Kärnfamilj eller "stor-flock"?

[Renee]

En sak har jag funderat på mycket det senaste året och nu behöver jag få det ventilerat med er! Jag har observerat och filosoferat lite över saker i mitt liv som fått mig att tro att det nog inte är meningen att vi människor ska leva i så små flockar som de flesta i Sverige gör idag. En eller två vuxna med ett eller flera barn.

I synnerhet när lillebror var ganska nyfödd kände jag att "detta fungerar inte!" Hur mycket Barnaboksråd och Standardmodell jag än hade som grund att stå på så fick jag ändå inte ihop det! Sköta nyfödd, laga god och bra mat (som ju både jag och mina barns kroppar behövde), se till att smutstvätten och rentvätten inte fick felbalans osv osv. Maken fick ju arbeta för att få ihop lite pengar och visserligen kunde mina föräldrar komma hem till oss och avlasta lite - men det blev ju inte riktigt bra ändå, eftersom de trots allt inte var här hela tiden, i vardagen, i något som också var deras hem.

Nu är lillebror inte lika nyfödd och min ork räcker till alla bestyr, men jag känner ändå att det är något som är fel. T.ex känner mig ensam! Att ibland åka och hälsa på vänner är visserligen väldigt trevligt, men hjälper ju bara tillfälligt - i vardagen är man ändå ensam. Självklart är barnen ett underbart sällskap, men trots allt saknar jag vuxensällskap på ett naturligt sätt i vardagen.

Jag känner att åtminstone jag nog hade mått bättre av att leva på ett annat sätt, i en slags större gemenskap. Kanske ser jag nu bara fördelarna med detta liv, jag är medveten om att det finns nackdelar också. Men tänk att kunna hjälpas åt på ett annat sätt. Dela på sysslorna. Laga storkok så det räcker till fler istället för att var och en ska stå vid var sin spis och göra middag (ja, matlagning är inte min favvo-sysselsättning...). Hjälpas åt att ta hand om barnen. Att ha någon att prata med medan man lagar den där maten eller putsar fönsterna. Att ha någon hemma som ser efter den lille medan jag och den store åker iväg och uträttar något på tu man hand ibland. Någon som är hemma när skolbarn kommer hem från skolan ifall både mamma och pappa måste jobba samtidigt. Och så vidare.

För min egen del tänker jag på mina föräldrar. Tanken har slagit mig att vi skulle kunna bo i ett stort hus tillsammans, i var sin ände men med gemensamma rum där vi lever under dagen. Är det någon här som lever så eller på ett liknande sätt? Hur fungerar det? Vore jätteroligt att höra egna erfarenheter från er som eventuellt lever flera generationer eller familjer tillsammans!

[Gäst]

Jag har många gånger funderat som du. Att vara del i en större gemenskap. Generationsboende. Hoppas ngon har erfarenhet av detta

(för er som läst Päivis i-väntan-på-förlossningstråd, så vet ni också att det kanske blir vår nästa grej )

[K-ina]

Min barndom!

Jag växte upp i samma hus som min mormor och morfar. Övervåningen var vår, nedervåningen deras... Min pappa dog när jag var fyra år så mamma var ensam om mig. Jag minns hur hon bar ner mig till morfar och mormor innan hon åkte till arbetet tidigt på morgonen och hur jag sakta vaknade till liv i morfars säng. Vi lyssnade på sjörapporten och morgonandakten.

Jag var trygg och lycklig! Som vuxen undrar jag ändå hur mammas nye man stod ut med detta sammansvetsade familjeliv. Visst var det två hushåll - men ändå inte. Vi åt ofta tillsammans och delade mycket. För barnet - perfekt! men JAG skulle inte göra om det om jag ska vara ärlig.

Skulle däremot önska att mormor och morfar åtminstone skulle finnas i samma landskap! Det ÄR ensamt att inte ha en äldre generation eller ens några syskon. Känner igen dina känslor VÄLDIGT väl! Man vill dela glädje och sorg på ett mer naturligt sätt en via telefonen! Och det där med litet avlastning någon gång ibland skulle vara rätt schysst!

[Spyro]

Jag har tänkt likadant - MÅNGA gånger! Tänk om man alla bara kunde bo i ett enda stort hus. Ifall någon behövde åka bort en stund skulle det alltid finnas barnvakter. Och ifall någon ville prata av sig lite så skulle det alltid finnas lyssnare.

Undviker dock att tänka på hur mycket gnissel det skulle bli, människan har ju en förmåga att tro att HENNES och endast hennes sätt är det rätta...

[anna]

Hej!

LITE erfarenhet av liknande har jag.
När jag var liten bodde vår familj, mamma, pappa, och vi tre döttrar i ett jättestort hus i skogen.
14 rum och kök var det, och fantastiskt på alla sätt! (charm, kakelugnar, stora rum o.s.v )
Morfar, som var änkeman hade ett rum hos oss. I början när han bodde där var han pigg och kry. Han skötte trädgården till familjen, rensade, krattade, klippte gräs , träd och buskar o.s.v.
Jag kommer än idag ihåg hur speciell jag kände mig när han tog med bara mig ner till stan. Vi gick c:a 4 km hand i hand. Morfar i lång rock, hatt och käpp
Med åren blev han gammal och sjuk, men bodde kvar. Låg mest i sin säng, och när man gick in dit lärde han mig massa om fåglar ur fågelböcker (vart försvann den infon )
Han dog när jag var 7 år.
Mamma var "hemma-mamma", hade lite hemsömnad hon gjorde + allt med oss och hemmet förstås. Pappa jobbade och jobbade med sin och farfars firma. Han åkte innan vi vaknade och kom hem när vi sov, vi träffade honom på helgerna, men jag minns inte att jag direkt hade ont av det. Vi hade det bra!

För att få hushållet att gå runt hyrde mamma och pappa ut ett par rum till studenter. Dom var i sina rum mest, men på kvällarna kom dom ner och satte sig vid TV:n med oss. Inte för att dom (vad jag minns) avlastade mamma med barnvakt, men det var ändå trevligt med lite annat folk i huset. Jag tror vi hade inneboende folk hos oss tills jag var c:a 12-13 år.

Jag upplevde detta som bra, men jag skulle inte idag vilja bo så.
Men man kan ju undelätta i vardagen för varandra ändå!
Jag har 2 små tips till dig, som jag själv gjorde när barnen var mindre.

1. Varannan fredag träffades jag och lillasyrran en heldag. En av oss tog "ledigt" och åkte på ärenden några timmar, (eller promenad, eller vad man ville) medan den andre lagade mat och tog hand om alla barn. När man var klar med ärendena åkte man och åt lunch, och umgicks resten av dagen allihop.

2. En dag i veckan träffades vi, jag och en tjej i mammagruppen, som valde att vara hemma länge med barnen, och åt lunch ihop. Vi lagade varannan gång. Inga konstigheter, bara vanlig mat.

Dessa två grejor gjorde dels att barnen fick träffa andra barn regelbundet, samt att man slapp laga mat någon gång ibland, och själv fick känna gemenskap. Jag tyckte det var jättebra!

Jag minns också, från barndomen, att mamma och grannfrun hjälptes åt. Inte med att laga mat ihop, men att ta hand om varandras barn. På den tiden var alla jag kände hemma, och inte på dagis. Då fanns det ju lekkompisar som var hemma!

Skulle din sambo/man kunna tänka sig gemensamt boende med dina föräldrar? Har ni diskutterat det?

Lycka till med dina tankar, och evenetuella framtidsplaner!!

kram anna

[Nette]

Hejsan!

Att ha dina föräldrar boende i samma hus är ju nog praktiskt när barnen era är små men tänk på att samboendet ju fortsätter när barnen är vuxna och har flyttat hemifrån. Hur ställer sig din man till att ta hand om dina åldrande föräldrar? Att inte kunna rå om er själva o ert hus helt o hållet så länge de lever. Det låter kanske lite brutalt men jag har sett att det inte alltid är så lyckat med generationsboende.

Min man har vuxit upp så att de bodde i övrevåningen o farmor o farfar i nedre våningen. I början gick det bra för det behövdes barnvakt då bondgården krävde mycket arbete. Sen jag kom in i bilden för 10 år sen så har jag nog upplevt det som att farfar (som då var ensam) bara var till besvär för mina svärföräldrar. Särkskilt min svärmor verkade bitter på att inte ha haft ett eget liv. De hade sen länge planerat att få flytta in i den rymliga nedre våningen men gamla farfar levde till långt över 90 år o gick bort i somras. Nu är de båda nästan pensionärer när de kan börja renovera sitt hus o leva som de vill. De har inte kunnat resa bort för en natt utan att ha "barnvakt" för gamla farfar blev väldigt orolig om han blev ensam.

Trots att man har ett bra förhållande med sina föräldrar/svärföräldrar så blir det ju nog helt annorlunda när man lever tillsammans.

Jag vill själv ha familj o släkt nära o förstår precis hur du tänker men i längden tror jag det fungerar bäst om man ändå har egna hushåll. Vi bor granne med min pappa o det är roligt att ha en barnvakt så här nära men inte vill jag att vi ska bo tillsammans.

Det här var mina tankar.

[Lillstrumpan]

Hej!

Jag har erfarenhet av det där med att bo tillsammans. Jag och min sambo hamnade i en jädra röra i våras. Lite kort, vi fick veta att vi skulle få lill Wilma. Vi bodde då i en tvåa. På våren såg vi att det såldes nyrenoverade lägenheter till fast pris (vilket är rätt ovanligt i Stockholm) i de område där vi bodde. Vi fick se en visningslägenhet som var toppen fin och slog till. När det sedan var dags att flytta in så var den vi hade köpt inte alls renoverad på samma sätt. JAG hade kunna gjort det bättre med EN hand (och då är jag inte alls händig) .
Jaha där stod vi nu med en lägenhet. Advokat och bråk med mäklarfirman och byggaren och så bestämdes det att vi skulle häva köpet. Och där stod vi, vi hade ju sålt våran bostad redan, det är ju så man gör, man säljer när man köpt en ny och utflyttning närmade sig. Vart i hela världen skulle vi ta vägen, jag super gravid .
Mamma och Pappa så klart! De var super gulliga och menade att vi så klart skulle bo hemma hos dem tills det ordnat sig för oss. De har ett jätte stort hus, så vi kunde dela övervåningen med min lillasyster som bor hemma (15 år).
Jaha så vi flyttade in, kändes hel märkligt att flytta "hem" igen, 26 år och gravid!

Första tiden innan Wilma föddes gick det jätte bra. Det var super mysigt att komma hem från jobbet till ett fullt hus, lagad mat och massa värme. Trevligt att alltid ha någon att prata med om man vill och ett eget kryp in om man ville dra sig undan. Vi hjälptes åt att laga mat och fixa.
Sen föddes Wilma. Det som var skönt var att jag bara kunde ligga i sängen med Wilma och vila. Mamma fixade mat och donade med tvätt och så, jag är evigt tacksam för det. Men någonting hände med mig. Jag fick något slags revir tänk och tyckte det var jobbigt att de var där hela tiden, och alla "goda" råd och jag kände mig instängd i vårt rum. Sen tyckte jag att de LÄT så mycket. Hur mycket ljud kan en männsika göra? undrade jag många gånger (skrev tom. en tråd här och frågade hur tyst det behöver vara för en 6 veckors).
Ju mer tiden gick desto bättre gick det och det blev igen trevligt att det var någon där om man ville prata eller umgås en stund. Mamma och pappa tyckte ju det var helt fantastikt att få bo med Wilma hennes tre första månader i livet.
Men jag kan säga att det var SÅÅ underbart att få ett eget hem tillslut. I 5 månader bodde vi ihop med mina föräldrar. Det var jätte bra stundtals men stundtals var jag arg som ett bi och irriterad på som sagt alla ljud och annat de hade för sig.

Så...jag tycker det där med STOOR familj är både jätte mysigt, bra för småttingarna tror jag att få växa upp nära mor- och farföräldrar. Samtidigt kan det bli påfrestande och inte alls så där härligt

ja...det var lite om min erfarenhet!

[nilam]

Hej

Jag bor i samma hus som min svärföräldrar, men inte i samma hushåll. Vi bor i ett stort hus och har var sin sida.

Det funkar naturligtvis jätte bra, idag kan jag verkligen se alla fördelar, men annat var det innan vi fick barn, då var jag ingen bra svärdotter .

Farfar jobbar (oftast) hemma på gården och farmor är sjukskriven/arbetslös så vi har stor hjälp när vi behöver, kan ibland få känslan att man tar mycket för givet och inte uppskattar det man har.

Jag skulle faktiskt aldrig kunna tänka mig att dela på maten eller andra sysslor, vet inte varför, kanske för att farmor måste ha 18000 kalorier i allt och själv har jag sockerfobi Vågskålen kan vara svår och känslig, det är en av nackdelarna med att bo som vi gör, farmor vill gärna sticka till tjejerna godsaker oftare än vad hon gör, jag har verkligen markerat på den punkten samtidigt som hon ska vara farmor och kunna göra det där lilla extra :-k .

Jag stortrivs med att bo på här på gården, det är underbart att mina barn kan få möjlighet att växa upp på det här sättet, med djur och farmor och farfar på så nära håll, det är få förunnat Men jag visste om förutsättningarna när jag träffade min man och vi var unga, jag har idag bott på gården i 14 år så man har växt in i det, vet inte om det skulle gått lika bra om vi hade träffats i 25-30 år åldern.

//N

[K-ina]

jag har verkligen markerat på den punkten samtidigt som hon ska vara farmor och kunna göra det där lilla extra :-k .

Detta fick mig att tänka på hur vi hade det... Min mormor var mer som en mamma och gjorde inte det där "lilla extra" så ofta. Hon stod fast vid samma regler och samma uppfostran som min mamma och jag kan inte minnas några konflikter... Litet ledsen blev jag när mina kusiner kom hem på besök. Till dem var mormor inte mamma med uppfostringsansvar - till dem var hon bara en gulle-farmor... De fick "bära sig åt" och jag skulle sköta mig som vanligt. Det fjäskades för dem eftersom att hon inte träffade dem så ofta. Jag minns när jag plötsligt förstod det! Då var det helt OK för mig - jag hade ju alltid mormor!

[Mata]

Nu har tråden kommit att handla rätt mycket om att bo med föräldrar eller mor/farföräldrar rätt mycket. Intressant det förstås, men ännu mer intressant tycker jag frågeställningen från början var. Ska det verkligen vara så att flockarna är så små, hur mår vi av det egentligen?
Utan struktur på vardagen hade jag nog inte klarat det, det hade nog känts tvunget att göra som de flesta andra och ge upp ansvaret för mina barn till samhället. De gör det ju gladeligen verkar det som…
I alla fall så anses det mer lönsamt för samhället när så många som möjligt jobbar och betalar skatt. Jag tror att det är en missbedömning. Om man är lite känslig och ser på tillvaron med öppna ögon (inte ur en ekonomisk och materialistisk synpunkt) så är det inte så svårt att se att många är olyckliga, stressade, har tvivel kring om det känns rätt att vi träffar barn,vänner och familj så sällan. Det har blivit fritidsgöra.

I de flesta tider har det ju varit så att man kämpat för sin överlevnad tillsammans med sin flock. Och det har bundit oss än närmre till varandra.
Jag tror att samhället blir präglat av kärlekslöshet istället. Vi vågar inte fästa oss för mycket vid våra barn, de ska ju snart vänja sig vid ett liv utan oss, och vi utan dem. Förresten anses det ju lite osunt att vara för fäst vid varandra…
Kärlek är ju något som man får villkorslöst. Bara för att man är den man är. Oavsett om man är ful, lite dum, har dåliga vanor, så har vi ju ändå alltid en känsla av att vi borde kunna bli älskade för den som vi är.
Men med ett samhälle där det är så lätt att bli av med folk, där saknas liksom commitment ofta mellan folk. Man blir lätt ensam.
Hur många känner du som du vet ställer upp till 100% om du skulle råka illa ut?
Eller hur många känner du att du kan ringa mitt i natten om det skulle behövas?
Oftast är den man tänker först på sin man/fru eller sina föräldrar (om man har tur), men sen då… hur många har vänner och släkt som skulle ställa upp villkorslöst?
Problemet är ju att vi inte blivit fastsvetsade vid så många. Men med den som vi dagligen lever med och känner alla sidor av, den hjälper vi ofta hur mycket som helst, trots att vi kanske ofta är osams. Det räknas inte när det gäller.

Att vara hemma ensam med sina barn medan en förälder arbetar, känns ju mycket bättre än att lämna barn till förskola förstås, men det känns så fel ändå. Man blir rätt ensam, mest blir det ju umgänge med andra hemmammor, ofta blir samtalsämnena då rätt begränsade. Man är lite avskuren från resten av samhället.
Det känns så tråkigt att släkten är spridd över halva världen, man träffas så sällan, och då ska man ta igen allt. De små barnen som inte sett mormor på ett halvår undrar vad det är för en skrynklig tant som pussar på dem så mycket…
Hur många barn har dagligen kontakt med äldre människor? Så mycket livserfarenhet som de har, så mycket de kan lära oss, visst är det synd?

Aldrig i historien har vi levt så långt (geografiskt) från våra vänner och släktingar. Boendet har förvandlats till en specialiserad livssektor från att i förindustriell tid varit en integrerad del av hur man löste sin försörjning, till att boendet som nu, ofta inte har ett dugg med hur och var man jobbar.
Förr flyttade man nästan bara pga av försörjningen, inte för att bo bättre, intressantare eller så. De flesta bostäder skulle idag kunna kallas fritidsbostäder. De speglar inte vårt yrke, utan är en plats där vi spenderar vår fritid och där vi sover tillsammans. Resten av dygnet tillbringar de som skulle ha varit en flock, på var sin arbetsplats eller i förvaring på någon samhällsinstution.
Min mamma jobbar på ett hem för pensionärer som i större eller mindre utsträckning är psykiskt sjuka. Hon har berättat att bara en boende ”fick” komma hem till släkten förra julen, de andra satt på hemmet som alla andra dagar, bortglömda av alla. Sällan får de besök. Ska det vara så?
Man kan undra om inte det här materiella välståndet som vi idag åtnjuter, verkligen är värt priset i form av alla ensamma människor. Rotlösheten breder ut sig och många människor känner sig inte hemma någonstans. Stress för de som har jobb och stress för de som inte har det…
Det ÄR jobbigt att leva nära andra människor. De har synpunkter på allt man gör och kommer med råd och förmaningar. Byskvaller och en känsla av att hmmm… folk bryr sig!

I storstan kan man leva lite som man vill, man märks ju inte. Bor man närmre folk, och folk känner varandra så kan man räkna med att vänsterprasslet snart inte är en hemlighet längre…

Om man väger det negativa mot det positiva och ser till hur otroligt mycket man förlorar på att hålla sån distans till andra så tror jag absolut att det personliga samhället vinner. Ett samhälle där man inte måste vara Mr. Perfect för att ha en sysselsättning. Där man alltid har någon som man kan anförtro sig till eller ringa mitt i natten.

Det blev visst lite långt… Bäst jag slutar här.

[Jannika]

Vilken intressant tråd!

Jag levde min första tid först hos mormor och morfar och morbror som inte flyttat hemifrån än. Sedan flyttade jag och mamma en våning ner i samma hus. Jag har bara goda minnen av det som barn.

Jag skulle inte själv vilja bo tillsammans med mina eller darlingens föräldrar. Jag har för mycket behov av att få göra som jag vill själv. Däremot var det en riktig vinstlott att flytta hem till Gävle igen och ha nära till alla som älskar våra barn och slåss om att få vara med dem. Mormor, farmor, morfar, två mostrar, en morbror, goda vänner och farfar i en stad inte allt för långt härifrån. Vi har inte saknat barnvakt en enda gång under det år vi bott här! Och det kan ordnas med kort varsel.

Jag minns när vi bodde i Älvsjö utanför Stockholm och jag var gravid med mitt tredje barn. Vi hade folk som vi kunde ringa när förlossningen började men alla bodde minst 40 min resväg från oss. Tänk om det behövdes hjälp snabbare än så? Det var ett jobbigt orosmoment. Skulle jag och darlingen göra något tillsammans utan barnen krävdes det noggrann planering långt i förväg.

Nu kan vi hitta på saker spontant. Jätteskönt.

Kram Jannika

[Renee]

Tack alla för era svar! Roligt och intressant att läsa om egna erfarenheter och egna känslor inför att leva i "storfamilj".

Ja, kanske är det svårt och kanske överväger nackdelarna framför fördelarna..? Men jag kan ändå inte komma ifrån tanken på att det inte riktigt går ihop att leva i liten kärnfamilj och ändå få ihop det s.k. livspusslet.

Ekonomiskt t.ex. Om man inte har väldigt bra inkomst är det ju t.ex. i princip omöjligt att vara hemma länge med barn och klara sig på en lön. Alltså tvingas man förr eller senare lämna över ansvar och vård av sina barn till "samhället", dvs dagis, fritids osv - i större el mindre utsträckning.

Socialt och känslomässigt. Det är ensamt att vara hemma år efter år. Samtidigt skulle jag inte må bra av att ha mina barn på dagis mån-fre, morgon till sen eftermiddag... Den äldre generationen vill (förhoppningsvis!) gärna leva mer tillsammans med sina barnbarn och har massor av livserfarenhet och är viktiga för sina barnbarn. Det är slöseri med resurser att dom inte "tas i bruk" mer i vardagen! Tycker jag.

Förr eller senare behöver den äldre generationen hjälp i vardagen. Kanske kan man hjälpas åt även då? Eller mår vi bra av att våra föräldrar bor heltid på "hem" av samma förvaringsstandard som dagens dagis?

Jag har lite svårt att formulera mig och tänka klart idag, men ville ändå "höra av mig" här efter alla bra svar. Det ÄR inte lätt att hitta en fungerande bra balans på allt! Jag bara känner att det går inte ihop så här! I vår familj ror vi inte ihop det varken orkmässigt eller ekonomiskt. En liten bebis till skulle jag inte orka . Åtminstone inte som vi lever nu. Vi skulle inte heller få plats i vårt lilla hus flytta till något större skulle innebära högre utgifter ännu mer omöjligt att leva på en lön, osv osv osv.

I samhället i stort går det nog inte heller runt: om vi skulle jobba mindre för att därmed må bättre, stressa mindre och ta hand om egna barn så blir det mindre skatt mindre pengar till omsorg för små och gamla sämre dagis och äldrevård.

Eller GÅR det att få ihop allt - dels i det lilla (familjen) och i det stora (samhället)

[Jannika]

Jag har inga bra svar på dina stora frågor men träffade en bekant på fest i helgen. Hon har en liten snutta på lite drygt året som går på dagis tre dagar i veckan. De har försök få ihop det så bra som det går men jobb och hem är låååångt från varandra. Hon och pappan jobbar 80% för att hon ska vara dagisfri två dagar åtminstone. Min bekant har tre stora barn med en annan pappa så de kan inte flytta eller skaffa mindre boende hur som helst. Hennes egen mamma är nybliven och pigg pensionär och skulle kunna åtminstone hämta lillan tidigt de tre dagar hon är på dagis (eller ta hand om henne helt, tycker jag) men hon VILL INTE! Hon tycker inte det är nån fara: "Det är ju många barn som är kvar länge på dagis..." Detta trots att den lilla är väck av trötthet och väldigt gnällig de tre dagarna och dagen därpå. Behöver jag tillägga att min bekant är helt förtvivlad.

Det är inte alla som uppskattar tid med sina barnbarn helt enkelt.

Kram Jannika

[Renee]

Hennes egen mamma är nybliven och pigg pensionär och skulle kunna åtminstone hämta lillan tidigt de tre dagar hon är på dagis (eller ta hand om henne helt, tycker jag) men hon VILL INTE!

Man får hoppas att den sorten är en liten och försumbar skara...!

[Mata]

Det moderna levnadssättet har en mkt kort historia, det tycker jag man inte får glömma i detta sammanhang. Vi är med om något ganska nytt och tidigare obeprövat, det var därför jag skrev så mkt om boendeformer i mitt senaste inlägg.
Hur man bor, lever och arbetar ger naturligtvis återverkningar på vårt sätt att tänka, vår människosyn, vad vi tycker är normalt och inte.
De flesta som hört talas om de daghem som finns i tex Japan, där man lämnar ungen på måndag och hämtar upp dem på fredag, tycker det låter helt vansinnigt, hur dagisliberala de än är. Men det finns alltså människor som tycker att det är normalt. Jag läste en intervju med ett par japanska föräldrar som gjorde så. De såg nästan bara fördelar med det, och de hade ju anledningar till det.
De samlade ju till barnens utbildningar, utan svindyr utbildning ansåg de att barnen inte skulle komma att kunna leva ett drägligt liv i den dyra huvudstaden. Barnen älskade dagis och fick bla lära sig engelska där. Mamman tyckte också att det var skönt att inte behöva vara hemma med barnen, det hade aldrig varit hennes melodi… osv. På samma sätt rättfärdigar vi liknande företeelser i vårt samhälle som säkert låter helt vansinnigt för folk in andra länder med helt andra kulturella referenser.

Att bo nära andra människor, träffa dem dagligen, kanske år efter år, men inte känna dem, eller kanske hysa fördomar gentemot dem – Är något mycket nytt i den mänskliga historien. Säkert har det förekommit men inte i denna utsträckning. Det är något helt nytt att man kan leva några meter ifrån varandra i åratal men kanske bara utbyta ett ”Hej” ibland. Varför? Jo, helt enkelt för att vi inte delar vardagen med dem. Nu har vi bilen som tar oss till andra sidan av stan på nolltid. Därför har vi plötsligt vår sysselsättning långt bort från hemmet. Som jag skrev i förra inlägget så är detta ett mycket nytt fenomen. Hemmet har varit där näringsfånget funnits. Ofta under samma tak. Man föddes och växte upp för det mesta på samma ställe ungefär. Därför lärde man känna alla grannar och släkten fanns i närheten.
Flyttade man så var det starkaste skälet att man kunde finna bättre sysselsättning på det nya stället, man flyttade inte för att få havsutsikt eller bekvämt på annat sätt.

Nu är våra vänner och släktingar utspridda över jorden och umgänget begränsas ofta till telefonsamtal och e-mail.
Om man studerar tex gästfriheten förr i Sverige så kan man bli förvånad över hur samhället förändrats. Det var helt allmänt förekommande och helt normalt att ta emot vandrande gäster (handelsmän och även luffare etc) förr. Man gav dem mat och husrum utan att ta något för det, man fick ju höra det senaste…

En annan stor skillnad är att vi har delat upp arbete och fritid mkt strikt. Arbetet ska vara arbete strikt och på fritiden vill vi vara i fred. Ofta hör man folk säga att det verkade så arbetsamt förr, från morgon till kväll knotade dem… Men de knotade faktiskt inte så som vi, med ena ögat på klockan, de umgicks samtidigt, vilade om det behövdes och arbete och fritid flöt ihop.
I och med industrialiseringen och effektiviseringen av arbete har det kommit att bli så att vår personliga frihet på arbetet är starkt begränsat. Varför friheten på fritiden blivit så viktig för oss. I hemmet kan vi leva ut vår personlighet, sätta de tapeter vi vill ha och de möbler vi tycker om. Hemmet har blivit den plats till vilken vi skaffar alla grejor som nu anses nödvändiga (hårtorkar, mixer, dammsugare etc). På fritiden ska man bara vara fri, därför så många hjälpmedel, annars blir det ju en massa jobb hemma också.
För att ha råd med alla nödvändiga saker måste vi jobba mer. Det är dock ett faktum att det vore omöjligt att alla jordens människor skulle leva med den välfärdsstandard som vi anser fullkomligt normal, då skulle ekologin krascha blixtsnabbt.

Med detta i åtanke så tycker i alla fall jag att man måste ifrågasätta den livsstil vi lever. Vad vill vi människor med våra liv? Alla vill väl vara lyckliga, inte sant? Men hänger materiell bekvämlighet verkligen så starkt ihop med lycka? Är de rikaste människorna de lyckligaste och är de som har mindre, mindre lyckliga?

Ett samhälle som skiljer arbete och fritid så strikt måste också vara ett samhälle som utesluter de icke-produktiva grupperna, barn, äldre, handikappade och människor som av olika skäl inte klarar av ett strikt inrutat arbete. Vad gör man med dem då? Det effektivaste är ju att de tas om hand gruppvis av några få som får lön för sin möda. Man intalar sig förstås att det är för deras egen skull som de är där. Barnen får lära sig en massa som de inte skulle ha lärt sig annars, de äldre får sina behov tillgodosedda på annat sätt. Vilket deras nära tycker är skönt eftersom de skulle inte ha orkat på sina lilla fritid, då de alltså vill vara bara fria.
Det är kanske även därför vi finner att inte alla äldre släktingar är särskilt pigga på att ta hand om barnbarnen. De har ju jobbat hela sina liv, nu känner de att de förtjänat sin fritid.
Det hade nog varit annorlunda om generationerna sinsemellan redan umgåtts naturligt och så att säga kämpat för existensen tillsammans. Då kommer en starkare känsla av tillhörighet och ansvarskänsla för varandra. Man kan inte bara räkna bort folk som t.ex. är handikappade. Skicka dem någonstans, för de hör ju hemma här.

Hoppsan, nu blev det så förskräckligt långt igen… Jag är inte färdig, men ingen orkar väl läsa mer nu…