Hej, min tjej är 3,8 år, är livlig hela dagarna, sjunger och älskar att dansa...tycker om att leka med andra barn osv.. alltså ganska normal tös.Men som sagt det finns ju lite "problem"som blir jobbiga ibland(ganska ofta faktiskt). För det första har hon alltid varit extremt mammakär, jag brukar skoja och säga att jag önskar jag vore en känguru med ficka så kunde hon vara med mig jämt
, men det orkar nog varken hon el jag i längden..Pappan hennes är jätteduktig med henne, men jobbar mycket hemifrån, sena kvällar osv, och mera kommer det att bli, vilket har lett till ännu mera kläng på mig, och det är BARA jag som duger, ingen annan får el ska göra nåt för henne, hon skriker och gråter hjälplöst varje dag om nån annan ska hjälpa till el frågar henne om nåt. "min mamma"!!! Lite gulligt kan jag nog tycka men det blir ju tungt för mig och henne, jag jobbar ju och hon är hos dagmamma, plus att andra saker måste göras såklart! Och jag har ju låtit henne vara mammig, aldrig skällt el dömt henne på nåt sätt, och jag är nog även oxå "mammig" på henne, så vi är som ett litet par som inte kan vara utan varandra längre tider.
Hennes mormor har hon alltid tyckt mycket om, eftersom hon varit hos henne ca 2ggr varje månad som barnvakt då vi jobbat, men sista året kan/el vill inte mormor detta då dom har skaffat sig ännu flera hästar o djur, så hon har inte tid el lust som jag tror, det verkar så allafall, och när hon väl är här så beter hon sig så knepigt mot min tös (iallafall som jag ser), inte elakt, men kan fräsa åt henne, säger hårt o bestämt till henne att hon inte kan göra så. Vilket jag ser på flickan att hon blir stött och ibland ledsen över.. hon kan ju visst saker-fast på sitt sätt såklart, och jag får gång på gång gå emellan och förklara att hon inte behöver säga el göra så...FÖR HON ÄR JU BARA 3½ år!!! ibland tycker jag att mor min är helt korkad faktiskt-vi har ingen bra relation alls och har aldrig haft-hon har alltid varit den dömande, negativa mamman-klagar och vill inte, kan inte förstå...och detta gör mig såå ont när hon är med min dotter. Så nu sista halvåret vill inte min lilla alls vara med mormor, utan BARA med sin mamma.. och jag vet inte hur jag/vi ska ställa oss till det här. Vi tycker ju det är jätteviktigt att dom umgås, men mormor lever ju sitt liv och vill leva så- helst bara träffas ibland..
När hon är hemma hos oss är hon så hjälpsam och trevlig, har med sig mat och är allmänt normal, men emellanåt och oftast så är hon knäpp och konstig, inte bara jag ´som tycker det, även min man håller med och han kan bara skaka på huvudet åt hennes kommentarer och uttalanden. Han ser ju att jag tar så illa vid mig, och hon fattar inget.
Min sambo och jag har varit hemifrån bara han o jag två ggr tidigare och hon har då varit hos mormor o morfar, det har gått bra, men i efterhand pratar flickan om detta och vill absolut inte vara där mera, vill vara hemma bara! är även väldigt hemma kär pluttan..morfar träffar hon ibland och där tror jag hon känner mera trygghet o kärlek konstigt nog, men hon tyr sig mera till honom än t mormor som helt plötsligt bara kan vräka ur sig hemsak saker...
Vi planerar nu att nån helg framöver åka bort mannen o jag då vi haft det jobbigt en längre tid, men jag tänker ju så på vad vi ska göra med lillflickan, för hon storgråter verkligen och jag vet ju så väl att hon inte vill vara hos nån annan!
Vad gör jag?
-