Lite nervös var jag allt i förrgår, när brorsorna skulle dela rumm för första gången. Hela dagen pratade jag med storebror (2,5 år) om hur MYSIGT det skulle bli att bo tillsammans, vi hjälptes åt att möblera om, måla lillebrors och storebrors namn på väggen och fixade och fejade hela dagen. Jag sa flera gånger, liksom i förbigående, att "det är viktigt bara att inte väcka varandra..".
Klockan fem på morgonen vaknar så lillebror sin vana trogen och tjuter i högan sky! Jag går som på nålar efter upplysningsramsan. Tjutet stiger och dalar några gånger, och det tar sina duktiga 10 minuter innan han somnar om. Inte ett pip från storebror! "Han måste verkligen sova tungt" tänker jag.
Nästa morgon vid väckningen säger storebror: "Mamma, Fabbe vaka ätte-tidigt!!! Ek och ek och ek!!! (skrek och skrek och skrek

) . Ingen faja mamma. Somna sen, natti såsott! (Nattinatti, sov så gott)!
