I julas hade jag jordens värsta pms. Så illa så jag ville införskaffa motorsåg och avverka lite skog bakom huset.Flera dagar innan beräknad mens insåg jag dock att det fanns en annan möjlighet också och på CB-digitals display stod det "Gravid".
Makens reaktion var obetalbar. Först tystnad. Sen mumlade han att vi inte borde berätta för nån ännu för man visste ju inte... Sen satte han sig vid datorn för att kolla på större bil och resten av kvällen gick han runt och var tokstolt över att ha gjort frun gravid utan hjälp på traven.
Vi har aldrig lyckats helt på egen hand utan endast med hjälp av äggledarspolning innan. Tre ggr av tre vilket resulterat i Leia, ett tidigt missfall och månaden efter det lilla Lucine.
Har redan fått höra många gånger att: "det kommer när man minst anar det" blabla men det tror jag inte ett dugg på. Har både hoppats och inte hoppats och aldrig sett nån skillnad. Tycker att makens teori är mer intressant -att jag denna gång inte använt spiral innan.
Jag vet att det finns forumister som har tätare mellan sina barn än vad vi får men vi ligger inte långt efter... Det borde bli nästan exakt 13 månader mellan Lussi och den nya bebisen.
Och vad kan vi tänkas bjuda på för dramatik denna gång 
Varken benbrott, rullstol, Värnamosnurr eller nån nedrans livmoderinflammation hoppas jag. Fast det vore inte vi om det enbart blev stiltje...
På inskrivningen förra veckan hade jag för högt blodsocker och på glukosbelastningen dagen därpå gav det utslag för graviditetsdiabetes. Jag måste säga att av alla graviditetskrämpor man kan få är det nog den sista jag trodde skulle drabba just mig. Är "bara" i riskzonen gällande ålder eftersom jag fyllt 35.
Vi är glada, lyckliga, omtumlade och en anings oroliga. Men mest glada. Jätteglada
Så kära vänner, följer ni med på en resa till
Kram från Nancy
Jag menar, seriöst, vem av mina vänner vet INTE att Päivi är kvar på 1900 - talet och knappt använder sin mobil..? 
