Hej,
vår stora flicka Moa fyller fyra år nu i oktober. Hon har sedan en dryg månad tillbaks haft liknande trotsutbrott, med skrik, bestämma över andra, nästan svår att nå när hon är i sitt utbrott.
T ex så blev hon arg igår för att jag tog på strumporna på lillasyster innan jag hjälpte Moa med hennes strumpor. Och hon blir förtvivlat arg och kräver att lillasyster ska ta av sig strumporna igen så att hon kan ta på dem först. Likadant när de tävlade till badrummet och lillasyster var först. Då blev hon jättearg och lillasyster skulle komma tillbaks och det skulle springas om. Moa skriker och sparkar och är så arg.
Det riktar sig alltså mot att lillasyster ska göra något, hon ska ta av sig strumporna eller stå där eller komma tillbaks annars blir Moa jättearg.
Men lillasyster som är drygt två år förstår inte det där och jag tycker inte att det är rimligt att tvinga lillasyster att göra om allt.Jag försöker att vara rättvis mot dem, men framförallt har jag från start försökt att de två ska vara mycket tillsammans. Moa, lillasyster och jag har varit hemma i nästan två år tillsammans från det att lillasyster föddes. Moa och lillasyster är väldigt nära varann och vill alltid vara tillsammans (underbart!!)
Moa sover gott tolv timmar om natten, hon är socialt delaktig och jag har ökat på det med större ansvar för henne.Hon härlig och jätteduktig på alla sätt, och också väldigt gosig och kramig. Hon skulle aldrig göra illa sin lillasyster utan är kramig och omhändertagande.
Det som är nytt för hösten när detta började är att jag har börjat nytt jobb och varit lite stressad. Men jag jobbar bara 60% och min man jobbar skift så oftast är någon hemma. Moa går på dagis med korta dagar (slutar 14.00) och hemma en dag i veckan. På dagis är det nytt för henne att hon inte är minst längre(nya små barn har börjat) och jag tror hon har fått större ansvar på dagis.
Jag skrev tidigare och blev hänvisad till tråden "vi behöver hjälp-syskonbråk". Har läst den flera gånger men tror inte att det är riktigt det problemet vi har eller ser jag det inte själv????
Men lillassyster har ju hängt med i snart 2½ år och Moas "utbrott" började i nu i höstas. Moa hade sin trots vid 2½ års åldern och vi körde enligt barnaboken, hon hade sedan ytterligare en släng vid senare tillfälle men har under det senaste året varit i balans och harmoni.
Vad är det som jag inte ser/ inte förstår?? Jag blir så olycklig av att se henne så frustrerad och inte förstå vad som är fel!!
TACK för ni finns!
/Jessika
Mamma till två flickor f 02 och 04
Hjälp mig att förstå...
-
Therese
Hej!
Ja det är frustrerande även som förälder när man inte förstår o kan hjälpa barnen ur ett beteende.
Jag hade en tråd i sommras "Känner inte igen vår 4-åring" på detta forumet på sid 4. Är ju inte precis som du beskriver, men vi har oxå mkt tävlande här hemma. Vi fick i a f jättebra svar så du kanske finner nåt där.
I samtal med en förskollärare på öp försk. för en tid sen så gick det upp för mej att vi gett stora tjejen prestationsångest
.
Jag har i all välmening försökt styrka henne i det hon är bra på o kan, som tex ta på skorna, hjälpa till med matlagningen etc.
När jag hjälpt 2-åringen på med strumporna så har 4-åringen visat sitt missnöje med att jag inte hjälpt henne. Jag har ju varit lite rädd för att göra livet för enkelt för den stora tjejen genom att hjälpa för mkt, så jag har istället sett överraskad ut o sagt att det brukar du ju fixa jättebra själv.
När hon sen efter protester satt på sej strumporna så har jag sagt "Titta så bra det gick, vad du kan!"
Detta har hon tolkat som att om hon inte gör det så duger hon inte! Usch, hemska tanke .
Sedan vi fick vår 3:e lilla flicka så har ju kraven på 4-åringen ökat för att allt ska kunna flyta. I o med det har hon börja styra mellansystern o tävla med henne, men som du säger så är det ju inte på lika villkor o det känns inte som sunda tävlingar.
Vi har i a f backat bandet, efter att det gått så långt att 4-åringen önskat att få vara mellanbarnet istället (alltså 2-åringen). Numera hjälper jag henne utan att ifrågasätta, egentligen vet jag ju att hon kan torka sej på toa själv, men vad gör det om hon får hjälp då o då o får känna sej liten o extra ompysslad.
Jag har väl helt enkelt blivit en mer förstående mor hoppas jag, o det har faktiskt gett resultat. I o f sej så har mellansysterns trots varit lite på semester de senaste 2v så leken har funkat jättebra, men det känns som att stora flickan börja hitta sej själv igen o känns mer trygg.
Usch nu har jag skrivit alldeles för mkt o huvudet är rörigt o magen hungrig, vet inte om det hjälper dej , men fundera på om det är för höga krav på henne, det kan ju vara tungt att vara storasyster hela tiden (jag är själv en så jag vet!).
Mvh Therese
Ja det är frustrerande även som förälder när man inte förstår o kan hjälpa barnen ur ett beteende.
Jag hade en tråd i sommras "Känner inte igen vår 4-åring" på detta forumet på sid 4. Är ju inte precis som du beskriver, men vi har oxå mkt tävlande här hemma. Vi fick i a f jättebra svar så du kanske finner nåt där.
I samtal med en förskollärare på öp försk. för en tid sen så gick det upp för mej att vi gett stora tjejen prestationsångest
.Jag har i all välmening försökt styrka henne i det hon är bra på o kan, som tex ta på skorna, hjälpa till med matlagningen etc.
När jag hjälpt 2-åringen på med strumporna så har 4-åringen visat sitt missnöje med att jag inte hjälpt henne. Jag har ju varit lite rädd för att göra livet för enkelt för den stora tjejen genom att hjälpa för mkt, så jag har istället sett överraskad ut o sagt att det brukar du ju fixa jättebra själv.
När hon sen efter protester satt på sej strumporna så har jag sagt "Titta så bra det gick, vad du kan!"
Detta har hon tolkat som att om hon inte gör det så duger hon inte! Usch, hemska tanke
.Sedan vi fick vår 3:e lilla flicka så har ju kraven på 4-åringen ökat för att allt ska kunna flyta. I o med det har hon börja styra mellansystern o tävla med henne, men som du säger så är det ju inte på lika villkor o det känns inte som sunda tävlingar.
Vi har i a f backat bandet, efter att det gått så långt att 4-åringen önskat att få vara mellanbarnet istället (alltså 2-åringen). Numera hjälper jag henne utan att ifrågasätta, egentligen vet jag ju att hon kan torka sej på toa själv, men vad gör det om hon får hjälp då o då o får känna sej liten o extra ompysslad.
Jag har väl helt enkelt blivit en mer förstående mor hoppas jag, o det har faktiskt gett resultat. I o f sej så har mellansysterns trots varit lite på semester de senaste 2v så leken har funkat jättebra, men det känns som att stora flickan börja hitta sej själv igen o känns mer trygg.
Usch nu har jag skrivit alldeles för mkt o huvudet är rörigt o magen hungrig, vet inte om det hjälper dej , men fundera på om det är för höga krav på henne, det kan ju vara tungt att vara storasyster hela tiden (jag är själv en så jag vet!).
Mvh Therese
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Nog låter det på mig som hon inte kommit ur trotsåldern riktigt - den pågår ju dock i regel i ett helt år, av och till, så hon kan knappast ha haft ett år bakom sig av "balans och harmoni" och avverkat det hela på mindre än ett halvår.JC skrev: T ex så blev hon arg igår för att jag tog på strumporna på lillasyster innan jag hjälpte Moa med hennes strumpor.
Må vara hur det vill med det. Det verkliga kruxet här är, skulle jag tro, att hon inte vet sig behövd, faktiskt, praktiskt och konkret, så att hon på allvar kan säga sig i ryggmärgen: "De andra klarar sig sämre utan mig!" Ett barn som inte vet sig viktig, oumbärlig, icke utbytbar (annat än känslomässigt), verkligt nödvändig i "flockens" gemensamma kamp för tillvaron, tar lätt till andra mer eller mindre desperata försök att komma först, att vara viktigast, att vinna andra segrar än de sunda som vilar på sann självkänsla.
Diin lilla flicka försöker bokstavligen komma först i exemplen du ger (tack för dem!).
Social delaktighet är inte bara, eller ska jag säga alls - att "hjälpa till" och vara duktig och snäll. Det är att arbeta mot ett gemensamt mål, i ett gemensamt intresse. I praktiken kan det t ex betyda att din lilla flicka borstar ditt hår - hon gör någonting som är nödvändigt för DIG, som går utanför henne själv. LIgger då detta i "flockens" gemensamma intresse, i och för kampen för överlevnaden? Ja, i förlängningen gör det faktiskt det. Enade vi stå, söndrade vi falla. Du blir starkare om du vårdas och sköts - och därmed hela "flocken", ert gemensamma intresse!
Jag vet inte om du förstår vad jag far efter men jag skulle rekommendera dig att läsa på i Barnaboken om social delaktighet och friska upp hela värdepaketet.
Och så undrar jag varför i fridens dar du sätter på en fyraåring strumporna
Och varför sätter inte hon på lillasyster strumporna Där har du alltså en liten social-delaktighets-illustration - ni ska ut, alla hjälps åt, det gemensamma intresset är UT, kanske är det lite bråttom, vem gör vad
Berömmet blir då på temat BRA, vad bra det blev, vad praktiskt att vi kan hjälpas åt, toppen, det gagnar oss alla! Inte på temat duktighet och inte heller snällhet.Samarbete är lösenordet.
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
-
Therese
Håller med Anna helt o fullt, det gemensamma målet är JÄTTEVIKTIGT!
Kanske inget bra exempel, men en dag skulle jag bryta systrarnas småfejder o satte då äggklockan på 2min, -Nu ska vi se om vi hinner plocka ur diskmaskinen innan klockan ringer! (Det gemensamma målet). Och jösses vad de sprang med bestick, grytor etc. Klockan hann ringa
, o då var det jag som ojade mej över den eländiga klockan som ringt för tidigt.
Stora flickan sa: -Du ska se att vi kommer först nästa gång mamma. Varpå jag ställde klockan på 3min gången efter, o gissa vem som vann?!
Samma sak har vi kört när vi ska ut. Att vi ska hinna ut innan solen går i moln etc. Det blir full fart, o 4-åringen hjälper 2-åringen så det är en fröjd att se. När vi väl nått målet så tackar vi för "det goda samarbetet", o sen leks det utan några som helst problem.
Att tävla behöver ju inte vara negativt, men i så här unga år ska man inte tävla mot utan MED varann, mot tex mamma, det tror jag stärker sammanhållningen.
Precis som Anna skriver så handlar ju inte den sociala delaktigheten om att vara duktig, utan att förstå att man behövs.
Jag misstolkade detta o ville få stora tjejen att känna att hon gjort nåt bra, att hon var duktig (laddat ord) när hon tex lagade middag med mej. Jag trodde att hon behövde stärka sin självkänsla för att inte vara så avis på lillasyster. Vi har mycket social delaktighet o har alltid haft, men det blev fel ändå eftersom jag gav fel "belöning" eller respons kanske man kan säga. Belöningen var ju att få äta inte att behöva känna sej duktig.
Jag har rannsakat mej själv MYCKET i detta eftersom jag alltid har lidit av ett duktighetskomplex
. Det är urjobbigt att alltid ha pressen på sej att prestera för andras skull, o idag kommer den pressen nästan enbart från mej själv. Jag tror det hade varit annorlunda för mej om jag bara hade fått vara "en i gänget" som jobbade tillsammans, istället för den som alla skulle titta på o ta efter. Ordet DUKTIG har följt mej genom hela mitt liv på gott o ont. Visst har jag kännt mej stark många gånger o jag ger mej sällan, men det ska ju inte vara på bekostnad av nån annan (tex lillasyster).
Jag vill ABSOLUT INTE att mina barn ska hamna här, men det är lätt att bara falla in i gamla mönster, så det gäller att TÄNKA NYTT, alltså SAMARBETE!
Lycka till!
Kanske inget bra exempel, men en dag skulle jag bryta systrarnas småfejder o satte då äggklockan på 2min, -Nu ska vi se om vi hinner plocka ur diskmaskinen innan klockan ringer! (Det gemensamma målet). Och jösses vad de sprang med bestick, grytor etc. Klockan hann ringa
, o då var det jag som ojade mej över den eländiga klockan som ringt för tidigt.Stora flickan sa: -Du ska se att vi kommer först nästa gång mamma. Varpå jag ställde klockan på 3min gången efter, o gissa vem som vann?!
Samma sak har vi kört när vi ska ut. Att vi ska hinna ut innan solen går i moln etc. Det blir full fart, o 4-åringen hjälper 2-åringen så det är en fröjd att se. När vi väl nått målet så tackar vi för "det goda samarbetet", o sen leks det utan några som helst problem.
Att tävla behöver ju inte vara negativt, men i så här unga år ska man inte tävla mot utan MED varann, mot tex mamma, det tror jag stärker sammanhållningen.
Precis som Anna skriver så handlar ju inte den sociala delaktigheten om att vara duktig, utan att förstå att man behövs.
Jag misstolkade detta o ville få stora tjejen att känna att hon gjort nåt bra, att hon var duktig (laddat ord) när hon tex lagade middag med mej. Jag trodde att hon behövde stärka sin självkänsla för att inte vara så avis på lillasyster. Vi har mycket social delaktighet o har alltid haft, men det blev fel ändå eftersom jag gav fel "belöning" eller respons kanske man kan säga. Belöningen var ju att få äta inte att behöva känna sej duktig.
Jag har rannsakat mej själv MYCKET i detta eftersom jag alltid har lidit av ett duktighetskomplex
. Det är urjobbigt att alltid ha pressen på sej att prestera för andras skull, o idag kommer den pressen nästan enbart från mej själv. Jag tror det hade varit annorlunda för mej om jag bara hade fått vara "en i gänget" som jobbade tillsammans, istället för den som alla skulle titta på o ta efter. Ordet DUKTIG har följt mej genom hela mitt liv på gott o ont. Visst har jag kännt mej stark många gånger o jag ger mej sällan, men det ska ju inte vara på bekostnad av nån annan (tex lillasyster).Jag vill ABSOLUT INTE att mina barn ska hamna här, men det är lätt att bara falla in i gamla mönster, så det gäller att TÄNKA NYTT, alltså SAMARBETE!
Lycka till!
-
eliselinda
- Inlägg: 79
- Blev medlem: fre 15 sep 2006, 23:29
Tack Jessika för en bra tråd! 
Det här har jag funderat jättemycket över. Speciellt vilka ord som är bäst att använda när man berömmer för utfört jobb tillsammans. För jag kan också känna ibland att det lätt blir fel när jag ska säga något om att grabben är med och lagar mat t ex.
För en som har mycket dålig fantasi och egen visdom kring detta
; vad ska man säga i ord för att det ska ge rätt budskap?
Linda
Det här har jag funderat jättemycket över. Speciellt vilka ord som är bäst att använda när man berömmer för utfört jobb tillsammans. För jag kan också känna ibland att det lätt blir fel när jag ska säga något om att grabben är med och lagar mat t ex.
För en som har mycket dålig fantasi och egen visdom kring detta
; vad ska man säga i ord för att det ska ge rätt budskap? Linda
Mamma till två helt magiska söner
2004-07 Kurad
2006-03 Kurad
2004-07 Kurad
2006-03 Kurad
-
Therese
Duktig är ju laddat, så använd bra istället, det syftar ju på prestation istället för person. Men som sagt det kan ju bli fel även då .
Efter en middag brukar jag säga -Vilken god mat vi fixat idag! eller så.
Är vi i tid på morgonen när stora tjejen ska till förskolan så brukar jag berömma samarbetet, -Vilket gott samarbete vi har haft idag, nu behöver vi inte stressa, skööönt.
Det gäller nog att tänka sej för bara, tänk på vad du skulle vilja att chefen sa till dej: -Åhhh xxx vad duktig du är! (slår ihop händerna med förtjusning)
Eller -Vad gott det blev, vad du kan! Tack så mycket!
För övrigt så är det nog "teamwork" man ska tänka, Detta gjorde VI bra!
Sen tycker jag ju givetvis det finns situationer där man nästan häpnar över vad de har åstadkommit o de själva är superstolta redan innan de visat upp resultatet. Då måste man ju få berömma lite extra o förundras över deras förmåga.
.Efter en middag brukar jag säga -Vilken god mat vi fixat idag! eller så.
Är vi i tid på morgonen när stora tjejen ska till förskolan så brukar jag berömma samarbetet, -Vilket gott samarbete vi har haft idag, nu behöver vi inte stressa, skööönt.
Det gäller nog att tänka sej för bara, tänk på vad du skulle vilja att chefen sa till dej: -Åhhh xxx vad duktig du är! (slår ihop händerna med förtjusning)
Eller -Vad gott det blev, vad du kan! Tack så mycket!
För övrigt så är det nog "teamwork" man ska tänka, Detta gjorde VI bra!
Sen tycker jag ju givetvis det finns situationer där man nästan häpnar över vad de har åstadkommit o de själva är superstolta redan innan de visat upp resultatet. Då måste man ju få berömma lite extra o förundras över deras förmåga.
-
eliselinda
- Inlägg: 79
- Blev medlem: fre 15 sep 2006, 23:29
Hej Ther?se!
Ja, ordet duktig undviker vi i allra högsta grad här hemma. Teamwork tänket är det nog desto sämre med. Det ska jag verkligen tänka på! Tack! 
Hur är det med att säga "tack för hjälpen"? Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det ger rätt budskap eller inte.
Kramar
Linda
Ja, ordet duktig undviker vi i allra högsta grad här hemma. Teamwork tänket är det nog desto sämre med. Det ska jag verkligen tänka på! Tack!
Hur är det med att säga "tack för hjälpen"? Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det ger rätt budskap eller inte.
Kramar
Linda
Mamma till två helt magiska söner
2004-07 Kurad
2006-03 Kurad
2004-07 Kurad
2006-03 Kurad
Hej,
tack för bra tankeställare. Har nog varit lite stressad och inte riktigt sett vilken hjälp som jag ju har kunnat få (strumporna!!!)Tack Anna Wahlgren - när du förklarar så blir det ju så självklart!!!
Och kanske har hon inte avverkat ett år riktigt, det kanske är trots kvar. Tiden går så fort när man har barn!!
Jag känner mig rätt så träffad av Ther?rse- för vi jobbar ju tillsammans och Moa gör mycket ,men hon kanske inte känner sig ordentligt behövd, det där tillsammans och samarbete är nog att tänka på för oss.
Och har nog dessvärre berömt för att hon varit dukigt. Måste tänka om, vet ju egentligen, men det bara blev.Usch jag håller också på att vara sådär duktigt-försöker sluta med det.
Tack för många bra tips och hjälp (som jag alltid får här!!!) . Nu har jag lite nya ideér för vår vardagliga kamp och naturligtvis kan Moa hjälpa lillasyster när vi ska ut. Ska läsa på i barnaboken och köra nya tag!!
Jessika
mamma till två tjejer f 02 och 04
Tack ,
tack för bra tankeställare. Har nog varit lite stressad och inte riktigt sett vilken hjälp som jag ju har kunnat få (strumporna!!!)Tack Anna Wahlgren - när du förklarar så blir det ju så självklart!!!
Och kanske har hon inte avverkat ett år riktigt, det kanske är trots kvar. Tiden går så fort när man har barn!!
Jag känner mig rätt så träffad av Ther?rse- för vi jobbar ju tillsammans och Moa gör mycket ,men hon kanske inte känner sig ordentligt behövd, det där tillsammans och samarbete är nog att tänka på för oss.
Och har nog dessvärre berömt för att hon varit dukigt. Måste tänka om, vet ju egentligen, men det bara blev.Usch jag håller också på att vara sådär duktigt-försöker sluta med det.
Tack för många bra tips och hjälp (som jag alltid får här!!!) . Nu har jag lite nya ideér för vår vardagliga kamp och naturligtvis kan Moa hjälpa lillasyster när vi ska ut. Ska läsa på i barnaboken och köra nya tag!!
Jessika
mamma till två tjejer f 02 och 04
Tack ,
-
Therese
Ge det lite tid, att "tänka rätt" kommer ju inte över en natt. Du har uppmärksammat problemet o kan jobba utifrån det.
Jag uppmärksammade problemet i somras o fick då god hjälp av AW, o det tog oss en bra bit på vägen, o nu kan jag säga att jag inte behöver anstränga mej så mkt för att tänka rätt från början.
Det känns tydligt att vi är på banan igen!
eliselinda: Ibland behöver man ju hjälp, tex man sitter på toa o pappret tagit slut nåt av barnen hämtar nytt -Tack för hjälpen!
När vi lagar mat däremot (undrar varför jag drar det exemplet varje gång, vi gör faktiskt annat oxå) så tackar jag för samarbetet. Det kan man ju säga på olika sätt beroende på om man vet vad ordet betyder eller inte.
Tack, det här gjorde vi bra, eller, tack för gott samarbete!
Men jag måste oxå säga att jag är kluven till den frasen, för det är ju hjälp man får, men de kanske då tror att man eg klarar sej utan dom?!
Lycka till på den nya vägen !
Jag uppmärksammade problemet i somras o fick då god hjälp av AW, o det tog oss en bra bit på vägen, o nu kan jag säga att jag inte behöver anstränga mej så mkt för att tänka rätt från början.
Det känns tydligt att vi är på banan igen!
eliselinda: Ibland behöver man ju hjälp, tex man sitter på toa o pappret tagit slut nåt av barnen hämtar nytt -Tack för hjälpen!
När vi lagar mat däremot (undrar varför jag drar det exemplet varje gång, vi gör faktiskt annat oxå) så tackar jag för samarbetet. Det kan man ju säga på olika sätt beroende på om man vet vad ordet betyder eller inte.
Tack, det här gjorde vi bra, eller, tack för gott samarbete!
Men jag måste oxå säga att jag är kluven till den frasen, för det är ju hjälp man får, men de kanske då tror att man eg klarar sej utan dom?!
Lycka till på den nya vägen
!Hej!
Det här var en jättebra tråd! Det klargör mycket som jag haft "på känn" men varit osäker på. Nu förstår jag att "social delaktighet" är så mycket mer än att utföra sysslor- utan även att ständigt visa varandra att vi behöver varann! Terese tanke att tävla mot gemensamma mål och tänka teamwork är suveränt bra! Tack för den!
Vad gäller beröm så försöker jag undvika ordet duktig men det kan vara svårt att hitta alternativ. Jag kör mycket med "vad bra det blev!", "å vad bra- nu kan vi ju går ut/handla/äta/torka snor..." NÄr det gäller prestationer somtex klara av att gunga själv, klättra, hoppa med mera, blir det oftast "åh vad du kan! Har du lärt dig det!? Åh vad kul att du kan klättra/hoppa/gunga..." Låter kansek lite konstigt i andras öron men vi brukar för det mesta vara ganska ensamma i lekparken (var är alla mammor....?)
Hinner inte skriva mer nu men tack Anna och Tereres för suveräna svar!
Det här var en jättebra tråd! Det klargör mycket som jag haft "på känn" men varit osäker på. Nu förstår jag att "social delaktighet" är så mycket mer än att utföra sysslor- utan även att ständigt visa varandra att vi behöver varann! Terese tanke att tävla mot gemensamma mål och tänka teamwork är suveränt bra! Tack för den!
Vad gäller beröm så försöker jag undvika ordet duktig men det kan vara svårt att hitta alternativ. Jag kör mycket med "vad bra det blev!", "å vad bra- nu kan vi ju går ut/handla/äta/torka snor..." NÄr det gäller prestationer somtex klara av att gunga själv, klättra, hoppa med mera, blir det oftast "åh vad du kan! Har du lärt dig det!? Åh vad kul att du kan klättra/hoppa/gunga..." Låter kansek lite konstigt i andras öron men vi brukar för det mesta vara ganska ensamma i lekparken (var är alla mammor....?)
Hinner inte skriva mer nu men tack Anna och Tereres för suveräna svar!
Mamma till 3; flicka född aug -03, pojke född dec -05 och flicka dec -07
-
eliselinda
- Inlägg: 79
- Blev medlem: fre 15 sep 2006, 23:29
Tack Therese!
Ja, det är nog så att det är gångbart ibland och ibland inte. Ibland biter jag mig i tungan och ångrar val av ord. Min grabb har faktiskt börjat säga rätt ut att jag kan göra det själv, vad det nu är jag föreslår att vi ska göra. Det har fått mig att fundera över vilket budskap jag ger honom egentligen.
kram
Linda
Ja, det är nog så att det är gångbart ibland och ibland inte. Ibland biter jag mig i tungan och ångrar val av ord. Min grabb har faktiskt börjat säga rätt ut att jag kan göra det själv, vad det nu är jag föreslår att vi ska göra. Det har fått mig att fundera över vilket budskap jag ger honom egentligen.
kram
Linda
Mamma till två helt magiska söner
2004-07 Kurad
2006-03 Kurad
2004-07 Kurad
2006-03 Kurad
-
Therese
Kul att ni uppskattar svaren. Jag har verkligen rannsakat mej själv i detta ämne, o jag är säkert inte färdig än.
Jag tror det är bra att stanna upp då o då för att känna efter om man behöver ändra/lägga till/dra ifrån något, det är ju lätt att bara köra på annars o rätt vad det är sitter man fast.
Alwa: Du undrar varför det är tomt i parken? Ja vart mammorna o papporna är vet jag inte, men barnen är på dagis. Det är ju så det har blivit i vårt samhälle .(Säger jag som gillar att ha barnen hemma så mkt det bara går.)
Jag tror det är bra att stanna upp då o då för att känna efter om man behöver ändra/lägga till/dra ifrån något, det är ju lätt att bara köra på annars o rätt vad det är sitter man fast.
Alwa: Du undrar varför det är tomt i parken? Ja vart mammorna o papporna är vet jag inte, men barnen är på dagis. Det är ju så det har blivit i vårt samhälle
.(Säger jag som gillar att ha barnen hemma så mkt det bara går.)Mycket tänkvärt. Vi har ju alltid låtit barnen "jobba" med oss här hemma men kanske med fel budskap. Jag pratade med min man och han körde det gemensamma målet när de skulle ut igår. Han ringde mig sedan på jobbet och berättade att Moa sagt till honom " säg till mamma att idag vann vi allihopa".
Inget bråk, inget tjafs. Lillasyster fick massor av hjälp av Moa och lillasyster kunde hjälpa pappa med skorna. Alla lättade och glada.
Men jag håller med Therese att det nog är en process som tar lite tid. Gäller att vara medveten och vaksam. Men jag tror att vi är på rätt väg.
Tack för bra tips och tankar.
Jag håller helt med om att det är tomt i lekparkerna. Alla barnen på dagis och föräldrar på jobbet. Rena sovstaden. Jag har också barnen hemma mycket- man vill ju vara med dem. Men jag måste säga att jag ibland känner mig som ett UFO som prioriterar tid hemma med barnen istället för utlandssresor och karriär. Jag får verkligen förklara och försvara mig på jobbet (den lilla tid jag gör just nu). Jättetrist, men egentligen tror jag att det väcker mycket dåligt samvete hos många fast det är ju inte kul det heller.
Jessika
Mamma till två tjejer f 02 och 04
Inget bråk, inget tjafs. Lillasyster fick massor av hjälp av Moa och lillasyster kunde hjälpa pappa med skorna. Alla lättade och glada.
Men jag håller med Therese att det nog är en process som tar lite tid. Gäller att vara medveten och vaksam. Men jag tror att vi är på rätt väg.
Tack för bra tips och tankar.
Jag håller helt med om att det är tomt i lekparkerna. Alla barnen på dagis och föräldrar på jobbet. Rena sovstaden. Jag har också barnen hemma mycket- man vill ju vara med dem. Men jag måste säga att jag ibland känner mig som ett UFO som prioriterar tid hemma med barnen istället för utlandssresor och karriär. Jag får verkligen förklara och försvara mig på jobbet (den lilla tid jag gör just nu). Jättetrist, men egentligen tror jag att det väcker mycket dåligt samvete hos många fast det är ju inte kul det heller.
Jessika
Mamma till två tjejer f 02 och 04
-
Lillsprudlis
- Inlägg: 262
- Blev medlem: sön 11 jun 2006, 00:14
- Ort: Göteborg
Hej!
Får man flika in lite
Var på en föreläsning av Jana Söderberg för en tid sedan, hon pratade just om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Hon frågade hur många som fått bekräftelse främst för att man är duktig och inte att man ex har kul. (Självförtroende= bekräftelse på det man gör, Självkänsla = bekräftelse på det man är). Många räckte upp handen och den efterföljande frågan var och hur många av dessa som var äldst i syskonskaran. Mycket riktigt, samma människor räckte upp handen igen
(nu trillade min polett ner, storasyster som jag är). Hon gjorde en ganska intressant liknelse: När första barnet föds så får den berömm för att hon/han kan äta själv- "så duktig du är" när barnet kan gå ger man åter berömm, Föräldrarna är så imonerade! När andra barnet kommmer blir dem inte lika imponerade (dem har ju vart med förr) istället får det barnet mer bekräftelse för den lilla egna personen, "så söt du är", "vad kul du har".
Tydligen finns det även en studie som påvisar att ju längre upp i Europa man kommer desto mer berömmer man barn utifrån vad de åstadkommer inte vad de är. Ex ett barn gungar.I spanien hade mamman sagt: Vad kul du har i gungan. I Sverige: Vad duktig du är som kan gunga.
Så för att bygga upp självkänslan behövs ord som bekräftar barnets egen person, även om man är storasyster
. Men som människor vi är så handlar vi på det sätt som gynnar och bekräftar oss mest.Frågan är om det ska vara pga av det vi GÖR eller baseras på det vi ÄR
Det blev visst en lite lång inflik men jag tycker det är så intressant, eller hur
Kram och lycka till
Yvonne
Får man flika in lite
Var på en föreläsning av Jana Söderberg för en tid sedan, hon pratade just om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Hon frågade hur många som fått bekräftelse främst för att man är duktig och inte att man ex har kul. (Självförtroende= bekräftelse på det man gör, Självkänsla = bekräftelse på det man är). Många räckte upp handen och den efterföljande frågan var och hur många av dessa som var äldst i syskonskaran. Mycket riktigt, samma människor räckte upp handen igen
(nu trillade min polett ner, storasyster som jag är). Hon gjorde en ganska intressant liknelse: När första barnet föds så får den berömm för att hon/han kan äta själv- "så duktig du är" när barnet kan gå ger man åter berömm, Föräldrarna är så imonerade! När andra barnet kommmer blir dem inte lika imponerade (dem har ju vart med förr) istället får det barnet mer bekräftelse för den lilla egna personen, "så söt du är", "vad kul du har". Tydligen finns det även en studie som påvisar att ju längre upp i Europa man kommer desto mer berömmer man barn utifrån vad de åstadkommer inte vad de är. Ex ett barn gungar.I spanien hade mamman sagt: Vad kul du har i gungan. I Sverige: Vad duktig du är som kan gunga.
Så för att bygga upp självkänslan behövs ord som bekräftar barnets egen person, även om man är storasyster
. Men som människor vi är så handlar vi på det sätt som gynnar och bekräftar oss mest.Frågan är om det ska vara pga av det vi GÖR eller baseras på det vi ÄR Det blev visst en lite lång inflik
men jag tycker det är så intressant, eller hur Kram och lycka till
Yvonne
Victor född 28 juni 2006.
Simon född med snitt 5 februari 2009
Tur att vi blivande föräldrar och blivande barn har en Anna Wahlgren.
Simon född med snitt 5 februari 2009
Tur att vi blivande föräldrar och blivande barn har en Anna Wahlgren.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Tack, alla Det här kallar jag konstruktiv läsning I stället för att slippra iväg med "duktig" kan man öva in tungan på "Vad PRAKTISKT
" Då minns man lättare vad det hela gick ut på: samarbete Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022