Hej! Igen
Voj, voj.
Ja, så var jag då redo att börja denna afton.
I torsdag så satte vi ihop spjälsängen i lekrummet, och han tyckte den var så fin

! På kvällen ville han sova där och jag tänkte, varför inte?, och vi mörklade rumet. Jag testade en liten rövare. Jag skrattade honnom i säng (genom att jaga honom, han älskar det), la på täcke, klappade om honom och pussisar och så. Sen sa jag god natt och ramsade mig ut ur rummet. Först blev han tyst en sekund och undrade nog vad jag gjorde, bara gick så där, eller? Sen stod han upp och började ropa: Mamma du ska jaga dej! (Betyder mej) Jag vill INTE sova! Garaget, jag vill leka med garaget! Jag överröstade honom med ramsan, och till min förvåning stillade han sig 8-[ efter någon minut. Strax la han sig ner och småpratade lite, jag lullade förbi utanför och sa bekräftelseramsa. Efter 45 minuter sov han.
Oj, tänkte jag, sover han VERKLIGEN? Sen sov han hela natten, vilket han brukar göra sedan en tid tillbaka.
Och nu har han varit två nätter hos mormor och morfar, och kom hem tidigare idag. Jag var inställd på att köra på riktigt idag. I torsdags var ju det enda jag gjorde att säga gonatt snabbare och lämna rummet.
Ja, och så skulle jag solfjädra honom.
Där sprack planen 
. Han skriker högt, SLÄPP MIG, jag ska ligga stilla själv, (vilket jag vet att han inte kommer att göra). Vid tillfällen då han varit som en elvisp i sängen bredvid mig har jag hållit honom stadigt i min famn (inte stenhårt så att han inte kan röra sig, men bestämt), och han gillar inte det

. På så vis har jag "lyckats" få honom att, efter några omgångar, bli stilla för han vill ligga stilla själv. Kanske var det därför som han direkt protesterade mot solfjädringen. Jag känner att jag hellre skjuter på SHN någon dag och rådfrågar er här.
Eller så duger det kanske så som det blev idag ändå?
Jag känner att när han så tydligt deklarerar med ord, tonfall och kropp, att han inte vill bli fasthållen, så blir det som ett övergrepp att göra det. Jag minns själv hur det var när jag blev fasthållen av någon vuxen som tyckte det var ett kul sätt att "leka" på, hålla fast ett svagt, underlägset barn. Aaaah! Aarg!
I alla fall så gjorde jag saken kort i kväll, ramsade mig ut och ramsade mig bort. Han ropade på pappa, som jobbar, på mig, om att hålla handen. Då ramsade jag igen, för gud vad jag ville gå in och hålla honom i handen

! Strax var han lugnare och började fråga Vad gör du mamma? Jag vill ha jordgubbar

, sen kom snickarboa på tal, och han sjöng lille katt, jag vill leka med kossorna, jag älskar dig mamma (och det har han inte sagt förut, ja, gissa om jag blev svag och ville springa in och pussa honom och dansa en svängom!

), jag vill inte sova nu!
När han började komma igång rejält, ramsade jag bestämt, men skulle jag låtit bli? Ja, så har han ropat mamma ibland och gråtit, då har jag ramsat lugnande, och det har funkat ibland direkt, ibland efter 6-8 ramsor, och så har jag bekräftat på det. När jag gått förbi utanför rummet har jag sagt en bekräftelseramsa också.
Nu har det gått snart två timmar, och han ligger i sängen och pillar på spjälorna. Han är tyst och somnar nog snart.
Ja men,
,vad ska jag göra tycker ni?
Solfjädring känns helt klart helt FEL. Och grejen är att han ju varit lugn, nöjd och glad mesta tiden. Men jag tänker :två timmar, då fattas det sömn i morgon

. Men ni som är erfarna säger kanske att det är så i början, och att han snart lär sig att somna på kortare tid. Jag uppfattar honom som trygg (inte frågande), så kanske ska det ge sig??? Han kanske inte har kommit på att det är tråkigt att vara trött men ändå vaken, själv, i ett mörkt rum och att man lika gott kan sova.
Oh, jag hoppas någon orkat läsa allt detta, och har nogot att säga. Nu har jag fått skriva av mig lite i alla fall.
Linnea