Vår äldsta har inte vaknat en enda natt sedan hon var 2 månader och kurades (förutom när hon har varit sjuk förstås men knappt då heller). En riktig SS mao. I maj försvann nattblöjan och vi har inte haft en enda olycka.
För två veckor sedan börjad hon gå upp på natten och kissa men gick snabbt och lade sig igen. Sen eskalderade det och hon var uppe 3 gånger per natt samt vaknade tidigt och ville vara vaken. Inga problem - vi ledde hela tiden tillbaka henne, "klockan 7 går vi upp", ramsa och sedan ut.
Det tog tröga föräldrar ett samtal från dagis att förstå läget "det känns inte som X är okej - hon springer på toa hela tiden". Hon hade fått urinvägsinfektion
Till saken: Hon har nu ätit pencilin i 6 dagar men går fortfarande upp på natten dock utan att kissa! Det har mao blivit en grej. Hon som aldrig gått upp tidigare. Jag undrar hur vi bäst löser/bemöter detta. Jag vill ju helst att hon sover hela natten eftersom vi också vaknar när hon går upp. Märker också att hon är trött på dagarna....
Tacksam för hjälp!
Tycker inte du ska dra för stora växlar på det här. Fortsätt med påminnelseramsa, prata inte en massa (eller alls) och framför allt, utgå från att hon VILL sova, inte bara behöver (och inte bara ni). Det är en förmån att få sova på nätterna 
Och PÅ NATTEN HÄNDER INGENTING, är budskapet som ska förmedlas i handling.
Dagen efter får vi ett samtal från vår doktor som frågar hur det är och vi berättar att det är lika som förut. Han säger då att han ringer tillbaka för att han misstänker att den första medicinen var för svag. Så nu är vi inne på vår andra kur. Så vi har tänt lampan på toaletten på svagaste ljusstyrkan så hon kan gå upp och sköta sig själv på natten. Stackars barn tror ju faktiskt att hon SKA kissa på sig konstant. 
