Idag var vi på vår första föräldraträff på BVC. Ungefär 10 mammor med bebisar var vi - alla i åldern 3-4 månader. Jag såg fram emot detta med både bävan och spänning - hur skulle det gå med detta lilla avbrott i rutinen, och hur skulle de andra bebisarna vara? Ingen annan i vår bekantskapskrets har barn i lilla gosetjejens ålder, så vi visste inte riktigt vad vi hade att "jämföra" med, trots att vi ju tycker att hon är mycket lätt att ha att göra med och inte särskilt "jobbig" (hon är vårt första barn...). Sagt och gjort, iväg knallar mamma och tjejen. Och vår lilla dam är den enda som inte skriker. Alla de andra bebisarna bröt samman efter en stund och gallskrek i kör så vi knappt kunde höra oss själva prata... Lilltjejen sitter i knät och tittar glatt på de andra bebisarna när de skriker, får mat innan hon blir jättehungrig och skriker alltså inte för det, och läggs i vagnen att sova eftersom hennes vanliga lur blev förkortad då vi var tvungna att knalla iväg. Lite fundersam var hon om det var OK att sova HÄR på detta nya ställe, men en liten "dagramsa" vid ett par tillfällen och rusk i vagnen så somnade hon trots att de andra stackars bebisarna skrek som grisar (jag med mina lekmannaögon tyckte att det lät och såg ut som om de var trötta och undrade för mig själv varför de andra mammorna inte gick och lade sina små i vagnarna?). Tittade till henne efter en stund och då var hon vaken, men låg lugnt och tittade på sina händer, och det kunde hon väl få göra... Under fikapausen frågade två mammor och en BVC-sköterska om hon "alltid var så här lugn". Jag svarade ja på den frågan men kände mig aningens beskäftig (det här med det legitima klagandet, kanske?).
Efter en stund frågade BVC-sköterskan vad min dotter egentligen hade för sig därute i korridoren. "Nyss sov hon, men nu tittar hon på händerna och så slumrar hon lite emellanåt", sa jag. "Gör hon alltid så?" blev följdfrågan. "Jaaa..." sa jag och började undra hur andra föräldrar har det egentligen... Så jämförelsevis tycks vi ha en nöjd och trygg liten flicka.
Vi ber alltså att få tacka Anna igen - Barnaboken FUNKAR!!