Behöver hjälp och råd!

[Akk76]

Hej!
Jag är helt ny här på sidan, jag hittade hit genom en norsk veckotidning . Jag vet inte heller om detta inlägg passar helt in i detta forum, men hoppas att jag kan få några svar och råd.

Till det verkliga problemet.

Det är så att min 14, snart 15-åriga styvson, som jag älskar som min egen son. Han är helt underbar, visst han kan ha lite knepiga synpunkter på vissa saker, men han är ju ändå tonåring.
Problemet handlar inte om honom utan om hans underbara 4-åriga styvbror på sin mammas sida. Jag tycker så otroligt synd om honom. Han bor hos dem på heltid. Hans pappa kallar honom för det ena och det andra som jag inte ens klarar av att skriva. Det är så hemskt. De är 4 pojkar hemma hos min styvsons mamma, alla från 15 mnd upp till 14 år. Och nu väntar de en till.

Hur ska jag göra för att få min styvsons mamma att verkligen förstå att hon inte kan leva med den hon lever med nu?
Hon ringer mig och berättar vad som händer och sker där hemma. Och jag säger till henne gång på gång att hon ska lämna honom för att barnen och hon inte mår bra i det förhållandet. Jag säger till henne att: Tänk på barnen!
Men hon är rädd för att bli ensam, men jag säger till henne att vi ställer upp på henne, vi kan ha barnen här, inga problem.
Men ska det behöva gå så långt att jag måste ringa socialen för att få dem att ta barnen? Jag tänker ju bara på barnen.

Hoppas att någon kan ge mig råd på hur jag ska hantera situationen.

[/LO]

Hej.

Mitt råd är att vara stöd till mamman, som du är och till barnen.
Påminn gång på gång vad som är rätt och fel, men propsa inte på att hon ska lämna honom, skuldbelägg inte henne. Det beslutet måste hon ta själv.

Erbjud er att ta barnen, även nu. Så att hon ser att ni menar det.

Mina tankar!

/LO

[Akk76]

Tack Lotta för ditt svar.

Det låter bra det som du skrev.
Jag hjälper och stöttar henne, och jag har sagt till henne att vi kan ta barnen någon natt så att de får ägna tiden åt varandra. Jag gör så gott jag kan, och påminner henne att hon måste tänka på barnen.
Jag vill ju verkligen inte förstöra för dem, men barnen är ju viktigast, och de mår ju inte riktigt bra i nuläget.

Men som du skriver så ska jag fortsätta att stötta henne, och påminna henne om att vi kan ha alla barn någon natt i månaden, eller kanske två till och med. Jag bryr mig inte om några pengar, jag vill ju bara att alla ska må bra.