Fosterbarn

[Gäst]

Inte ska du behöva fösrvara ditt beslut att ta hand om fosterbarn.
Det är starkt och modigt, och ett jättejobb.
(Men håller som sagt med om alla kloka ord, om syskon, och den förlorade tillhörigheten) Och skulle gärna ta en diskussion om varför det alltid ska vara barnen som förvisas ur sitt hem och sin tillhörighet, och inte den som gör fel

Några tips från mig
Räkna med en turbulent första tid. För er alla, och för barnet. Ingenting kanske kommer att fungera. Och ni kommer kanske att undra vad ni gett er in på.
Härda ut. Var stabila och tålmodiga.

Om barnet ska introduceras i ny skola, eller andra sociala sammanhang. Utlämna inte mer information än nödvändigt. Viktigt att barnet inte behöver känna sig, eller blir behandlad annorlunda, eller som ett problembarn.

Prata aldrig illa om barnets föräldrar. Det enda som man uppnår med det är möjligen att barnet börjar hysa agg gentemot er.

Främja kontakt med familjen, inledningsvis brukar sociala rekomendera att man kommer bort från de destruktiva miljön, men så fort den värsta perioden är förbi, så hindra ingen kontakt.
Det slår även det tillbaka på er.

Vid eventuell kontakt med hemmet, och barnet blir oroligt, stressat och ledset, så prata gärna en stund med barnet, fotfarande inte nedlåtande om familjen dock.
Ett exempel är: Om mamman tagit droger, och gjort något, sagt något, så prata gärna beklämmande om vad knarket ställer till med.
Hur hemskt det är med knark, och hur snäll mamma skulle vara om det inte vore för knarket. Skyll liksom problemet, på det som faktiskt är problemet.
Om man skyller på mamman/pappans personliga egenskaper, är det som att fördömma lite av barnet själv.

Bli inte fullständigt chockad om barnet saknar en del grundläggande grundkunskaper. Kanske måste man lära barnet barnet en massa saker, som dina barn, kunde för flera år sedan.

Locka till skratt, ha ett tillgängligt centrum som är orubbligt, och så en massa social delaktighet, i sann barnaboksanda.

Jag låter som en riktig besservisser, med alla dessa råd, jag har inte haft fosterbarn själv, men besitter lite kunskap i alla fall,
personlig sådan 8) men vill helst inte utlämna mer än så här.

Kram

[Värmlandstösen]

Tack för dina kloka råd som jag verkligen också skriver under på. Jag funderar faktiskt på om jag ska säga att hon är fosterbarn eller inte när hon börjar skolan. Jag vet ju att en del då direkt sätter en stämpel på henne. Som att här kommer ett barn vi kommer få problem med och därmed blir hon behandlad på ett annat sätt. Och därefter kanske de riktiga problemen börjar!!!
Sen det här med hennes föräldrar, det kommer att bli knepigt att förklara varför hon inte kan bo hos dem. Jag vet inte vad jag ska svara faktiskt utan att det låter negativt om dem. Hon förstår ju varför också på ett sätt, hon förstår i alla fall att de är olämpliga men samtidigt är hon så stor att hon alltid försvarar dem. Att hon på sätt och vis tagit på sig en föräldraroll istället för föräldrarna.
Ja, jobbigt och svårt kommer det nog att bli men samtidigt något vi ser fram emot. Men all denna väntan är jobbig både för oss och för henne. Hon lever ju på sätt och vis i ett ingemansland nu. Hon vet att hon ska bort från barnhemmet men inte när. Det är jävligt illa faktiskt tycker jag och gör mig riktigt arg.

[ulrikaj]

Hej värmlandstösen.
jag har helt missat ditt inlägg Jag menade absolut inte att vara negativ om dig och din familj då jag tycker att ni gör en fantastiskt insats.Det optimala är att syskon får vara tillsammans och går det inte så är det väll så men jag menade inte att vara negativ i det ni gör-tvärtom!!!
Det jag tyckte var så tragiskt var just den här familjen jag skrev om att det var/är så tragiskt att ett barn ska komma imellan en skilsmässa och kanske få sin uppväxt ja kanske sitt liv förstört pga att två vuxna inte kan dra jämnt.

/ulrika

[Värmlandstösen]

[miar70]

Hej Värmlandstösen

Har tänkt på er och på hur det går...
Har flickan kommit till er ännu

Jag hoppas allt är fint!

Kram Mia

[Värmlandstösen]

Hej Mia!
Jo, nu har hon äntligen kommit. Hon kom i helgen till oss. Så hon har ännu inte bott en hel vecka hos oss. Hon har inte landat hos oss ännu och hon funderar mycket på var de andra bor. Hon är orolig för att hon inte ska få veta var de andra bor. Ett syskon träffar hon ju så gott som varje dag eftersom det bor i huset mittemot. Men de andra bor fortfarande kvar på barnhemmet men kommer troligtvis snart få flytta till sin familj. De två som är kvar kommer troligtvis att hamna i samma familj. Och bara några mil från oss så där kommer det kunna bli ett ganska kontinuerligt umgänge. Hon frågar aldrig efter sina föräldrar utan det är sina syskon hon längtar efter. Hon är efter i mycket. Min fyraåring kan mycket mer än henne i vissa avseenden. Hon har missat mycket om man säger så. Jag bävar för när hon ska börja skolan till hösten och hon berättar att hon aldrig sett jultomten, att hon inte vet vad en mormor/farmor/kusiner är. Hon står så ensam i världen den här lilla tjejen. Det finns liksom inga släktingar eller någonting som hon har. Hon har bara oss nu. Det är lite läskigt att tänka på. Jag menar, skulle det hända mig och min sambo något så finns det ju ett helt nätverk som kan sluta upp och ta hand om våra barn men här finns det ingen. Verkligen ingen alltså!! Det är helt obegripligt hur det kan bli så. Och när det kommer kort eller brev till mina barn eller telefonsamtal från kusiner så får jag dåligt samvete för att det inte är någon som hör av sig till henne.
Sist gång hon var här för ett år sen, då bodde hon fortfarande hos sina föräldrar, så var hon så kall som is och man fick inte röra henne. Nu har hon mjuknat lite. Man kan få ta sig en snabb kram och lägga handen på henne utan att hon rycker till och det är tack vare barnhemmets förtjänst faktiskt. Det kändes bra att hon inte kom direkt från föräldrarna till oss för då hade vi fått det jobbigare. De har jobbat mycket med dem på barnhemmet hon bodde på. Hon har fått mer normalt beteende om man säger så. Empati saknas däremot helt. Går det att lära in eller får man det av födseln? Det funderar jag en del på? Föds alla med empati och det trillar bort på vägen eller är det så att vissa inte föds empatiska? Man kan ju lära in ett visst positivt beteende men har man det inte med sig från grunden så blir det ju aldrig äkta?? Eller vad tror du? Hoppas på dina kloka råd och svar.

[miar70]

Hej

Oj, så omtumlande för er alla, med en ny familjemedlem som är sex år!
Det här med empati, pratade vi om när vi var hos AW på kurarkurs i somras, och om jag inte minns alldeles fel så berättade någon (jag TROR det var TorsMamma) om empati och något som heter spegelneuroner som man har i hjärnan. Empati är något man lär sig genom att lära av sin omgivning (man speglar av), och det här utvecklar man fram till 8-9 års ålder, sen kan det bli svårt att lära in detta.
Jag ska hojta på TorsMamma och höra om hon kan berätta mer för dig om det här, eller om hon vet var man kan hitta info!
Jag tittar ofta på drPhil på tv, och han hade ett program för ett tag sen om den tioårig tjej som saknade empati, och enligt honom kan man lära barn genom att få barnet att visa genom lek hur man är empatisk.
Det handlar mycket om (enl honom) att leka med t ex dockor, bädda ner, pyssla om, och vara med men inte leda leken, utan styra lite försiktigt sådär.
Fråga vad man ska göra när dockan är ledsen och gråter osv...
Har man husdjur är det också ett bra sätt att lära sig empati, att borsta, mata, klappa...
Så empati får vi inte med oss imodersmjölken, utan den lär vi oss genom att studera och vara med andra, och här har det nog brustit stort för tösen .


En liten fundering: kan ni inte ha ett litet kalas för tjejen, och bjuda in närmsta släkten, era bästa vänner, göra tårta och ha en välkomstfest för henne? Jag vet inte, kanske blir det lite mycket för henne, det där känner du nog bäst!

Varma kramar och lycka till med ert nya liv, jag fäljer den här tråden med stort intresse! Och nu ska jag hojta på lite mer hjälp om det här med empati!

[miar70]

Nu har jag pm:at TorsMamma och fått svar (TACK!) och hon skickade mig en länk, så nu ger jag dig den.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... elneuroner

Kram

[Värmlandstösen]

Hej Mia och tack för tipset till länken. Jag läste och blev lite klokare. Ska leta lite mer info på biblioteket eller på Google. Det där med dockor var ju ett bra tips. Hon leker mycket med dockor. Förr, innan hon flyttat från sina päron lekte hon emellertid alltid att dockorna slogs ( väldigt våldsamt) . Det gör hon inte längre, ( ytterligare ett friskhetstecken). Men hon har långt kvar. Hon slåss inte för det är hon för väluppfostrad för nu men hon har inte heller den andra biten, den varma omtänksamma. Hon blir aldrig riktigt arg, riktigt ledsen eller riktigt glad. Hon har inte det stora spektra av känslor som mina barn har. Hon kallar mig mamma ibland och det tycker min 4-åring är konstigt och då förklarar jag att hon visst får kalla mig mamma om hon vill. ( Det är bara ett namn trots allt) Men säger sen att hon har två mammor. Mamma L och Mamma E. Vi tittade på skärgårdsdoktorn i helgen och då var det om adoption där och det hade hon mycket funderingar på. Hon frågade om jag hade köpt henne bl.a. Sen frågade hon om hon hade legat i sin mammas mage o.s.v. som om hon inte vet var hon kommer ifrån och vart hon hör hemma. Det känns som hon hänger i luften och inte vet vart hon hör och det skulle inte jag göra heller i hennes situation. Och världen är i kaos för henne. Hon ställer frågor som när jag ska flytta eller när granntjejen ska flytta o.s.v. Alla kan försvinna när som helst för henne. Inget är beständigt. All hennes energi går åt till att försöka orientera sig i tillvaron och förvissa sig om att nästa dag förhoppningsvis ska bli den andra lik och att ingen har flyttat då!!??
Det är svårt att växa och utvecklas under sådana omständigheter när man får lägga så mycket energi på saker som är helt självklara för mina egna barn.
Jag märker också att hon just nu har lite autistiska drag ( fast hon är ju inte autistisk) . Hon behöver veta hela tiden vad som ska hända. Så det får jag säga ofta att nu ska vi göra det och det och sen händer det o.s.v. Och upprepa det många gånger under dagen. T.e.x att idag ska vi vara hemma på förmiddagen och efter lunchen ska vi åka in till stan och handla och sen ska vi åka hem och laga mat o.s.v. Men hon sover gott om natten i alla fall och det är aldrig något gnyande eller så vid läggningen. Hon har ringt och pratat med sina syskon varje dag sen hon flyttade hit. Och även med personalen på barnhemmet. Hoppas snart att syskonen kommer på plats så att de kan träffas snart.
Många kramar och tack för tipset.

[inger]

Det finns en mästerlig novell av Tove Jansson. Den heter det osynliga barnet och ingår i en av hennes novellsamlingar.
Bibliotekarier vet säkert vilken novellsamling.
Jag tänker på den novellen hela tiden när jag läser om flickan.

[Värmlandstösen]

Hej Inger
Tack för boktipset. Ska gå till biblan nån dag och låna den om de har den. Just nu läser jag en bra bok av Kathy Harrison som heter De Bortglömda barnen. Hon som skrivit boken har varit fostermamma i 13 år och haft hand om massor av ungar. I USA väntar man verkligen för länge innan barnen blir omhändertagna så det är ohyggliga saker som barnen varit med om. Hon är mycket ärlig i sin berättelse och beskriver sin familj och sitt arbete och den amerikanska socialvården med kritiska ögon. Mycket läsvärd.
Nu en fråga: Vad svarar man när hon frågar varför hon inte kan bo hos sina föräldrar utan att lägga skuld på barnen ( "Mamma orkade inte", ( jaha var vi så jobbiga, tänker hon kanske då)) eller lägga skuld på mamman ( Mamma vet inte hur man tar hand om barn, mamma har vissa problem ( är min mamma dålig, kanske hon tänker då)). I Kathy Harris bok skriver hon att hon fortfarande inte vet hur man ska svara på den frågan. Barnen vill kanske att man ska säga vems fel det är att det blivit som det blivit, de är mer konkreta. Och hur förklarar man vad som gått snett utan att lägga skulden på någon. Jag har faktiskt funderat på att säga att mamma inte orkade för att pappa inte hjälpte till. Det är delvis sant. Pappan tycker hon inte om ändå, han är en jävla idiot som aldrig skulle varit i närheten av barn. Mamman har ändå försökt med sina mått mätt men det har ju inte på långa vägar räckt. När hon berättar något om sina hemförhållanden får hon genast ångest att hon berättat för mycket och tittar oroligt på mig. Och så frågar hon lite försiktigt om man får göra så eller om mamma var elak när hon gjorde så. Nej, hon var inte elak hon var bara trött tror jag, svarar jag oftast. Men det här är ju skitsvårt. Jag måste ju samtidigt säga att det är inte okej att göra si eller så med barn och samtidigt ge en förklaring till varför det blev så. Varför vet inte mamma hur man ska göra? Jag har funderat på att säga att hon aldrig har haft någon som har lärt henne hur man tar hand om barn ( mamman är själv ett offer som flyttat runt mellan olika fosterhem medan hennes mamma drogade ihjäl sig). Jag har ju haft min mamma som lärt mig men det har ju inte hennes mamma haft. Tjejen frågar mycket om bebisar nu också, om man väljer själv att skaffa barn, om det är jobbigt att ha barn om det gör ont att föda barn och så vidare. Hon har ju aldrig fått vara bebis och faller tillbaka mycket och ska ha hjälp med saker som hon egentligen klarar. Ibland behandlar jag henne som en bebis, hjälper henne att ta på sig och bär henne i säng o.s.v. Hon gillar det, att bli ompysslad helt enkelt. Det här med bebisfunderandet tror jag hör samman med att hon inte vet vart hon hör. Har hon varit bebis hos mamma, hennes minnesbilder bakåt är en enda röra just nu. Har mamma valt henne, vill mamma ha barn, är hon mammas eller är hon min?? Fy fan, vilken tillvaro hon har.
En annan sak, vi har varit på semester en vecka nu och inte varit hemma. Vi ville åka iväg och göra lite roliga saker, åka slalom o.s.v för att tighta ihop familjen och att min sambo som ju jobbar en del skulle få lite tid med henne också. Det var väldigt oroligt innan vi åkte kan jag säga. Flickan har aldrig varit på semester, visste inte vad det var och fast jag förklarade vad det var och visade kort på huset vi skulle bo i blev det väldigt jobbigt för henne. När vi packade väskor här o.s.v trodde hon nog att hon skulle flytta eller att vi skulle dumpa henne på nåt skumt ställe. Likadant när vi var på plats i stugan och vi skulle göra små utflykter i skogen, gå till nåt nytt ställe, till en sjö eller till ett högt berg, så blir hon väldigt orolig för att hon inte vet vad som ska hända. Men sen när hon märkt vad semester var ville hon inte åka hem. Saker som mina barn ser fram emot blir hon orolig för. Mina barn förlitar sig ju på att jag vet vad jag gör, att jag finns och styr upp det hela, men det gör ju inte hon. Därför blir hon så orolig.
Hur som helst, glad påsk på er allihop. Ska snart skicka ut barnen i det här fina vädret , soligt och -4 grader.

[miar70]

Hej

Nu en fråga: Vad svarar man när hon frågar varför hon inte kan bo hos sina föräldrar utan att lägga skuld på barnen

Kan du inte säga att mamman är sjuk?
För sjuk kan man ju vara i själen också, och sjukdom är något man inte kan lasta någon för!

Vad säger mamman själv är orsaken? Kan du prata med henne, så att ni säger samma sak?
Och säg också att hennes mamma verkligen ville ha sina barn, och att hon var väldigt glad över att få dem alla, men att hon nu inte kan ta hand om dem själv för att hon blivit sjuk, så att hon känner att hon varit älskad av sin mor - även om du vet att det kanske inte är sant, så tror jag det är viktigt för ett barn att höra att man varit efterlängtad och älskad!

Jag önskar er allt gott, och kanske är det bästa att hålla centrum stilla för henne nu ett tag, så att hon får chansen att låta sina små rötter växa hos er Bara det är ett äventyr för henne!

Många kramar Mia

[Värmlandstösen]

Hej Mia
Nja, det där med sjukdom vet jag inte om det är så bra. Hon är ju inte det och om tjejen säger det till sin mamma att jag säger att hon är sjuk då skulle verkligen helvetet braka lös här. Mamman går inte att prata med, barnen är ju tvångsomhändertagna ( mot mammans vilja alltså) och hon är rätt labil. Jag kommer nog aldrig kunna prata med henne tyvärr. Den kontakten får gå via soc. Mamman tar varje chans att pressa barnen om vad de har sagt om tillvaron hemma hos henne, lägger skulden på barnen för att det har blivit så här, pratar skit om alla som barnen har knutit an till. Hon lägger också all skuld på soc och på alla andra utom henne själv. Hon har hotat oss o.s.v. Det är en tonåring ( fast hon är bra mycket äldre än mig) som har skaffat för många barn. Hon har själv en mycket tragisk bakgrund och man kan förstå varför det har blivit så här. Hon är själv ett offer om man säger så. Hon kommer aldrig bli äldre än 15 tror jag. Det fattas rätt mycket där.
Nu till en annan fråga som inte rör just fosterföräldraskapet. Ibland känner jag att det skulle varit lättare att ta hand om ett barn som var i en ålder som man gått igenom själv med sina egna barn men nu blev det som det blev. Men hur som helst: Hon håller på och byter kläder jämt och inget jag tar fram duger. Som när vi skulle på kalas hade jag köpt en jättefin klänning som jag tyckte men den ville hon absolut inte ha. Det är ett evigt dividerande om kläder tycker jag. Är hon stor nog att välja själv nu eller ska jag stå på mig att hon får ta det som jag tycker i alla fall när vi ska på kalas? Jag har kompisar som har barn som började bråka om kläder redan när de var fyra men det har min lille 4 åring aldrig brytt sig om. Har du något tips? Kan inte minnas att jag själv var särskilt klädintresserad i den åldern. Ärligt talat har jag aldrig varit det. Vi 70-talister med hemma mammor hade det inte så fett heller så vi fick ju ärva allt och jag ärvde mycket av min bror då
Ha det så bra, [/url][/list][/quote]

[Ewa]

Det är ett evigt dividerande om kläder tycker jag. Är hon stor nog att välja själv nu eller ska jag stå på mig att hon får ta det som jag tycker i alla fall när vi ska på kalas? Jag har kompisar som har barn som började bråka om kläder redan när de var fyra men det har min lille 4 åring aldrig brytt sig om. Har du något tips? Kan inte minnas att jag själv var särskilt klädintresserad i den åldern. Ärligt talat har jag aldrig varit det. Vi 70-talister med hemma mammor hade det inte så fett heller så vi fick ju ärva allt och jag ärvde mycket av min bror då

Ja, jag är född -67 och hade mamma hemma också. Knapert, precis som du. Men inte hindrade det mig från att byta kläder 5-6 gånger om dagen, enligt utsago . Från ca 2 års ålder. Mamma tyckte lika väl jag kunde få hållas, tror jag. Jag har inte märkt något sådant här hemma heller, jag plockar fram kläder kvällen innan, så det är liksom aldrig på tapeten att diskutera vad man ska ha på sig på morgonen. Men någon gång kan killen säga att han vill vara kalasfin och undrar om han får ha sin fina skjorta på sig. Och det får han då.

Med en så här pass stor tjej tycker jag kanske att hon kan få göra klädvalet själv. Hon behöver säkert så smått få eget ansvar över vissa delar av vardagen - kan tänka att hon inte fått så mycket av den varan tidigare. Och det gör ju att man växer. Så varför inte låta klädvalet vara ETT sådant steg. Tänker jag, som heller inte har så stora barn själv ännu.

Kram Ewa

[miar70]

Hej!


Jag håller med Ewa, låt henne själv få bestämma kläder!

Jag har en femåring som inte kunde bry sig mindre, hon skulle klä på sig en sopsäck om jag la fram det på morgonen, men en av hennes storasyrror var som din 6-åring; det var klädbyten flera gånger om dan!(man får välja sina strider !)

Förlklara bara för henne att hon själv får hålla ordning på kläderna, att man lägger tillbaka det man inte ska ha osv!
Kanske kan ni lägga undan såna kläder som är lite "finare" så att hon inte frestas att använda dem?!

Visst har du barnaboken? Tror du har stort stöd i den nu, när du ska gå igenom sexårsåldern för första gången...

Och det här med vad du ska säga till flickan om att hennes mamma inte kan ta hand om henne... :-k kanske är det bästa att säga det, att mamman inte KAN ta hand om sina barn just nu! Det kanske räcker? Jättesvårt...