=D>
Ni är underbara!
Helt underbara!
Här har man ett gäng "främlingar" (förutom /LO som jag träffat) som engagerar sig med sån liv och lust, att jag blir helt tårögd!!
Nu ska jag sortera vart och ett av era svar:
Mamma S:
Ja, jag trivs med mitt jobb! Tycker det är roligt och inspirerande med inredning och färgval! Och planering har också varit roligt!
Jo, det skulle absolut kunna bli så att pappa står kvar, så vi båda blir delägare, ett tag till, kanske något år till. Han kommer inte lägga av från en dag till en annan helt brutalt. Han kommer stå vid min sida. Som det är nu, så har han slutat tidigare vissa eftermiddagar. Han åker motorcykel, bowlar, går matlagningskurs (tänk! Han som aldrig haft några intressen i sitt liv!
) Han tycker det är skönt att jag har butiken, då behöver han inte gå kvar till 18.00. Ingen av de anställda är tänkbara som VD.
Min sambo är inte intresserad av företaget.
Jo...farfar hade nog velat att jag skulle vara lycklig...förstås...
br : Jag och min mamma hade ett samtal om precis detta i början av året. Ett innerligt samtal då hon visade sig vara betydligt mer lyhörd än jag någonsin trott
Hon sa precis så: Gör aldrig någonting för ANDRAS skull, känner du så här, gör det inte, det går faktiskt att sälja!
anna71: Jo, det känns rejält och tryggt med ett familjeföretag! Visst gör det det! Och de där tråkiga ekonomi-bitarna, ja där hjälper min sambo till!
Sånt kan han! Han räknar ut moms och arbetsgivaravgift varje månad, och gör bokslutet. Jag har inte minsta intresse/kunskap om sådant, så jag är honom innerligt tacksam! Jag sköter det löpande, fakturering, betalning av fakturor, löner.
susanneethel: På fredagar har vi en "glapp-timme". Jag börjar 14.00, och Per slutar 15.00. Då är barnen med mig på jobbet för det mesta. Det funkar 50/50...Ibland är det ett fruktansvärt liv på dem, och ibland är de små ängla-barn O:) Har jag däremot bara en av dem med mig, funkar det HUR bra som helst!
I fredags var Per hemma med influensa, och när jag skulle åka och jobba, ville Clara följa med, och det gick fantastiskt bra, och det var 4 timmar! Bara sista halvtimmen blev dryg.
kokos: Jag tänker ju framåt här, flera år i förväg, då barnen kommer gå i skolan. Då har jag tänkt ut, precis som du gör här: på förmiddagar, när de är i skolan, kan jag sköta kontor/planering o.s.v, en del hemifrån, en del från jobbet. En av de anställda har uttryckt en önskan att få styra mer själv över sina jobb. Han vill gärna ha en bunt arbetsordrar i handen, och planera upp veckan själv. Då kan han t.ex spackla på ett ställe, och medan spacklet torkar, kan han åka och mäta på ett annat ställe...ja, få mer flyt, och inte så mycket "dö-stunder". Fast i butiken tror jag inte han passar, och inte den andre anställde heller. Dessutom behövs dom "ute på fältet". Jag kan inte lägga golv...Däremot skulle man ju kunna tänka sig att anställa någon, ett par e.m/vecka, och kanske varannan lördag, så man fick vara med barnen då. Butikspersonal borde ju också gå arbetslös, så det borde kunna få tag på någon kan man tycka, som avlastar för mig.
Sysslor tjejerna kan hjälpa mig med finns det naturligtvis! Städning, sortering av prover, upp-packning av varor, mäta stuvar...ja, det finns mycket, och det har jag även tänkt på. Att de skulle kunna vara med mig då och då.
Ja, det där sista är svårt...min pappa är lite av en bakåtstävare, som vill köra firman som det alltid varit. Han hummar lite om någon kommer med någon ny idé, sedan blir det inget av det...
/LO: Ja, vi har pratat om det...och jag är inte klokare nu än jag var då...
Men för min skull...jag har väldigt, väldigt svårt att tänka så. Det ultimata för mig hade nämligen varit att någon annan ägde, och jag bara var anställd...Och det är ett scenario som inte kommer kunna hända (om man inte drar in konkurrenten med någon slags samkörning)
Ang. hemma: Vi har ju samma syn om att barnen inte ska behöva gå långa dagar på dagis i alla fall!
Som ekonomichef har man mycket på sitt ansvar, som man MÅSTE göra själv. Tidspressen är stor med bokslut och annat. Han sliter som ett djur för att kunna sluta 16.30 var dag, och slippa jobba över. Men jag förstår också mellan raderna att han har lite svårt att delegera, och tar på sig mer än nödvändigt själv.
Ang. pappa...jo, så är det ju. Men jag vet ju att han hoppas! Men han är väldens lugnaste och snällaste!
Ja har sett honom arg EN enda gång i hela mitt liv! Men det är klart han skulle bli besviken!
Sarika: Det där med att välja och känna in de 2 alternativen, är bra, det är bara att jag känner samma sak med båda scenerna. Ta över: Total jävla (förlåt
) PANIK!!!
Sälja: samma, total jävla panik!!!
Ja, då får vara ärlig, det är det jag uppskattar med ditt svar, och alla andra här! Och, ja, det är mer oro än lycka, mycket mer...Min dröm har alltid varit att min egen firma, med det handgjorda pappret skulle gå att leva på! Då skulle jag ju kunna jobba hemifrån och finnas där för barnen!
Men jag inser att det aldrig kommer bli så!
Tack för dina ord om att jag aldrig kommer bli den mamma jag inte vill vara!
Det värmde. Trots all ångest jag haft sista tiden känner jag ju att det måste kunna gå att pussla/lösa på bästa vis för familjen!
Ang. att man visst kan sälja ett 45-årigt företag: Man skulle ju kunna ta över, och känner man att det bara helt enkelt inte funkar - sälja. Så har man i alla fall försökt!
Ja, jag har grottat ner mig i praktiska saker! Men jag måste ju det! Jag har hittills vägrat att tänka på de praktiska. Jag har gått i 3-veckors-skov och känt än att jag kommer fixa detta, och än att jag inte kommer klara av det. Då har jag bara känt huruvida jag fixar det eller ej. Det var ju när jag började tänka på praktiska detaljer jag bröt ihop
Stod nere i källaren i min pappersverkstad, och lyssnade på DiLevas nya skiva, och de texter han sjöng talade direkt till mitt hjärta!! Jag grät så det skvalade i min ensamhet! Hemskt, och samtidigt befriande!
Mindy: Vad dina ord värmer, och vad de väcker mycket känslor i mig. Det var ju inte meningen att jag skulle hamna här egentligen...Det var det ju inte, jag bara blev kvar...Men samtidigt trivs jag ju med jobbet.
Det är så svårt att tänka bort skuldkänslor, för det är ju inte bara mig det drabbar om jag bestämmer mig för att inte ta över! Det drabbar pappa. Det drabbar de två anställda, som har familj och barn!! Den ene är dessutom min svåger!
Ja, det där med att leja bort vissa bitar svarade jag ju på ovan, det skulle kunna funka. Jag får fundera vidare!
TILL ER ALLA: Ni är underbara!
Jag har fått så oerhört mycket vettiga tankar, och det är SÅÅÅ bra att ni ser det från ett objektivt håll! Ni känner mig inte, men kan se situationen från ovan. Jag ska sätta mig ner, för nu har jag precis vad jag önskade mig i mitt första inlägg: tankar, vinklingar och lösningar!
TACK!!!!
kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
) ska tycka. Du lever DITT liv och man lever bara en gång!
