Det här är också en dag när jag tänker på allt vi gick igenom när Arvid föddes. Jag drabbades av förlossningsdepression och satt på det där för-annade patienthotellet och funderade på om jag skulle hoppa ut genom fönstret. För att få slut på allt. Amningshets, ingen sömn och en förtvilad mamma och pappa. Man skall inte tänka på sånt här idag, det är ju glädjens dag. Jag har ju fått ha min älskade unge här ett helt år. Kom att tänka på det häromkvällen. Att jag kommer få ha honom här på jorden under oändligt många år till. Finns det någonting ljuvligare i livet än barn?
Som sagt, man skall ju inte tänka på all den sorg min första tid med Arvid innebar, inte en dag som denna. Men jag har vänt det till någonting annat. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på tiden, men så minns jag vem som vände det. Som gjorde oss till den familj vi är idag.
Det är Arvids dag i dag, min älskade unge. Men det är också Anna Wahlgrens dag. Som finns i mitt hjärta och påminner mig ständigt vilken omvälvande och fantastisk upplevelse barnaboken blev för oss.
Hurra för Arvid. Och hurra för Anna.