Allan förkunnar:
Bajsa! (För då släpper vi ju allt, så sugna som vi är på blöja bort

)
Stress och kris är utmärkta viktminskningsstrategier, Gablex. Och just därför finns det inget åtråvärt i det alltför smala tycker en lagom rund Jannika.
Håller med, håller med. Har aldrig varit smalare (och sådär snygg så att alla kläder såg urläckra ut på mig) än när jag mådde som sämst.