Min tvååring har den senaste månaden haft våldsamma utbrott när han vilat middag. Det börjar lite surt men på bara någon minut är han på gränsen till att kräkas och han vrider sig och slår omkring sig. Efter någon halvtimme har det planat ut och han är lika glad och nyfiken som vanligt.
Han får aldrig utbrott av den här sorten vid andra tillfällen.
Jag har försökt med det mesta, tycker jag. Det gör ingen skillnad vare sig han blir väckt eller får sova tills han vaknar. Först trodde jag att det var blodsockret som var lågt men så verkar det inte vara. Nu börjar det här bli ganska jobbigt, både för pojken själv och för mig och Lillebror.
Hoppas på goda råd!
Utbrott efter middagsvila. Behöver råd!
Om jag var lite bättre på att använda sökfunktionen skulle jag länka dig till en liknande tråd för ett par månader sen... 
Kanske kan du själv hitta den genom att söka på - ja, det var just det då... Middagslur, ledsen, arg, m.m. Jag vet bara att jag läst om det för inte så länge sen!
Lycka till!
Ewa
Kanske kan du själv hitta den genom att söka på - ja, det var just det då... Middagslur, ledsen, arg, m.m. Jag vet bara att jag läst om det för inte så länge sen!
Lycka till!
Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 
& Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Hej! 
Var inte Ewa, det GÅR inte att söka på gamla länkar längre sedan forumet gjordes om 
Allt är "borta med vinden" Om inte man vet exakt vad länken heter, och letar sida upp och sida ner förstås. Trist.
Nu är ju lille pojken mindre än min minsta flicka Ida, som är 3,5 år.
Men jag brukar göra såhär, ifall det skulle bli utbrott när det är dags att gå upp efter middagsluren:
Glatt kommer jag in, vevar upp persiennerna, och säger hej.
Om utbrott och elände kommer (det händer, men inte ofta) säger jag "Ojdå" väldigt förvånat, "jag kommer tillbaka när du är färdig"
Och så går jag ut.
Sticker in huvudet när det lugnat sig och frågar "Är du färdig?"
Nytt vrål -samma igen.
Sur tystnad möts med glädje och ett upplockande ur sängen.
Alltså som en förvisning enl AW egentligen. Är man så sur, får man vara för sig själv en stund.
kram anna
Var inte
Ewa, det GÅR inte att söka på gamla länkar längre sedan forumet gjordes om Allt är "borta med vinden" Om inte man vet exakt vad länken heter, och letar sida upp och sida ner förstås. Trist. Nu är ju lille pojken mindre än min minsta flicka Ida, som är 3,5 år.
Men jag brukar göra såhär, ifall det skulle bli utbrott när det är dags att gå upp efter middagsluren:
Glatt kommer jag in, vevar upp persiennerna, och säger hej.
Om utbrott och elände kommer (det händer, men inte ofta) säger jag "Ojdå" väldigt förvånat, "jag kommer tillbaka när du är färdig"
Och så går jag ut.
Sticker in huvudet när det lugnat sig och frågar "Är du färdig?"
Nytt vrål -samma igen.
Sur tystnad möts med glädje och ett upplockande ur sängen.
Alltså som en förvisning enl AW egentligen. Är man så sur, får man vara för sig själv en stund.
kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
Tack för svar!
Jag har bläddrat lite efter den gamla tråden men inte hittat den ännu. Fast till viss del verkar ju sökfunktionen fungera. Eller är det bara trådar som skrivits efter omgörningen som kommer upp?
Nåväl. Idag gick jag in och drog upp rullgardinen och lyfte en ganska nöjd gosse ur sängen. Efter en halv minut drog utbrottet igång. Jag sa ojdå och satte tillbaka honom i sängen. Han tystnade men det hela upprepades en gång till. Jag lyfte lugnt tillbaka honom och han skrek ett tag därinne, tystnade och nickade glatt när jag frågade om han var klar. Och sen dukade vi fram mellanmålet tillsammans. Fem minuter tog det hela idag.
Tack för tipset, anna!
Jag antar att jag varit för koncentrerad på hans utbrott och duttat lite för mycket med det dåliga humöret... Men var det riktigt att lyfta tillbaka honom i sängen så fort utbrottet drog igång? Det blev ju någon slags omedelbar förvisning för något som egentligen inte hunnit hända. Å andra sidan kändes det inte som en förvisning. Mer som att ge honom lite tid och plats för sig själv, som han uppenbarligen behövde.
Jag har bläddrat lite efter den gamla tråden men inte hittat den ännu. Fast till viss del verkar ju sökfunktionen fungera. Eller är det bara trådar som skrivits efter omgörningen som kommer upp?
Nåväl. Idag gick jag in och drog upp rullgardinen och lyfte en ganska nöjd gosse ur sängen. Efter en halv minut drog utbrottet igång. Jag sa ojdå och satte tillbaka honom i sängen. Han tystnade men det hela upprepades en gång till. Jag lyfte lugnt tillbaka honom och han skrek ett tag därinne, tystnade och nickade glatt när jag frågade om han var klar. Och sen dukade vi fram mellanmålet tillsammans. Fem minuter tog det hela idag.
Tack för tipset, anna!
Jag antar att jag varit för koncentrerad på hans utbrott och duttat lite för mycket med det dåliga humöret... Men var det riktigt att lyfta tillbaka honom i sängen så fort utbrottet drog igång? Det blev ju någon slags omedelbar förvisning för något som egentligen inte hunnit hända. Å andra sidan kändes det inte som en förvisning. Mer som att ge honom lite tid och plats för sig själv, som han uppenbarligen behövde.
samma problem
Hej vi har också haft samma problem, min pojke har alltid gråtit när han vaknat sen han föddes... Vid vissa tillfällen vaknar han glatt men detta är sällan. Jag har gjort som du fick beskrivet och det hjälpte mig med.. Han kunde ha 45 min utbrott och mamma stod handfallen. Men detta händer inte längre. Han får bli kvar i sängen om han är arg och fika genast efter uppvaknande det funkar också bra.....
Mamma till två pojkar