Nu har äntligen vår lille "Nian" kommit... det blev en bror till alla töserna! 3790 g och 51 cm, vilket ansågs som en ansenlig storlek på en bejbis här på ön. Vi meddelade glatt att det var en Standard Swedish Baby-Size!
Jag önskar att jag haft en spännande förlossningsberättelse att peppa alla som väntar med, men en lång natt med långsamt värkarbete, som trots allt var på rätt väg med flämtandning och hela paketet, blev abrupt förbytt i ett akut kejsarsnitt då plötsligt inga hjärtljud från barnet kunde höras längre. 15 minuter efter att detta upptäcktes, var jag sprungen liggandes i säng i värsta Cityakuten-stil nerför korridoren in i operationsrummet, oroligt sökande någons blick för besked, och sedan snabbt nedsövd efter att ha skrivit på ett papper (vet fortfarande inte vad jag skrev på), med maken bryskt utskickad i korridoren utan förklaringar och var lille pojke ute i världen med 9 av 10 på Apgar skalan efter en minut.
Ingen kunde förklara vad som egentligen hade hänt. Kanske gjorde han en rörelse i magen så att de tappade bort honom, kanske var han faktiskt trött. Det viktigaste var att han faktiskt kom ut frisk och stark till denna världen, och det gjorde han tack vare ett snabbt och rådigt team! Jag är glad att vi var på sjukhus, att vi hade kompetent personal och att allt fungerade när det krisade!
Den blivande pappan hade det värst, ensam, klättrande och klösande på utsidan om dörren till operationsrummet. När vårt barns första skrik hördes, släppte de in honom. Vår son fick ha hud-mot-hud med pappa, medan de sydde ihop mig. Jag vaknade kanske en timme senare, uppallad med kuddar bakom ryggen, i narkosens dimma, med pappans överlyckliga ansikte tätt tätt emot mitt och ett barn sugande på mitt bröst. LYCKA, är allt jag kan säga. Kan inte beskriva det med ord.
Chocken kom lite senare när jag hade vaknat upp och min man kommit tillbaka efter att ha varit hemma och sovit. Allt som kunde ha hänt... allt som kunde gått snett... allt vi hann tänka medan vi bara tittade på varandra först i rummet när de upptäckte att inget hördes, sedan i operationsrummet innan han skickades ut (två gånger), för vi kunde inte säga någonting - vi bara tittade på varandra, ordlöst kommunicerande samma desperata önskan... och då kom tårarna.... först för det hemska som kändes så nära och sedan av lättnad eftersom allt faktiskt hade gått bra.
Vi fick stanna på sjukhuset i tre nätter för besiktning. Vi betalade 75 pund per natt för att få eget rum. Alternativet var 6 arn o mammor i en och samma sal, där alla var kejsarsnittade. Vanliga födslar fick åka hem samma dag.
Mitt rum vette dessvärre mot en gård där alla soptunnor tömdes (tänk er ljuden av det) och precis utanför min dörr satt larmet till barnmorskorna, och det plingade konstant, dygnet runt.... pappor fick inte stanna över natten.
Inga blöjor fanns till barnen, så vår sons första avtryck här på jorden fångades innanför pappas skjorta
Man fick ingen särk att föda i, så när jag vaknade var min topp o t-shirt som jag haft under värkarbetet och operationen uppklippta så att barnet kunde ammas... Standarden på ett vanligt engelskt sjukhus lämnade mao mycket att önska, men det gjorde oss ingenting, euforiska som vi var över vår underbare son och hur han "mirakulöst" räddats (?) till världen.
När vi kom hem var jag salig. "Life in the slow lane" pågår för fullt. Vi äter, sover, vilar, ligger på filten, läser, matar, sover och har det skönt i största allmänhet. Inga besök, bara lugn, ingen press på att hinna, göra, hetsa, vara med i den stora världen, utan låta världen vara liten.
Idag fyller han två veckor, och vi ser hur han börjar öppna sig mot världen och oss. Men vi låter bli att skynda. Pappa jobbar hemma och jag är helt ledig i sex veckor till. Sen ska jag jobba hemifrån två dagar i veckan fram till nyår, så vi har tre månader på tre man hand. Tre smekmånader!
Jag gråter fortfarande då och då, mest för det som är bra, och för hur allt ordnade sig, och för hur mycket kärlek jag har till den lille och hans far, och för hur förunderligt världen är funtad när man kan sätta små barn till världen.
Små älskade barn.