Hej alla!
Vad skönt livet är ibland! Stuldagar följs av flera dagar fullproppade av harmoni. Så måste man göra avsteg (eller råkar göra det eftersom bussen var så himla varm och det bara inte gick att hålla sig vaken där i vagnen, fast det var eeeevigheter tills man skulle sova) och får en halvjobbig dag, men så följs den av en dag då allt bara funkar. Ny knasdag med för lite sömn (men en timme i vagnen är inte fy skam ändå) och nästa dag är man åter på banan.
Jösses. Snacka om att vi njuter, både sonen och jag! Idag har vi fnissat, busat och skrattat. Och somnat på några ynka minuter. Mest han.
Vi gillar nya schemat! Dessutom känns det som att man kan tänja lite på gränserna, eftersom man bara har en lur att tänka på. Om man lägger lite sent, so be it. Sov lite längre då! Inte riktigt hur som helst, men lite mer flexibel kan man vara. Känns skönt! Och vad lång eftermiddagen blir!
Waldemar pratar konstant. Inga ord, men jösses, vilka monologer! Och dialoger med, för den delen. Han kommer med långa utläggningar, följt av en fråga eller kanske ett konstaterande. Han låter så vansinnigt rolig när han höjer tonfallet på slutet, ungefär som: eller hur, mamma? Jag pratar med och vi kan hålla på i evigheter. Rösten är spännande! Ojojoj.
Och går gör han också, lite varje dag. Han verkligen tränar! Förr tog han tag i bordet och så gick han. Nu gör han tvärtom. Går först och tar sedan tag i bordet för säkerhets skull. Han är ingen säker kille på två ben ännu, men till jul tvekar han nog inte alls. Fyra fem steg blir det, målmedvetna långsamma och hyfsat stadiga. Vi klappar i händerna.
Är också stolt över pappa H. Vi pratade lite om framtiden, om eventuella flyttar, men vi är helt överrens om att vi lugnt kommer att bo kvar. Ja, vi har det trångt på 54 km och två rum och kök, men vaddå? Förr bodde man många på liten yta! Och kommer det syskon skall den lille parveln ändå bo i barnvagnen till en början - då funkar vardagsrummet hur bra som helst! Och krisar det får vi plats med en säng till i sovrummet. Vi snackar prioriteringar, helt enkelt. Vi trivs så bra här, bor billigt och kan lägga undan en slant för framtiden. Det kändes så skönt att vi båda var på samma spår! Visst vill man bo i hus och öppna dörren och släppa ut barn hur som helst, men vi bor bra och trivs som bara den. Det skall man inte blunda för.
Inte heller skall man blunda för det faktum att jag är så trött att jag knappt vet vad jag skriver. Så godnatt, kära vänner!
) Helt sjukt när man tänker efter. Men det är ju bra att man vet lite om hur man själv fungerar så att man kan vara uppmärksam på hur man agerar. Theo är ju inget projekt, ingen tävling utan en egen liten person som måste få gå sina egna vägar. Jag brukar resonera som så att om han sover är det inte min fötjänst (jag sover ju inte åt honom) och om han inte sover är det heller inte mitt "fel" (jag har gett honom förutsättningarna). Skulle jag dock inte ge honom förutsättningarna att sova bra är det mitt "fel". Blev kanske lite rörigt men jag hoppas ni förstår 
( 
Första veckan jag jobbade var jättejobbig för min egen del. Jag saknade ungarna så fruktansvärt!! Men jag vet ju att de har det alldeles utmärkt bra hemma med pappa 
{|= Nu är de jul igen 
