Fler frågor om trots

[jennifer]

Nu är det jag igen med mina frågor om trots. Tycker verkligen inte att det är lätt det här och jag vill så gärna bemöta min lille son på rätt sätt. Jag har lyckats med att behålla mitt lugn i MYCKET större utsträckning än tidigare och jag har lärt mig att inte ta trotset personligt (fungerar nästan jämt) så lite bättre har det blivit. Jag har också märkt att det hjälper att vara MYCKET bestämd och förvarna i god tid när det gäller sådant som det är viktigt att han gör och att istället ge honom stort utrymme att själv bestämma i de situationer det passar att han själv bestämmer. Nu har jag i alla fall några situationer som jag skulle vilja bolla med er.

Detta med att ta tag i hans händer när han slår lillebror och istället visa hur man klappar, det känns inte som om det fungerar på min lille kille. Han bara skrattar åt mig och håller jag i hans händer passar han ofta istället på att sparka istället. Det känns som om att det enda som hjälper är förvisning. Men då får jag ta till det flera gånger per dag eftersom han puttas (eller slåss på riktigt men det är mer sällan) fler gånger per dag. Jag lyckas bättre och bättre med att inte bli arg utan vara saklig istället när jag förvisar så det har blivit bättre. Men många av er har skrivit att förvisning bör man endast ta till i yttersta nödfall. Inget annat fungerar just nu, men att förvisa honom fungerar, då uppför han sig bättre när han får komma ut (efter en liten, liten stund.) Problemet är bara att samma situation ofta uppstår igen efter bara en liten liten stund.

Vid hämtning och lämning på dagis blir det alltid lite extra struligt. Då passar han alltid på att putta någon av de andra barnen och tittar sedan på mig för att invänta min reaktion. Detta händer flera gånger under den tiden jag hjälper honom att klä på sig. Jag brukar säga till honom men det hjälper sällan. Dessutom ska man undvika att ge sina barn ordentliga tillsägelser när andra (dagispersonal, andra föräldrar, andra barn) ser på. Eller? JAg vågar inte tvinga honom till att krama den han har puttat för då skulle han bara börja skrika och puttas ändå mer. Hur gör ni/hur skulle ni ha gjort i liknande situation? Ett av skälen till att det blir lite extra rörigt när vi ska gå hem från dagis är att lillebror är med in och vi måste vara lite snabba för att han inte ska bli för varm i sin overall och börja protestera han också. (Har funderat på att lägga om lillens sovtider lite så att han alltid sover när jag ska hämta. Det kanske hjälper något.)

//jennifer

[K-ina]

Hej jennifer!

Angående hämtningen på dagis så känner jag spontant att du måste be personalen om hjälp om de inte själva ser hur det trasslar till sig! Be dem ta lillebror en stund - det finns många barn på dagis som inte har några småsyskon som säkert vill gulla med honom ett tag... Varm i overallen är ett övergående problem tack och lov. Snart är sköna våren här - men du måste ju överleva tills dess... Kan han redan nu ha jacka och varmare byxor. Jackan är ju lättare att knäppa upp?!!

Prata även med personalen om hur viktigt det är för din son att bli ordentligt förberedd på hemgång. Då kan de förvarna i god tid och kanske till och med dra igång med påklädningen!

En annan idé: När på dagen hämtar du? Kan du lägga om tiderna så ni kan komma och hämta när han är ute påklädd och klar? Det är sååå smidigt när man hämtar barn som redan är ute på gården!

Lycka till och grattis till framgången angående hur du bemöter trotset! Det blir ju så mycket bättre om man behåller lugnet!

Kram!

[annawahlgren]

Du är på kolossalt rätt väg Du lyckas behålla ditt lugn. Du odlar din saklighet. Du är vänlig men bestämd. Du kränker inte, skriker inte, skrämmer inte, bekräftar inte att en eller annan provokation kan få dig ur balans - så den reaktionen blir det snart inte lönt att invänta. Då är du framme. Då vet ditt lilla trotsbarn att du står pall. Då kan han räkna med dig och lita på dig och känna att du är hans vän, inte hans motståndare, kritiker eller fiende Vilket ju ytterst hotar hans överlevnadsvillkor.

Jag är stolt över dig. Du håller på att ändra hela ditt förhållningssätt. Det ÄR inte lätt, och det går inte på en kafferast. Men du ser redan skillnaden. Pris och beröm

Jag tycker inte du ska dra dig för att förvisa, inte ens flera gånger om dagen nu, så länge du behåller lugnet och följer upp varje gång och belönar med glädje och samvaro (glöm inte den sociala delaktigheten!) så fort han är "färdig". Även för honom måste ju ett mönster brytas. Täta förvisningar kommer du inte att behöva ta till i all evighet. Varna varje gång innan, beklagande: "Antingen slutar du med det och det och gör si och så, eller också får du tyvärr inte vara med. Då får du vara i ditt rum/din säng tills du är färdig. Så vad tycker du, hur vill du göra?" Ge honom minst två chanser

Dagislämningar och -hämtningar är av förklarliga skäl inte min specialitet men för puttandet både där och hemma gäller att du är både snabbare och smartare - ge honom inte chansen att sparkas och skrika. (Det är inte bra för honom själv heller.) Så hugg ungen under armen, ta hans hand och låt honom klappa kinden, tala för hans räkning: "Förlåt! Man puttas ju inte. Man klappar." Då först tittar du på den lille boven och bekräftar, berömmande: "Just så gör man, man klappar. Jättebra. Man puttar inte, man klappar", som om han verkligen gjorde det själv. (Det gäller att hålla fast rejält om handen ) Han blir möjligen rasande av att inte komma åt att sparka, men det "märker" du inte, så det rubbar dig inte. Sedan gäller det att få bort honom kvickt som ögat, fortfarande i ditt ömma fysiska järngrepp - du är ju trots allt fortfarande starkare än han - och begå påklädningen, eller vad det nu gäller, ett gott stycke därifrån. Jag skulle inte dra mig för att ta ut både honom och lillebror i kylan och klä honom där, om det gapades och skreks. På så vis kan du alltså "tillrättavisa" i handling, utan att kränka honom inför andra och utan att stå passiv eller skämmas inför andra och utan att bjuda på att du har en jobbig unge. För det har du inte - snart

[jennifer]

Tack för era svar. Helt otroligt Anna att du engagerar dig i våra frågor och svarar så fort - ända ifrån Indien!

Jag är jätteglad just nu. Det går mycket bättre och jag har fått ny energi och kraft att ta tag i de situationer som ändå uppstår (och säkerligen kommer att fortsätta att uppstå ett tag till). Det känns som om jag hjälper min lille kille på ett helt annat sätt än tidigare.

Tack än en gång!