Hej och tack för alla råd!
Jag hör vad ni säger och håller med er och min sambo... men tvivlar ändå.
Jag har nyss läst kapitlet om fostran och syskon i BB och insett det fatala misstaget som vi gjorde, dvs att dela på syskonen när den lille var alldeles ny. Tack och lov mår stora killen bra igen och deras relation tog inte skada av vår dumhet

.
Jag tycker det är en underbar tanke att syskon skall vara tillsammans. Vi som föräldrar kan åka bort eftersom vi har saker som bara vi gör eftersom vi är vuxna. Men då är det BARNEN, båda två, som inte får följa med, inte bara ett av dem. Skillnaden vuxen-barn blir då tydlig (vilket den ska vara tycker jag).
Men det skall inte vara skillnad på syskonen. Eller????? Gör jag ett
major tankefel här?
Den yngste ammar ju fortfarande och kan inte skiljas från iaf mamma. Den store däremot, har kompisar och släktskap och andra relationer. Det
är ju skillnad på dem, alltså i ålder, och därmed också i vad de kan göra. Är det i själva verket rätt ut sagt korkat att inte se till var och ens förmåga för att istället dra båda över en kam?!?
Jag låter tanken skena här och gör kanske en höna av en fjäder, men kom gärna med funderingar och kommentarer, för jag behöver denna diskussionen

.
Hur som helst är moster uppbokad till helgen nu i och med att vi först lämnade återbud

, så saken som sådan är inte mycket att göra åt. Men för framtida tillfällen skulle jag gärna vilja få reda i huvudet på hur jag är schystast mot båda mina barn.
Kram
Dorran.

Jag har tre barn. De är åtta respektive sex år, den yngste är född i maj 2013.