Det gick upp ett ljus

[Helenan]

Är helt ny på detta forum, men vill så gärna berätta om någonting som verkligen öppnade mina ögon.

Vår son föddes i mitten av juli och är nu fyra veckor gammal. Innan han föddes hade jag inte läst Barnaboken, men jag lånade den från bibiloteket när sonen var några dagar. Emellan matningar (men ersättning i flaska från tredje dagen pga psykiska hinder för fortsatt amning), blöjbyten och besök av släktingar försökte jag få grepp om Standardmodellen, men fick aldrig riktigt ro för att sätta mig in i det hela.

Sonen var och är en vad man så komiskt brukar kalla för "snäll bebis", en sådan bebis som "inte skriker mer än när han ville ha mat". Och trots ett flertals släktingars "goda" råd om att inte låta min son äta "hela tiden", så förutsatte jag också att så gott som varje skrik betydde just "Jag vill ha mat".

Dagarna flöt på och bebisen åt och sov, låg på sin lekmatta och sprattlade och följde med mamma och pappa på det mesta. Efter två veckor kom också ögonkontakten, försöken till samspel. Men i samma stund kom också "problemen". Sonen var vaken i åtminstone fem, sex timmar i sträck om mornarna och trots att han fortfarande inte skrek mer än i direkt anslutning till matning, så märktes det att han var ack så trött, han blev grinig och drack en klunk ersättning, spottade sedan ut nappen och blev spänd i den lilla kroppen. Senare på dagen var han helt utmattad, vaknade bara kort för att äta (och verkade mycket orolig och trött under tiden) och sov sedan vidare.
Överallt ifrån hade jag fått höra att bebisen tar sig den sömn som den behöver, men inte kunde det vara meningen att ett litet spädbarn skulle vara vaken upp emot 7(!) timmar i taget? "Låt spädbarnet styra", var mantrat, men till vilket pris?
"Det här kan inte vara rätt", tänkte jag. Min son verkade ju heller inte särskilt lycklig över att vara vaken halva dagen och varför skulle mitt barn behöva vara olyckligt? Jag har haft ett flertal hästar, hundar, katter och smådjur under min levnadstid och deras avkommor, då de fick några, var så vitt jag kunnat uppfatta det inte olyckliga. Varför skulle då våra avkommor behöva vara det?

DÅ öppnade jag Barnaboken igen. Jag visste, eftersom jag flaskmatade och ett tag skrev upp exakt hur mycket sonen åt på en dag och vågen på BVC dessutom visade på en stor viktuppgång de första två vägningarna, att sonen fick tillräckligt med mat. Betydligt mer mat än rekommendationerna på baksidan av ersättningspaketet. Efter att ha plöjt igenom de första avsnitten i Barnaboken förstod jag plötsligt att det var dags att ge min lilla son ledning, ge honom möjligheten att sova. Jag kunde helt enkelt inte, för HANS skull, acceptera att han var vaken i fem, sex timmar i sträck.

För exakt en vecka sedan, då sonen blev tre veckor gammal, var dets så dags att styra upp dagen för hela familjen. Klockan 7 gick vi upp och sonen fick mat (och det i stora mängder), skötsel och umgänge. Klockan 9 syndes tröttheten i sonens ansikte och den märktes också i hela hans lilla kropp. Han blev gnällig och skrek till, fick flaskan och drack några klunkar (som han sedan kräktes upp), spottade ut nappen och gnydde vidare.
Nu gällde det. Jag la ner sonen i vagnen och där låg han med öppna ögon och gnällde. "Nu är det dags att sova", sa jag glatt (allra mest för min egen skull, för helt övertygad var jag egentligen inte på att det här skulle gå vägen) och började "vagna" utan att varken prata med honom eller titta på honom. Fem sekunder tog det innan sonen tystnade, medan har förvånat tittade upp i taket. "Vad hände?", såg han ut att tänka. Jag fortsatte vagna ytterligare några minuter och sonen låg lika tyst och stirrade upp i taket (att han ligger på rygg beror på att han i annat fall inte alls vill sova, magläge har hittills inte varit en hit). Jag lät sedan vagnen stå, mitt i vardagsrummet där Iron Maiden lät ifrån högtalarna och satte mig i soffan för att läsa en bok. När jag fem minuter senare tittade ner i vagnen hade sonen somnat och såg helt fridfull ut där han låg.

En halvtimme gick och ett skrik steg från vagnen. Fast besluten att få sonen att somna om igen gick jag fram till vagnen och drog den taktfast fram och tillbaka. Samma sak som förra gången upprepar sig. Fem sekunder tar det innan skriket tystnar och sonen stirrar om möjligt än mer förvånat i taket. Några minuters vagning och så börjar ögonen falla ihop. Genast stannar jag vagnen och någon minut senare sover sonen åter fridfullt.
Två gånger till får jag "vagna" och när två timmar har gått tar jag upp en sovande bebis i famnen och ger honom nappflaskan. Han vaknar upp och en förvånad blick möter min. "Hejsan gullunge", hälsar jag med fånig röst och ler stort. Sonen stirrar likaväl förvånat, men äter vidare, för en gång skull lugnt och sansat. Dagen fortsatte sedan med två timmars vakenhet (med ett överflöd av mat) - två timmars sömn tills natten kom och det blev två och en halv timmes sömn, tjugo minuter mat och ev blöjbyte. Under det första dygnet behövdes en ytterligare omgång "vagning", sedan somnade sonen självmant efter cirka två timmars vakenhet och sov i ungefär två timmar på det.

En vecka har nu gått och jag kan inte påstå att det gått helt problemfritt, men vilken enorm skillnad! För en vecka sedan hade vi en onöjd bebis som inte kunde komma till ro och inte alls verkade må bra, trots att han enligt all expertis "Skulle ta sig den sömn han behövde" och med det två olyckliga föräldrar som tyckte synd om såväl bebis som sig själva. Idag har vi en bebis som somnar av sig själv, äter med god aptit och som varje dag är lika pigg på nya aktiviteter (de egna fingrarna är för tillfället det mest fascinerande som finns), samt två föräldrar som sover bra, vaknar utvilade och har all energi i världen att ägna åt vardagen med en ny liten familjemedlem.

Nu får vi också höra "Vilken tur vi har haft som fått en sådan "snäll" bebis", för att inte tala om den av ett hånflin åtföljda kommentaren "Vänta bara, snart bryter helvetet lös". Vilket helvete?, frågar vi oss. Varför i hela världen skulle det vara ett helvete att ha barn? Inte tänker vi gå och vänta på något helvete heller, vi väntar i stället spänt på nya framsteg och nya underbara dagar med vår lika underbara son.

Tack vare Barnaboken vågade vi ta ledningen och det är jag oändligt glad för idag! Tänk vad svårt man gjort någonting som egentligen är så enkelt!

[Fjällfolket]

Vilken läsning

=D>

/Fjällmor

[Lena]

Ja, vad ljuvligt att läsa

[anna]

Underbar läsning!
Det är som det SKA vara med andra ord!
TÄNK om alla landets BB kunde dela ut en Barnabok istället för ett paket blöjor och löjliga broschyrer!

kram anna

[Fjällfolket]

TÄNK om alla landets BB kunde dela ut en Barnabok istället för ett paket blöjor och löjliga broschyrer!

[-o< Amen... [-o<
/Fjällmor

[annawahlgren]

Varmt välkommen är du

Innerligt tack för att du ville berätta. Det är en underbar berättelse. Med din tillåtelse (som jag helt kallt tar för given ) citerar jag den i en ny tråd här på Späda barn och små som jag tänkte be Sagomamma "klistra" och som kanske sedan fylls på till uppmuntran och lärdom för andra - och till ren njutning

Jag är så glad att er lilla älskling har det så bra. Och ni med honom.

Små barn ska njutas - och njuta själva

[Helenan]

Tack för välkomnandet, det här verkar vara en sida helt i min smak ! Min tillåtelse kan du helt kallt ta för given !

Idag fick vi besök här hemma av en väninna, tillika tvåbarnsmamma som kommit för att hälsa på sonen. Hon kom precis då sonen ätit färdigt (1 timme hade gått sedan han vaknat efter nattsömnen) och vi dukade bordet för att sätta oss och fika medan sonen låg på golvet och tittade nyfiket och en aningen misstänksamt på en nallebjörn som han fått i "Välkommen till livet"-present.

När kakor, bullar och juice stod på plats hivade jag upp sonen på den enda lediga ytan på bordet, till väninnans förvåning. Där låg han sedan i en hel timme och tittade på oss, på maten och framförallt på sina egna händer, medan jag och min väninna åt vårt fika ackomanjerat av diverse "Ööööö" och "Äääääää", lite bebiskräks och ett ilsket skrik (det är tydligen väldigt frustrerande att inte kunna vända på sig fastän man så gärna vill ).
Efter fikat somnade sonen i sin vagn i vardagsrummet och, också det till väninnans förvåning, sov sedan gott i två timmar medan de vuxna ägnade sig åt ett sällskapsspel.

Livet med sonen fungerar allt bättre och tack vare en mer strukturerad vardag då vi på ett ungefär vet hur länge han kommer att sova, hinner vi föräldrar vila, läsa en god bok, äta, ta en tupplur eller sitta en stund vid datorn tills det åter är tid för matningsdags. Städa och diska hinner vi medan sonen är vaken, då han tex kan få ligga i dubbelsängen medan jag dammsuger sovrummet, eller så ligger han på köksbänken medan pappa diskar.

Jag har dock märkt att det är näst intill fult att säga "Livet med en bebis är underbart" . Att dessutom ha mage att påstå att man får sova gott om nätterna och att bebisen INTE har kolik, är än värre. För att inte tala om när en fråga angående egentid dök upp i min föräldragrupp i förrgår. En tjej undrade hur vi andra hade tid att duscha, laga mat eller ens gå på toaletten med ett spädbarn i huset och beklagade sig angående sin egen näst intill obefintliga nattsömn. Hennes dotter, några dagar äldre än vår son, sov så gott som aldrig någon annanstans än i famnen på sin mamma och skrek i högan sky om hon lämnades ensam i vagnen eller sängen. Jag tipsade om Barnaboken och berättade om hur vardagen såg ut med vår pojke sedan vi börjat följa Standardmodellen, varpå hon meddelar att hon minsann vet vad Barnaboken "är för något" och jag får ett svar i stil med "Sådan barnmisshandel tänker jag inte ägna mig åt, min dotter ska få sova när hon behöver sova och äta när hon behöver äta" .

Jaha... Hon hinner alltså med att påstå att vår son är misshandlad och att Barnaboken förespråkar att inte ge de små mat och sömn när de behöver det. I sådana fall så spelar vår misshandlade son rollen som ett harmoniskt spädbarn väldigt väl och tjejen som levererade repliken har förmodligen aldrig själv läst Barnaboken och har hon det så har hon läst den som Fan läser Bibeln .

Mina sympatier går då rakt inte till ovan nämnda mamma vars dagar numera knappt rymmer några toalettbesök, utan till hennes dotter .

[kokos]

Då ska du veta hur förbjudet det är att det inte är förjäkligt jobbigt att ha ett spädbarn och en 2-åring. Det verkar vara lag på att man ska vara helt slut och på väg att skilja sig. Skönt att kunna bevisa motsatsen.

Välkommen hit!

[miar70]

Hej Helenan och välkommen

Nu kan du trösta dig här, när "folk" inte förstår hu underbart det faktiskt är med barn
Minns själv min glädje när jag hittade forumet

Jag är SÄKER på att du kommer att tillbringa mycket tid att sitta här och läsa och skriva, MASSOR lär man sig, och helt underbara människor är det här

Så välkommen in i "sekten"
Kram Mia

[Helenan]

Nu är lillkillen snart 7 veckor gammal och har lärt sig mycket nytt. Han kan nu vända sig från mage till rygg och även tvärtom. Eftersom han numera sover (väldigt bra) på mage, lyckas vända sig i spjälsängen och sedan inte ligger så bra till att han kan vända tillbaka störs hans nattsömn emellanåt av att han just har intagit "sköldpaddsläge". Det kan ta ett tag att lugna knytet igen sedan man lagt honom på rätt sida igen, men annars flyter dagarna på bra och vi har börjat fila på ett kommande schema.

Några frågor har jag;

1. BVC har nu börjat "klaga" på hans goa bebishull. Lillkillen har i genomsnitt gått upp 400 gram per vecka och från början väckte det enbart förnöjelse, men nu heter det att "Vi ska hålla igen på maten". Han får alltså ersättning, totalt 1100 ml per dygn (en mängd han så att säga "Själv har valt") och BVC tycker att vi ska dra bort minst 200 ml per dag . Är 1100 ml så mycket? Jag vill ju att han ska sluta äta när han är nöjd, inte när det är si och så många milliliter uppätna .

2. Om lillkillen under sömnen lyckats vända sig på tvären i spjälsängen (det gör han ganska ofta det med), men inte själv vaknat av det, är det nödvändigt att vända honom rätt igen? han har förstås spjälskydd så att lilla huvudet inte kommer emellan spjälorna.

3. Under vakentiden bär jag honom ibland i bärsele en 15-45 minuter utomhus. Är det OK att vända honom med ansiktet utåt redan nu, eller blir det för mycket intryck för en 7-veckorsbebis?

Nu är det visst dags att göra iordning flaskan till killen, klockan 11 brukar mål två börja efter 2 timmars god sömn !

[Kantarella]

Hej

Härlig läsning här ovan

Kort svar på frågorna.
1)Lyssna inte på BVC! Herregud, man kan ju bli galen för mindre. Låt han äta det han vill ha. Av vilken anledning ska han gå på diet 7 veckor gammal? Näe, fortsätt du att ge honom tills han blir mätt.
2) Vaknar han inte utan är nöjd ser jag ingen anledning att vända honom rätt.
3) Här har jag för dålig erfarenhet men jag kan tänka mig att det är lite tidigt att vända honom utåt några längre stunder. I alla fall utomhus. Inomhus...näe jag låter detta vara osagt och hoppas att du får ett bra svar av någon annan.

Må gott och lycka till!

/Åsa

[Gäst]

Hej tjej!

Här kommer svar på dina frågor:

1. Han kan inte få för mkt mat. 1100 ml låter alldeles jättebra, det låter som att det främjar en god nattsömn! Låt honom äta så mkt han vill. Precis som du redan visste och ville höra ändå, eller hur!

2. Våran Anton har sovit på alla håll och kanter i spjälisen sedan tidig ålder. För det mesta sover han gott ändå, och då har jag inte ingripit. Någon gång har han hamnat heltokigt och kan inte somna om, då har jag lagt tillrätta. Ett tag buffade han in sig alldeles i spjälorna, så att det trots spjälskyddet inte kändes bra (för mig, alltså, Anton sov ju gott ändå ). Då rullade jag ihop en avlång filt och la mellan spjälorna och spjälskyddet, för att få lite mjukare. Alltså, om inget problem uppstår, låt honom sova på vilket håll han nu väljer i sängen!

3. Jag bar utåt från ca 6 veckor, fast inte så länge som 45 minuter, utan max20 ungefär. Om du märker att det blir mkt för honom, så är det ju bara att vända honom inåt en stund. Jag tror att det är helt ok, iaf.

Ja, nu såg jag att Kantarella svarat också, men jag postar ändå!

/Jenny

[Helenan]

Jag kommer att fortsätta ge honom så mycket han vill äta , men man blir ledsen av att höra att ens lilla knubbiga bebis är dömd till fetma för resten av livet . Men jag kan inte förstå att någon skulle kunna vägra en hungrig bebis mat. Ska jag då i handling säga åt honom att "Mat får du, men bara såhär mycket, det finns inte mer"... Visst sitter byxorna lite stramt runt trinda maggen och 6 kg väger han numera, men det känns som att BVC-sköterskan är på mig mer bara för att jag gjorde valet att sluta amma .

Hehe, han kanske siktar på en Pippi Långstrump med fötterna på kudden helt enkelt !

[Gäst]

Nej, bry dig inte om vad BVC-tanten säger. 6 kg är ju kanonbra för en 7-veckors, och att du slutade amma hade du nog dina skäl till. Det är ditt val, inte hennes. Och det vet ju både du och hon.

Så, om hon fortsätter envisas om det, tycker jag du ska säga att maten inte är ett problem för er. Och fråga om något annat, t ex hur långt kan så här gamla bebisar se el. likn. En liten avledningsmanöver!

KRam Jenny

[Nancy]

Hej Helenan

Fetma grundläggs inte genom att ge rejält med mat första året. Barnfetma grundläggs då man ger otaliga mellanmål, godis, bullar o dyl istället för riktigt mat. Under barnets andra levnadsår sjunker aptiten i förhållande till kroppsvikten. Detta är helt naturligt för annars skulle ett barn på 5 år väga ca ett ton.

När jag tittar på foton på min lilla dotter ser jag att hon var knubbig då hon var mindre. Inte "tjock" som folk gärna påtalade I takt med att hon blivit större, längre och mer rörlig har hon ändrat kroppsform och "smalnat av".

Hon får fortfarande så mycket mat hon vill ha men det är "riktig" mat och på bestämda tider

Tycker du skall vara glad att din lille son äter så fint