Jag har kommit hit efter mycket noga övervägande. Jag hoppas att jag kan finna rätt väg för att vår kära dotter (femton månader) ska få sova på nätterna. Min historia börjar med storebror, nu tre år gammal, vars sömn var ohyggligt störd under hans första levnadsår. Jag var ensam med honom, då min partner hade ett resande jobb. Jag bearbetar det första året som ett trauma, så fruktansvärt var det. Ungefär vid ett år började jag genomföra SHN och det hjälpte oss att sluta äta på nätterna. Vi genomförde också strikta rutiner, utomhuslek varje dag etc. Sammantaget ledde det till att hans sömn blev så bra så snabbt och jag slutförde inte kuren
Med dottern var vi förberedda på en jobbig början och började tidigt lotsa in henne i rutinerna. De var ju sas redan fastställda för storebror och det etablerades snabbt en dagsrytm. Vi trodde i vår enfald att detta skulle vara tillräckligt för att hennes sömn skulle stabiliseras av sig själv. Nå, hon har inte haft riktigt lika störd sömn som storebror hade när han var bebis. Det har inte varit något skrik på nätterna. Men vid det här laget sov han bra, och vi ser inga tecken på henne. Vi har samma tider och rutiner varje dag, vardag som helg, och vi är ute och rör på oss mycket, i ur och skur. Tyvärr är det också bara min partner som "kan" få henne att somna just nu, både på dagarna och på nätterna. Jag vet inte varför det är så, men det har varit likadant med båda barnen - att hon har kunnat få dem att slappna av men inte jag. Nu är det svårt att bryta eftersom jag har jobbat (dagar och nätter, se nedan).
Nu nyligen var jag till doktorn för att höra om hennes mage som varit orolig länge. Det visade sig bli snabbt bättre när vi gick ner från fullkornsvälling till babyvälling. Sen när vi helt slutade med mjölkprodukter blev det ytterligare bättre. Veckan efter sov hon från sju på kvällen till halv sex på morgonen, tre nätter, och det var ett fantastiskt genombrott för oss. Nu är det tillbaka till ruta ett igen. Hon har visserligen varit förkylt och fått två tänder. Men jag orkar inte "ursäkta" henne längre. Det är alltid något på gång i ett litet barns liv och andra barn sover ändå.
Till saken hör att vi har haft oehörda förändringar i våra liv det senaste året. Vi har flyttat till Sverige, delvis ofrivilligt, efter att ha bott fem år utomlands. Detta har inneburit ekonomiska och känslomässiga påfrestningar och ett arbete utan dess like för att komma in i det svenska samhället. Ingenting har fungerat vid första försöket. Jag har jobbat på nätterna för att kompensera för att dagarna har gått åt till telefonköer på diverse myndigheter. Jag har inga vänner här ännu, även om jag jobbar på det, så jag känner mig hemskt sårbar och utlämnad. Min partner är fulltsändigt utbränd av nätterna med lilltjejen, och jag av nattarbete. Det säger sig själv att barnen känner av hur dåligt deras föräldar mår och måste få utlopp för det på något sätt. Samtidigt förstår jag inte hur vi ska kunna uppnå någon balans i våra liv utan sömn. Det är ett moment 22. Vi har ändå bättre förutsättningar än tidigare i år. Vi har köpt ett hus och har kommit på plats. Storebror är inskolad i förskolan och har börjat trivas där. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och ska börja på ett (förhoppningsvis) lugnare jobb i mitten av januari.
Men fastän jag har beställt boken och verkligen tror att vi måste göra detta, så har jag svårt att uppbringa energin och det "jädrar anamma" som jag tror behövs. För att inte tala om de två eller tre vaknätter som kommer att krävas, och det tålamod och den inre styrka som jag ska känna för att min dotter ska känna sig trygg. Jag är rädd att jag bara kommer att kommunicera den utmattning och litenhet jag känner
En annan mamma som jag träffade sa att hon hade hört om "sömnseminarier" hos Anna i Gastsjön, där föräldrar får handfast vägledning för att vända på sådana här situationer. Jag har svårt att tänka mig att Anna själv skulle ha tid att hjälpa alla stackars föräldrar
Tacksam för input och reflektioner av alla slag! Tack på förhand!