Livet efter kuren - en uppmuntran!
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Det känns som en evighet sedan vi kurade Felix. Ändå så är det bara några månader sedan...
Vi var så slut både fysisk on psykiskt att om jag inte hade hittat till forumet så vet jag inte vad det hade blivit av oss. Vi trodde att det var helt normalt och väntade bara på att det skulle gå över på något sätt. Varje kväll var man lika optimistisk igen, troende att den här natten så kommer det bli bättre. Första året gick väl an men andra året så tog alla reservkrafterna helt enkelt slut. Det är ju tyvärr så att man tror att det är helt normalt att barnen inte sover dom 2 första åren!!! Man godtar det som ett faktum. Och försöker bara att stå ut. Vilken galenskap. Jag gick i den fällan också, även om jag hade svårt att begripa varför det skulle vara så, lyssnande på dom med erfarenhet(..?). Jag får rysningar när jag tänker på det nu, särskilt på dom små barnen som lider mest. Att de första åren fylls av sömnbrist... Helt otroligt ologiskt, eller hur? Det är ju då man borde kunna sova utan det minsta lilla bekymmer! Tryggt vetande att föräldrarna tar hand om en.
Första gången jag försökte med att kura så var inte viljan stark nog. När jag solfjädrade pojken så kunde jag inte ta gråtet som kom med alla frågorna. Det blev ett halvhjärtat försök som var dömd att misslyckas. Men jag läste på på forumet om andras försök och fick motivationen att växa. De som lyckades skrev att det egentligen var väldigt enkelt bara man var envis och gav inte upp. Jag började tänka på ett nytt försök men ville vara ordentligt förberedd den här gången. Det tog några månader men till slut så tyckte jag att det var dags. Jag sov på dagen så att jag kunde hålla mig vaken första natten. Jag skrev på forumet också den natten. Jag kände mig säker men ändå lite nervös. Vi hade kommit överens att mamman fick sova i ett annat rum så att hon inte skulle kunna blanda sig i vad jag höll på med. Hon sa att hon inte skulle klara av det.
Visst kändes det lite konstigt att tvinga barnet i liggande ställning, särkilt när han var så stor redan. Men bestämt var bestämt. Och det kunde ju inte vara värre än att låta honom vakna så många ggr eller låta bara skrika. För man var ju nära barnet i allafall och hade t om fysisk kontakt med honom. Jag kommer ihåg att jag läste ngt inlägg var föräldrarna backade ur för dom tyckte att det vat som att använda våld mot barnet med solfjädringen... Men det är väl mer våld att låta en skrika i ett par år, inte sant?
Redan den första natten så gick det bättre med sovningen. Jag minns att jag var så paff med att det tog exact 45min med solfjädringen, precis som Anna säger! Jag fick otroligt fint hjälp från forumet under kurningen. En egen instruktör som hjälpte hela vägen igenom. Fantastiskt! Jag kommer inte ihåg längre hur många ggr han vaknade dom första nätterna men det tog inte många nätter när han sov sina 12 timmar i sträck. Vi kunde inte tro att det var sant! Det kändes så ofattbart att vi visste inte riktigt hur man skulle reagera. Det kändes som magi... Dagslurarna gick lika smort. Det var bara att lägga honom i säng och vips så sov han. Bara så där, inga konstigheter alls. Och han var själv jättenöjd också, det kunde man se på honom. Men det var vi med. Och det var så härligt att veta att han sov hela natten utan bekymmer. Äntligen kunde vi också sova... Det tog några månader innan krafterna började komma tillbaks. Men det gjorde dom. Nu njuter vi av barnet på ett helt annat sätt! Både pojken och vi orkar så mycket mer.
Han sover fortfarande sina nätter igenom. Inte 12timmar varje natt men nära på. Ibland vaknar han lite för tidigt men det är inget jag oroar mig över eftersom i vilket fall som helst så sover han hela natten utan att vakna. Men det underliga är att det känns som lyx när det egentligen är något som är helt naturligt...
Den som läser den här tråden och tvekar fortfarande vill jag bara säga att det faktum att ditt barn inte sover hela natten är något som det går att ändra på. Dom flesta föräldrar tror att sitt eget barn är så speciellt att det inte kommer att funka. Jag trodde också att mitt barn var för gammal och ditt o datt och alla möjliga undanflykter. Man kan också bli lite skrämd av all den information man ska läsa men till slut så var det så enkelt att man blev nästan förbannad på sig själv att man inte hade kunnat göra något tidigare. Du som har hittat hit till forumet har halva jobbet gjort redan... Nu är det bara att läsa på och förbereda sig och till bestämma natten som förändrar allt...
Vi var så slut både fysisk on psykiskt att om jag inte hade hittat till forumet så vet jag inte vad det hade blivit av oss. Vi trodde att det var helt normalt och väntade bara på att det skulle gå över på något sätt. Varje kväll var man lika optimistisk igen, troende att den här natten så kommer det bli bättre. Första året gick väl an men andra året så tog alla reservkrafterna helt enkelt slut. Det är ju tyvärr så att man tror att det är helt normalt att barnen inte sover dom 2 första åren!!! Man godtar det som ett faktum. Och försöker bara att stå ut. Vilken galenskap. Jag gick i den fällan också, även om jag hade svårt att begripa varför det skulle vara så, lyssnande på dom med erfarenhet(..?). Jag får rysningar när jag tänker på det nu, särskilt på dom små barnen som lider mest. Att de första åren fylls av sömnbrist... Helt otroligt ologiskt, eller hur? Det är ju då man borde kunna sova utan det minsta lilla bekymmer! Tryggt vetande att föräldrarna tar hand om en.
Första gången jag försökte med att kura så var inte viljan stark nog. När jag solfjädrade pojken så kunde jag inte ta gråtet som kom med alla frågorna. Det blev ett halvhjärtat försök som var dömd att misslyckas. Men jag läste på på forumet om andras försök och fick motivationen att växa. De som lyckades skrev att det egentligen var väldigt enkelt bara man var envis och gav inte upp. Jag började tänka på ett nytt försök men ville vara ordentligt förberedd den här gången. Det tog några månader men till slut så tyckte jag att det var dags. Jag sov på dagen så att jag kunde hålla mig vaken första natten. Jag skrev på forumet också den natten. Jag kände mig säker men ändå lite nervös. Vi hade kommit överens att mamman fick sova i ett annat rum så att hon inte skulle kunna blanda sig i vad jag höll på med. Hon sa att hon inte skulle klara av det.
Visst kändes det lite konstigt att tvinga barnet i liggande ställning, särkilt när han var så stor redan. Men bestämt var bestämt. Och det kunde ju inte vara värre än att låta honom vakna så många ggr eller låta bara skrika. För man var ju nära barnet i allafall och hade t om fysisk kontakt med honom. Jag kommer ihåg att jag läste ngt inlägg var föräldrarna backade ur för dom tyckte att det vat som att använda våld mot barnet med solfjädringen... Men det är väl mer våld att låta en skrika i ett par år, inte sant?
Redan den första natten så gick det bättre med sovningen. Jag minns att jag var så paff med att det tog exact 45min med solfjädringen, precis som Anna säger! Jag fick otroligt fint hjälp från forumet under kurningen. En egen instruktör som hjälpte hela vägen igenom. Fantastiskt! Jag kommer inte ihåg längre hur många ggr han vaknade dom första nätterna men det tog inte många nätter när han sov sina 12 timmar i sträck. Vi kunde inte tro att det var sant! Det kändes så ofattbart att vi visste inte riktigt hur man skulle reagera. Det kändes som magi... Dagslurarna gick lika smort. Det var bara att lägga honom i säng och vips så sov han. Bara så där, inga konstigheter alls. Och han var själv jättenöjd också, det kunde man se på honom. Men det var vi med. Och det var så härligt att veta att han sov hela natten utan bekymmer. Äntligen kunde vi också sova... Det tog några månader innan krafterna började komma tillbaks. Men det gjorde dom. Nu njuter vi av barnet på ett helt annat sätt! Både pojken och vi orkar så mycket mer.
Han sover fortfarande sina nätter igenom. Inte 12timmar varje natt men nära på. Ibland vaknar han lite för tidigt men det är inget jag oroar mig över eftersom i vilket fall som helst så sover han hela natten utan att vakna. Men det underliga är att det känns som lyx när det egentligen är något som är helt naturligt...
Den som läser den här tråden och tvekar fortfarande vill jag bara säga att det faktum att ditt barn inte sover hela natten är något som det går att ändra på. Dom flesta föräldrar tror att sitt eget barn är så speciellt att det inte kommer att funka. Jag trodde också att mitt barn var för gammal och ditt o datt och alla möjliga undanflykter. Man kan också bli lite skrämd av all den information man ska läsa men till slut så var det så enkelt att man blev nästan förbannad på sig själv att man inte hade kunnat göra något tidigare. Du som har hittat hit till forumet har halva jobbet gjort redan... Nu är det bara att läsa på och förbereda sig och till bestämma natten som förändrar allt...
Pappa till bollknasen Felix, född mars 2005. kurad januari 2007
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Tack, Dädi 
Du hjälper många.
Jag är så glad för allas er skull och främst för lilla barnets, förstås.
Det är ju som du säger fullkomligt OLOGISKT att det skulle vara "naturligt" för små barn att ackumulera en våldsam sömnbrist de första åren. VARFÖR, i fridens namn
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
-
Kantarella
Nu ramsar hon själv...
Hej!
Ville bara addera lite mer uppmuntran till alla föräldrar som kör SHN-kuren. Vi kallar vår dotter för "klockradion" eftersom hon vaknar varje morgon prick klockan 7 efter en god natts sömn . Vi har hållit oss till Barnaboken från dag 1 och allt har funkat som en dröm 
.
I går när jag la henne för eftermiddagsluren log hon stort och så hördes en liten melodi från spjälsängen: "Sov, så, sov, så, sov" ungefär
. Hon har helt enkelt börjat ramsa själv! (På dagarna lyder ramsan nämligen "sov så gott en liten stund" och det gick klart att känna igen!!)
Kram på er!
Cecilia och lilla Stella, nu 22 månader.
Ville bara addera lite mer uppmuntran till alla föräldrar som kör SHN-kuren. Vi kallar vår dotter för "klockradion" eftersom hon vaknar varje morgon prick klockan 7 efter en god natts sömn
. Vi har hållit oss till Barnaboken från dag 1 och allt har funkat som en dröm .I går när jag la henne för eftermiddagsluren log hon stort och så hördes en liten melodi från spjälsängen: "Sov, så, sov, så, sov" ungefär
. Hon har helt enkelt börjat ramsa själv! (På dagarna lyder ramsan nämligen "sov så gott en liten stund" och det gick klart att känna igen!!) Kram på er!
Cecilia och lilla Stella, nu 22 månader.
Mamma till Stella , f?dd 20 oktober 2005. Litet "Barnaboksbarn" fr?n f?dseln!
, f?dd 20 oktober 2005. Litet "Barnaboksbarn" fr?n f?dseln!-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Pigg och glad - kexchoklad!
Hej!
Detta skriver jag bara som en uppmuntran till alla er föräldrar, som likt oss i vår familj, inte har fått bukt med ert/era barns sovande.
Vår son är precis två år och tre månader. Jag undrade om detta kunde fungera, och hade minst miljoner farhågor om att det nog inte skulle det.
Men det gick hur bra som helst!!!!
Han tog emot budskapet på bara två nätter. Han sover som en gris både på natten och vid sin sovstund på dagen. Så tuta och kör när ni är förberedda!
Jag skippade buffningen, och hade tänkt solfjädra, men det gick faktiskt inte. Jag körde bara med att ramsa och det fungerade ändå. Vad jag vill säga med det är inte att man ska strunta i att buffa/solfjädra, men att det kan fungera ändå. Som alla erfarna här på sidan säger: barnet vill sova.
När man kämpat så länge, och inte har lyckats med något som man prövat, är det lätt att tro att inte heller detta kan fungera. Fler än jag på denna sidan har haft dessa tvivel. Jag vill bidra till att skingra dessa och utbrista att det fungerar!
Mina frågor, farhågor och stygga vargar, tillsammans med alla goda svar och stöd som jag fått på denna sidan finns under rubriken: Finns hjälp för 2-åring?
Med hjälp av det och genom att läsa boken blev jag redo att köra kuren. Om ni har en liknande situation kan det kanske hjälpa er att läsa, åtminstone svaren som sänts till mig.
Lycka till! Sov Gott!
Hälsningar från Linnea
Detta skriver jag bara som en uppmuntran till alla er föräldrar, som likt oss i vår familj, inte har fått bukt med ert/era barns sovande.
Vår son är precis två år och tre månader. Jag undrade om detta kunde fungera, och hade minst miljoner farhågor om att det nog inte skulle det.
Men det gick hur bra som helst!!!!
Han tog emot budskapet på bara två nätter. Han sover som en gris både på natten och vid sin sovstund på dagen. Så tuta och kör när ni är förberedda!
Jag skippade buffningen, och hade tänkt solfjädra, men det gick faktiskt inte. Jag körde bara med att ramsa och det fungerade ändå. Vad jag vill säga med det är inte att man ska strunta i att buffa/solfjädra, men att det kan fungera ändå. Som alla erfarna här på sidan säger: barnet vill sova.
När man kämpat så länge, och inte har lyckats med något som man prövat, är det lätt att tro att inte heller detta kan fungera. Fler än jag på denna sidan har haft dessa tvivel. Jag vill bidra till att skingra dessa och utbrista att det fungerar!
Mina frågor, farhågor och stygga vargar, tillsammans med alla goda svar och stöd som jag fått på denna sidan finns under rubriken: Finns hjälp för 2-åring?
Med hjälp av det och genom att läsa boken blev jag redo att köra kuren. Om ni har en liknande situation kan det kanske hjälpa er att läsa, åtminstone svaren som sänts till mig.
Lycka till! Sov Gott!
Hälsningar från Linnea
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
-
blivandemamma
- Rådgivare/advisor
- Inlägg: 1573
- Blev medlem: tor 14 dec 2006, 21:03
Tänk, jag är själv ett barnaboksbarn så rent som det kan bli, och fick således barnaboken av min mamma när jag själv blev gravid. Jag har en underbar son, duktig på alla sätt och vis. Runt tre månader vände allt, vi rullade till slut vagnen hela nätterna i princip. In och ut med nappen, trött och missnöjd herre på dagarna. En mamma som ständigt gick på nålar för vad som komma skulle. En dag fick jag nog. Då hade jag gläntat lite på forumet, skummat i boken som legat i bokhyllan och visste inte ut eller in. Jag började läsa, plöjde allt och bestämde mig. När sonen var fyra månder bestämde jag en kväll, nu har jag ammat klart på nätterna. Nu skall jag och familjen sova. Attityd gör mycket. redan den natten blev bättre än många tidigare.
Min lilla tjofs sover fint sina tolv timmar. Vi har fått ett liv igen, jag och min make. Egentid, middagar tillsammans och med vänner. Han sover sina lurar som perfekt och har en mycket väl fungerande mat och sovklocka 8) Jämt, jämt får jag höra vilken duktig son jag har. Maken klappar bara mig på axeln och säger att "det är min fru som är duktig". Vad är det svåra då? - Att inte försöka frälsa välden. Alla kan inte älska Anna Wahlgren men det är så svårt att låta bli att säga nåt när vänner klagar och nattar i timmar och skulle man säga nåt, blir det oftast tyst Varför detta dåliga rykte
Nåja, kom lite från ämnet, vad jag skulle säga är att Anna Wahlgren har förändrat livet för oss. Tycker det här forumet är fantastiskt, vilka hängivna människor!
Det är en enorm kick att kunna ge sitt barn vad det behöver. Att veta i alla lägen vad jag skall göra och vet jag inte, finns det många kloka människor här att fråga.
Vi har varit iväg två kvällar. och nattat borta. Inga problem. Lagt över i bilstol, kört hem i mörker och dumpat i sängen. inga problem. han sover som en stock. Hans mamma och pappa har äntligen tagit ledningen! På lördag går jag och mannen på teater och sonens gudmor sitter barnvakt. Och hans föräldrar är coooollugna 8) ungen sover ju som en kung. Sonens gudmor, som för övrigt är min bästa vän, sa häromdan. "men herregud, sover han redan?" (hade lagt honom för långlur och han sov inom två minuter som alltid" "Du bara måste lära mig när jag får barn", sa hon Då kommer jag med barnaboken i högsta hugg
Kramar och pepping från oss!
Min lilla tjofs sover fint sina tolv timmar. Vi har fått ett liv igen, jag och min make. Egentid, middagar tillsammans och med vänner. Han sover sina lurar som perfekt och har en mycket väl fungerande mat och sovklocka 8)
Jämt, jämt får jag höra vilken duktig son jag har. Maken klappar bara mig på axeln och säger att "det är min fru som är duktig". Vad är det svåra då? - Att inte försöka frälsa välden. Alla kan inte älska Anna Wahlgren men det är så svårt att låta bli att säga nåt när vänner klagar och nattar i timmar och skulle man säga nåt, blir det oftast tyst Varför detta dåliga rykte Nåja, kom lite från ämnet, vad jag skulle säga är att Anna Wahlgren har förändrat livet för oss. Tycker det här forumet är fantastiskt, vilka hängivna människor!
Det är en enorm kick att kunna ge sitt barn vad det behöver. Att veta i alla lägen vad jag skall göra
och vet jag inte, finns det många kloka människor här att fråga.Vi har varit iväg två kvällar. och nattat borta. Inga problem. Lagt över i bilstol, kört hem i mörker och dumpat i sängen. inga problem. han sover som en stock. Hans mamma och pappa har äntligen tagit ledningen! På lördag går jag och mannen på teater och sonens gudmor sitter barnvakt. Och hans föräldrar är coooollugna 8) ungen sover ju som en kung. Sonens gudmor, som för övrigt är min bästa vän, sa häromdan. "men herregud, sover han redan?" (hade lagt honom för långlur och han sov inom två minuter som alltid" "Du bara måste lära mig när jag får barn", sa hon
Då kommer jag med barnaboken i högsta hugg Kramar och pepping från oss!
Gammalt barnaboksbarn och mamma till
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12
-
Fjällfolket
Hej!
Vi har en dotter som föddes i april 2006 och är nu drygt 1,5 år. För lite mindre än ett år sedan kurade vi henne och det är fortfarande med förundran och glädje som jag ibland kan stå utanför hennes sovrum och tänka:
- Jajamen, nu somnade hon pang bom. IGEN! J
Under de här åren har hon aldrig varit ur hennes säng under de tolv timmar som hon sover. Fast visst har det hänt att hon vaknat till. Då har ramsan eller en solfjädring gjort susen och vi har båda kunnat återgå till att göra det man gör bäst på natten - att sova!! (Visst var det så Anna 
)
a, det är som sagt med förundran och tacksamhet som jag sänder mina tack till Anna Wahlgren och alla ni som med engagemang stöttar oss här i forumet.
Ja, nu sover dottern men hon hälsar säkert!
Kram Carina
Vi har en dotter som föddes i april 2006 och är nu drygt 1,5 år. För lite mindre än ett år sedan kurade vi henne och det är fortfarande med förundran och glädje som jag ibland kan stå utanför hennes sovrum och tänka:
- Jajamen, nu somnade hon pang bom. IGEN!
J Under de här åren har hon aldrig varit ur hennes säng under de tolv timmar som hon sover. Fast visst har det hänt att hon vaknat till. Då har ramsan eller en solfjädring gjort susen och vi har båda kunnat återgå till att göra det man gör bäst på natten - att sova!!
(Visst var det så Anna )a, det är som sagt med förundran och tacksamhet som jag sänder mina tack till Anna Wahlgren och alla ni som med engagemang stöttar oss här i forumet.
Ja, nu sover dottern men hon hälsar säkert!
Kram Carina
Carina, mamma till Viktor-90, Anna-91 och "sladdan" Tilla-april 06
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
-
Kalaskakan
Halloj alla!
Nu känner jag mig redo för att äntligen skriva ett inlägg här.
Ni har varit många som har hjälpt mig, både direkt och indirekt.
Först vill jag av hela mitt hjärta tacka Tinis, cissii, Åsa med 2, Duggan, TorpSara, Elle och Blivandemamman för att med fast hand och råd ha guidat mig igenom kuren. All min värme och stort stort tack!!
Ja, så här 16 dagar efter mitt första inlägg här känner jag knappt igen vraket till mamma jag var då och jag känner knappt igen mig själv nu jämfört med då.
I trans, i neurotramatisk trans la jag ut min tråd och skrek om hjälp. Åsa med 2 ringde upp och guidade.
Uppvaken låg på upp mot 12+ per natt och situationen var ohållbar. Min Klimp höll på att knäcka mig och omvänt. Han sov inte, jag sov inte. Han grät, jag grät. Han skrek, jag skrek. *Ryser vid bara tanken*
En massa förbjudna tankar ploppade upp i skallen på mig, vad som försegick i hans vet bara han själv.
Nu så här 16 nätter senare är vi rosiga om kinderna, vi finslipar hela tiden, vi möts på vägen, vi lär känna varandra bättre.
Sömnen om natten är vår och jag SKJUTER den som kommer och tar den ifrån oss. Jag skjuter vargar, rena vilda western ibland och Klimp, han tror mig. Han litar på mig och jag på honom.
För detta ÄR ett samspel två (eller tre) emellan. Våra barn berättar så mycket, lyssnar vi så LÄR vi oss förr eller senare det språket. Det tar sin tid, det är lätt att tro att det går så himla fort för alla andra. Det gör det nog inte, det tar sin tid. Precis som med körkortet - alla andra kör så himlaaaa bra från början. My ass att de gör, alla vi är barn från början
Så för er andra, tro på er själva, tro på era små Guldkalasklimpar. De kan, ni kan! Betvivla det aldrig. Finslipa, ändra, gör till och med fel för då lär ni er ännu mer. Det finns ett slut, det finns ett ljus och det finns sömnfulla nätter!
Många många många tack, från mitt hjärta - TACK!
/Kalasmamman med Kalasklimp, den ena med lite mer liggsår än den andre
Nu känner jag mig redo för att äntligen skriva ett inlägg här.
Ni har varit många som har hjälpt mig, både direkt och indirekt.
Först vill jag av hela mitt hjärta tacka Tinis, cissii, Åsa med 2, Duggan, TorpSara, Elle och Blivandemamman för att med fast hand och råd ha guidat mig igenom kuren. All min värme och stort stort tack
!!Ja, så här 16 dagar efter mitt första inlägg här känner jag knappt igen vraket till mamma jag var då och jag känner knappt igen mig själv nu jämfört med då.
I trans, i neurotramatisk trans la jag ut min tråd och skrek om hjälp. Åsa med 2 ringde upp och guidade.
Uppvaken låg på upp mot 12+ per natt och situationen var ohållbar. Min Klimp höll på att knäcka mig och omvänt. Han sov inte, jag sov inte. Han grät, jag grät. Han skrek, jag skrek. *Ryser vid bara tanken*
En massa förbjudna tankar ploppade upp i skallen på mig, vad som försegick i hans vet bara han själv.
Nu så här 16 nätter senare är vi rosiga om kinderna, vi finslipar hela tiden, vi möts på vägen, vi lär känna varandra bättre.
Sömnen om natten är vår och jag SKJUTER den som kommer och tar den ifrån oss. Jag skjuter vargar, rena vilda western ibland och Klimp, han tror mig. Han litar på mig och jag på honom.
För detta ÄR ett samspel två (eller tre) emellan. Våra barn berättar så mycket, lyssnar vi så LÄR vi oss förr eller senare det språket. Det tar sin tid, det är lätt att tro att det går så himla fort för alla andra. Det gör det nog inte, det tar sin tid. Precis som med körkortet - alla andra kör så himlaaaa bra från början. My ass att de gör, alla vi är barn från början
Så för er andra, tro på er själva, tro på era små Guldkalasklimpar. De kan, ni kan! Betvivla det aldrig. Finslipa, ändra, gör till och med fel för då lär ni er ännu mer. Det finns ett slut, det finns ett ljus och det finns sömnfulla nätter!
Många många många tack, från mitt hjärta - TACK
!/Kalasmamman med Kalasklimp, den ena med lite mer liggsår än den andre