Han kommer upp själv på morgonen.

[Hegro]

Eftersom Emil, 2 år 2 mån, ska få syskon i december så har vi valt att låta honom få en större säng istället för att köpa ytterligare en spjälsäng. Det har funkat jättebra på kvällarna. Visst har han kommit upp några gånger men det har bara varit att leda tillbaks honom till sängen några gånger och sen har han legat kvar. Oftast kommer han inte upp alls.
Även på morgnarna har han legat kvar, vilket varit mer förvånande för oss. Han har morgon 7.30 men vaknar oftast strax efter 7. Det har aldrig varit något gnäll eller gråt kring det utan han ligger nöjt kvar och sjunger och pratar. Riktigt roligt att sitta vid datorn utanför och lyssna på honom
En morgon började han gnälla över att han ville ha bilen (en del barn har gosedjur. Emil har en röd Peugot som han inte vill sova utan ) -"Mamma, Emil ha sessån. Tappade den. Sessån mamma!" Men inget hopbryt utan mer ynkligt klagande så jag bestämde mig för att få tillfälligt väldigt dålig hörsel
När jag sen kom in för att säga godmorgon så sitter han med fötterna hängande över kanten på sängen, bilen på golvet straxt nedanför, men han klev INTE ur sängen för att hämta den. Tyckte nästan synd om honom.

Men nu de senaste tre morgnarna har han kommit upptassande runt 7.10 och jag känner mig lite tveksam till hur vi borde göra. Han har ju uppenbarligen sovit klart och på helgen är det i ärlighetens namn ganska skönt att han kommer in och kryper ner till oss så vi får vakna till i lugn och ro. Själv tycker jag det är urpestigt att ligga kvar i sängen när jag känner att jag sovit klart. Det kryper i kroppen. Vaknar jag så går jag ju upp. Så det känns lite tufft att leda tillbaks honom till sängen igen. Iaf om jag är uppe. Samtidigt så vill jag ju inte ha honom springande upp ifall han vaknar tidigare heller och i morse kom han upp vid 6.50 och då har vi plötsligt börjat "tulla" lite till på natt-timmarna. Så borde jag leda tillbaks honom till sängen så att det alltid är någon av oss vuxna som säger till när det är morgon?

[annawahlgren]

Du måste bestämma dig Du ser själv vartåt det barkar. Ingen annan än du/ni kan dra gränsen. Han gör det inte åt er. Det är mysigt när han kommer till sängen, men man kanske får tänka ett steg till. För det är lätt hänt att det blir tidigare och tidigare.

Bäst är alltså om du/ni tar ansvaret för när dagen börjar, och då ska den göra det med buller och bång

Tur att han trivs i sängen och inte går upp. Jag skulle annars inte rekommendera något annat än spjälsäng för ett så litet barn. Och man kan alltid ta tillbaka det trygga gamla "hemmet". Man kan köoa en begagnad spjälsäng till., billigt.

Men det verkar ju gå vägen. Inför kanske en väckarklocka? Leta på sök, det finns mycket om det. Den kan bestämma morgonen åt både honom och er, om ni inte plikttroget orkar göra det själva

[Hegro]

Jag förstår hur du menar. Och håller egentligen med. Det är ju så jag redan har tänkt. Problemet är att nu, när jag kl. 6:30!! ledit tillbaks mitt barn gråtande och hulkande till sängen för 10:e gången, känner mig riktigt taskig. Och genom kurande, vagtimmar och sen ganska nyligen förvisningar så har jag aldrig känt mig orättvis eller tvekat om jag gör rätt även om Emil varit ledsen.
Just nu ligger han faktiskt kvar, så visst, det funkar ju. Det vet jag ju att det alltid gör när man får något råd härifrån.

Ett annat problem för mig är ju att jag inte lyckats få min man intresserad av något barnabokstänk. Och då står jag ganska själv i varje ny situation som uppstått. Han är jättenöjd med S-H-N resultatet och håller benhårt på Emils sovtider. Men jag tror knappast att han har förstått tanken bakom. Varför det fungerar och därför inte heller hur han ska bemöta förändringar som kommer under vägens gång.
Därför kändes det ganska otänkbart att köpa en till spjälsäng istället för en juniorsäng när vi nu behövde köpa till en ny. Att gå tillbaks till spjälsängen vet jag inte heller om han godtar.
Så här är det ju när det gäller det mesta. Jag har rådfrågat dig och fått jättebra svar, som fungerar underbart bra, kring sonens trotsande och hur jag bemöter det. Men för Emils del blir det väldigt dubbelt eftersom pappa går in med NEJ, AJAJ, om du kastar smörgåsen så får du gå från bordet...osv.
Hur sjutton barnaboksuppfostrar man sin man???
Måste tillägga till makens försvar att han i övrigt är en underbar och engagerad pappa som älskar att vara med sin son. Men han är inte den som försöker förstå något hur eller varför. Inte kring graviditeten eller senare när barnet är fött. Det är liksom upp till mig.

Usch vad klagigt det här blev men det har verkligen varit ett dilemma och stort problem för mig efter vartenda klokt råd jag fått på den här sidan. Oftast har det räckt med att jag bestämt sagt att -"nu gör vi så här!" punkt slut. Men jag saknar att vi gör det ihop som föräldrar med ett gemensamt ansvar och intresse för sonens bästa. Varje dust med Emil har varit upp till mig. Annars tror jag han sovit i våran säng fortfarande. Och jag hade varit uppe med en vaken unge kl.5 varje morgon.

Så, färdiggnällt! Nu ska jag borsta tänderna innan jag går och "väcker" Emil med dunder och brak. Jodå, han ligger i sängen och pratar om jejserbåtar med sin Sesså

[SusanD]

Du kanske skulle låta maken läsa ditt inlägga i lugn och ro. Kanske, kanske går det upp ett för honom då

Man kan ju alltid hoppas

Kram Susan

[ms Sophie]

Eller så kan du "smyga" in tänket på karln!
Det har jag gjort med min. Det kan ju lätt bli "fanatism" över vad man nu än engagerar sig i om man pratar, pratar, pratar om ämnet hela tiden och då backar den andra.
Jag har i stället då och då smugit in små tips, råd och tankar som om jag bara kommit på något bra! Och tänk, det fungerar!
Hade jag hela tiden sagt "Anna Wahlgren tycker...", "Anna Wahlgren säger...", "i barnaboken står..." så hade nog maken backat många gånger. Nu kan jag varva med "egna tankar" och även säga att jag läst i barnaboken eller här på forumet och han köper det med hull och hår

Som det här med "Nej och fy" så har jag sagt nåt i stil med att "tänk, jag förstår inte de som försöker säga så till sina barn när de är runt ett år för hur ska de förstå? Tänk själv om någon bara säger "NEJ" om du gör något men inte visar hur man ska göra. Ja jag förstår inte hur föräldrar tänker ibland." och ibland lägger jag till att jag själv var sån som tänkte som "Vän av ordning" (fast jag kallar inte det för det) men att jag nog har tänkt om sedan jag fått barn.
Jag brukar säga detta i "rätt" sammanhang. Om man ser något barn som blir "Fyad" på eller att jag nyss visat på dottern hur man handskas med blommor (för 412 gången...) och då "kommer på" denna smarta tanke! Inte som en "uppläxning" eller upplärande av maken utan reflektion helt enkelt!

Sakta men säkert.... det fungerar för oss i alla fall!
Sophie

[Gäst]

Nej, för Guds skull (med all respekt för dig Susan) låt inte mannen läsa ditt inlägg!!! Jag gjorde precis den "missen" en gång när jag skrivit här om våra "konflikter" kring barnafostran. Det gjorde ingen succé precis... Innehållet i mitt inlägg, och svaren jag fått, gick helt förlorat. För han såg bara att jag skrivit "nedsättande" om honom på ett allmänt forum. Så istället för att få till stånd en diskussion kring barnen gick han omkring och var rättmätigt (i hans eget tycke...) förorättad över mitt tilltag. Dessutom har jag nu ännu svårare att lobba igenom något jag lärt mig här - för det här är ju ingen vidare sajt... Nu är din man kanske av annat slag än min Hegro, men i ärlighetens namn har jag svårt att föreställa mig den man som låter ett kritiskt inlägg som hans kvinna skrivit på internet (om honom) utgöra en väckarklocka eller ens ett relevant diskussionsunderlag!

/Pea

[SusanD]

Jag tror att man måste känna sin man väl så man vet hur han reagerar när man visar ett inlägg man skrivit om mannen. Sen beror det ju också på hur man skriver, är det nedsättande är det ju ingen trevlig läsning, är det uppgivet så kanske det kan få honom att tänka ett steg längre.

Men som sagt, alla är ju olika och reagerar på olika sätt.

Kram Susan

[anna]

Hej!

Jag brukar formulera mina inlägg så att de är läsbara för mannen i huset Alltså, har jag en fråga vi båda grubblar på formulerar jag den så den går att läsa i sin helhet utan att han tar illa upp. Skriver, raderar, skriver, raderar, väger orden på guldvåg, tills jag fått fram min fråga utan att trampa på någons tå Och när jag sedan får svar, presenterar jag hela länken för honom

kram anna

[SusanD]

Anna du är ett föredöme

Jag vill inte heller trampa min ömme respektive på tårna så jag tänker alltid på vad jag skriver och hur jag formulerar mig. Dessutom så hänger han också här på forumet så några hemlisar blir det inte

Kram Susan

[anna]

Förstår du hur STORT det är i min värld, när du säger att din man också hänger på forumet Skulle Per ALDRIG göra Han är ledsamt nog ingen barnabokspappa Så ett sånt här inlägg läser han alltså inte, så jag kan skriva som jag vill

kram anna

[annawahlgren]

Saker och ting går ändå in bakvägen, vlll jag tro... Tänker på en äkta man som skulle få sitt första barn. Vi skulle, alltså. Jag övade flämtandning för kung och fosterland och hade "Att föda barn utan smärta" med mig på förlossningen t o m. (Mannen var inte hemma ) Hans bristande delaktighet i alla avseenden sas rent ut: "Blanda inte in mig i det där "

Efter skilsmässan så småningom umgick han bl a med en jättegravid kvinna. Och ringde mig upprörd in i märgen: "Kan du tänka dig - HON FÖRBEREDER SIG INTE!"

Mycket märkligt även i hans värld, alltså. Efteråt

[Hegro]

I vanliga fall så försöker jag formulera mina frågor här så att även min man kan läsa det. Om han nu skulle få för sig det Men just det där inlägget var väl inget som jag skulle vilja att han läste. Jag skulle inte uppskatta själv om han hade skrivit så om mig på ett allmänt forum. Även om det var sant det han skrev....

Mycket av det vi lärt oss här genom de här två åren fastnar ju såklart på honom också. Se bara på hur väl Emils sovande fungerar. Och om någon andas om att vi har tur som har ett barn som sover så bra, är min man det förste att svara -" det handlar inte om tur, min fru har jobbat hårt för att få det att fungera!".
Så visst tar han till sig. Men just det där att FÖRSTÅ. Det saknar jag. För så länge han inte gör det så blir jag ju ensam ansvarig för att få rätsida på det som inte fungerar. Och i såna här frågor, som att köpa en spjälsäng till eller att köpa en juniorsäng, så blir det ganska omöjligt för mig att få igenom det jag tror på. Inte många som inte är BB-bitna som skulle komma på tanken att köpa en ny spjälsäng när man har en 2,5-åring. Ganska många har köpt växasäng när barnet börjat klättra ur sängen. Dvs runt 1,5 år. Det blir liksom lite svårövertygat där.
Men huvudsaken är väl att det funkar i det stora hela. Maken gör iaf som jag säger när jag fått något råd härifrån Verkar som att han också litar på att det fungerar även om han inte bryr sig så mycket om varför.

Åter till morgnarna:
Dagen efter vaknade Emil vid 6.30, låg kvar i 20 min innan han öppnade dörren. Låååångsamt -"Godnatt godnatt Emil. Sov gott!" Smack igen med dörren och sen låg han kvar tills jag kom in och väkte honom.
I morse kom han inte upp alls. Så som vanligt fungerar det alldeles utmärkt bara jag har bestämt mig för att det ska ske en förändring.