Det jag funderar på är hur jag skall bemöta min mellankille, min 6-åring som har hamnat i nån form av bebisprat, och speciellt prat om att "tutta", som han säger: när han var mindre så tyckte han mycket om att sitta i mitt knä med handen strax nedanför halsen, det var hans sätt att mysa, och det har följt med till och från. Han kommer även till min säng på nätterna och på morgonsidan tycker han om att ha handen ovanför mitt bröst. Detta att han kommer till mig på nätterna(det gör hans syster också) har jag inget problem med då jag inte ens märker det.
Det som är jobbigt nu tycker jag är att han bebispratar med hela familjen på ett sätt som är oerhört jobbigt att lyssna på, tex när han och hans syster leker så kallar han henne för tutten och hon säger sluta men han slutar inte, och hon skriker SLUTA och han fortsätter. Ofta så resulterar det i att syster slår till eller knuffar till storebror som ibland knuffar tillbaka och ibland fortsätter med sitt tuttenprat.. Jag har försökt att "påtvinga" kramen som en försoning, men 6-åringen fortsätter oftast att prata bebisspråk och slingra sig och då blir lillasyster jätte-arg, så nu skriker hon -Jag vill inte kramas med honom!!!!!!!! Jag tycker verkligen att jag försökt att inte lägga skuld på honom utan sett båda två "som en syskonteam", men det är ju 6-åringen som drar igång detta hela tiden. Idag på morgonen så har dom spelat hockeyspel tillsammans, och spelat "Björnbröder" tillsammans på datorn, och under båda aktiviteterna så är det 6-åringen som med att kalla sin syster för tutten, lyckats reta gallfeber på henne, som fått utbrott. Frågor:
-Hur tacklar jag detta tuttenprat? Hur gör jag när han kallar sin syster för tutten?
- Den försonande kramen fungerar inte eftersom 6-åringen "tramsar bort" den och 4-åringen blir arg, hur gör jag?
-Det är också mycket skvaller: -Mamma vet du vad han gjorde? Hur gör ni andra med sånt?
Hoppas på några svar, känner mig i febern tom i huvudet